Motion till ombudsmötet

1997:518

av Juhani Rantanen
om kyrkans ansvar för de nödlidande

"Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta. Han svarade: Ge dem något att äta, ni själva." Markus 6:36, 37

En tid, egentligen bara en kortare tid, har vi i Sverige fått leva i sådant överflöd att Jesu ord till sina lärjungar i Matteus 26:11 "de fattiga har ni alltid hos er" ("ibland er" i äldre översättning) nästan inte längre var sant hos oss.

Skulle det ändå funnits någon enstaka har vi i kyrkan kunnat visa bort denne från oss till närmaste samhälle som var starkt nog att hjälpa alla, oberoende av nödens art. Det var också dess skyldighet. Kyrkan vande sig vid att inte behövas.

När situationen nu under bara några år hastigt ändrats, har vi åter fattiga ibland oss, nyfattiga. Orsakerna till detta är många och allmänt kända.

Också vi, dagens lärjungar, är frestade att hänvisa till någon annan, men denna någon annan har också ändrats. I varje fall har behoven blivit större än resurserna.

I denna ovana situation kan vi inte som kyrka säga: "Vår beredskap är god". Menar vår Herre oss när han säger: "Ge dem… ni själva"? Har vi inte rätt att vänta, att någon annan gör det?

Vår beredskap är visserligen inte obefintlig. Här och var görs det tacknämliga försök att hjälpa nödlidande. Nya idéer kläcks, i förböner kommer församlingen ihåg alla nödlidande. Ändå måste vi fråga, om detta är allt vi behöver och kan göra.

Borde vi kanske utom allt detta börja att tänka i nya banor. Vad betyder det som händer omkring oss för vår budgetplanering? Motsvarar kyrkans diakonala arbete, dess personella och ekonomiska resurser dagens behov? Borde vi inte göra en omfattande omprioritering i hela vårt förvaltarskap?

Jag är övertygad om att detta måste kyrkan göra snabbt. Och inte bara för de nödlidandes skull utan också för sin egen skull. En folkkyrka kan bara inte vara omedveten och likgiltig inför det som händer med en tredjedel av hennes barn.

Det handlar om hela kyrkans ansvar. Därför kan vi inte på riksnivån, i ombudsmötet bara hänvisa till församlingarna. Också hos oss finns det råd och rön. Och oss menar han som säger: "Ge dem… ni själva".

Mot bakgrund av det ovan anförda hemställer jag

att ombudsmötet hos Stiftelsestyrelsen begär att en utredning tillsättes med uppgift att skyndsamt utreda vad som är kyrkans uppgift i den aktuella samhällssituationen.

Borås den 19 juni 1997

Juhani Rantanen