Motion till ombudsmötet

1997:515

av Bengt Olof Dike
om Sälj sorgebarnet SKUC snarast!

Svenska kyrkans utbildningscentrum i Sigtuna – nyligen omdöpt till Ansgarliden – är ett veritabelt ekonomiskt sorgebarn, som under många år har hållits under armarna genom mångmiljontillskott av skatte- eller särskilda fondmedel. Hur stora de sammanlagt har varit under perioden 1986-1996 är ovisst; det föreligger nämligen, såvitt bekant är, inga lättillgängliga eller offentliggjorda summeringar av beloppen. Förutom årliga verksamhetsbidrag från SFRV – indexuppräknade sedan 1986, då summan utgjorde 600 000 kronor – samt nästan lika mycket i extra bidrag från samma källa, dito från Sigtunastiftelsen och Kyrkans Unga (240 000 kronor från var och en 1986, också därefter indexreglerat), årlig rikskollekt och eventuellt andra kollekter, må följande exempel på mångmiljonanslag från en fond, vars styrelse utgörs av SFRV-ledamöter, nämnas:

1986 -

1 000 000

(för ombyggnad av Storgården)

1990 -

500 000

(anslag för verksamheten)

1992 -

400 000

(fortbildning i predikokonst)

500 000

(utvecklingsarbete för "nya kyrkliga utbildningar")

100 000

(utvecklingsarbete för internationella projekt)

1993 -

300 000

(för bl.a. lokaler och kompl. teknisk utrustning)

350 000

(för kaplansfunktionen)

250 000

(för socialt projekt)

150 000

(för kvinnokonferenser, exempelvis "Dans och dröm")

76 000

(för "Ungt kvinnligt ledarskap")

300 000

(för journalistseminarier)

200 000

(för fortbildning i predikokonst)

250 000

(för församlingspedagogutbildning)

125 000

(för kamratkurser i samarbete med andra kyrkor)

1994 -

5 000 000

(för om- och tillbyggnad av anläggningen).

Vidare kan nämnas att kyrkofonden i år (1997) har givit SFRV 5,35 miljoner kronor, avsedda för avtalspensioner gällande viss personal vid anläggningen.

Av detta kan således utläsas att den konstgjorda andningen, räknad i miljoner, är lika markant (1994 uppgick stödet till ofattbara 7,5 miljoner, lågt räknat) som det naturligtvis är ekonomiskt oförsvarligt. Möjligheterna att få ekonomin i balans torde också vara obefintliga; hittills gjorda prognoser – och försäkringar om att det går att driva verksamheten utan förlust – har slagit slint. De ekonomiska /förlust/spåren förskräcker. Det finns helt enkelt inte plats och marknad för en central kyrklig utbildningsanläggning av det här slaget – och under inga som helst förhållanden till ett årligt mångmiljonpris, som lägger krokben för verkligt angelägna kyrkliga satsningar. Lägg därtill existensen av ett antal stiftsgårdar, vilka för övrigt brottas med egna ekonomiska problem, och de kristna folkhögskolorna – och det är ännu svårare att ens antyda ett försvar för mångmiljonrullningen till SKUC/Ansgarliden.

Det är naturligt och rimligt att i första hand utnyttja stiftsgårdarna för kurser och konferenser, också mot bakgrund av Svenska kyrkans decentraliserade organisation.

1994 insåg en utredning – tillkommen efter initiativ av Centralstyrelsen – det orealistiska i fortsatta satsningar på sorgebarnet i Sigtuna. Men SKUC-styrelsens replik blev att i stället slå på stort med en om- och tillbyggnad för – enligt vad summan i dag kan uppskattas till – ca 35 miljoner kronor. Med pukor, trumpeter och vackert verbaliserade framtidsförhoppningar invigdes i juni i fjol (1996) i sommarlik grönska resultatet av detta nya åtagande på kyrkomedlemmarnas skuldkonto.

Det som sedan har följt i form av ett antal egendomliga beslut, märkliga (försök till) transaktioner – som Länsstyrelsen i Stockholms län sett sig nödsakad att förbjuda – styrelserockader och byte av ordförande, upprepade värderingar med förvånansvärda kontraster i siffrorna, bolagisering m.m., m.m. är ett sorgligt och ekonomiskt ansvarslöst kapitel. Jag avser att under motionens behandling i utskott och plenum lämna mer detaljerad information om händelseutvecklingen och sättet från styrelsen och SFRV – dominerande intressent – att förvalta anläggningen. Det nyligen träffade fleråriga avtalet med SKUAB (Svenska kyrkans utbildningsaktiebolag) kan inte åberopas som argument mot nedan i motionen framförda krav på avveckling; SKUAB har nämligen inga egna medel utan är beroende av anslag från SFRV.

Det är synnerligen viktigt att Anders Svärd i sin roll som mångårig SKUC-ordförande fram till omkring senaste årsskiftet (1996-1997) och drivande kraft bakom utbyggnaden får möjlighet att under kyrkomötet/ombudsmötet redogöra för sin syn på frågan.

Upplysningsvis skall också erinras om att den skuld som i dag belastar SKUC-anläggningen uppgår till (försiktig beräkning) 46 miljoner kronor.

I sammanfattning alltså följande.

• de årliga mångmiljontillskotten är oförsvarliga;

• det finns ingen marknad för – eller behov av – en central kyrklig utbildningsanläggning;

• befintliga stiftsgårdar kan och bör med fördel utnyttjas för kurs- och konferensverksamhet;

• Svenska kyrkan måste förvalta sina krympande ekonomiska resurser på ett klokt och ansvarsfullt sätt.

Ovannämnda relaterade mörka bild leder fram till följande yrkande:

att ombudsmötet som sin mening uttalar att SFRVs engagemang i SKUC/ Ansgarliden, direkt eller via SKUAB, snarast – dock senast inom ett år – skall avvecklas.

19 juni 1997

Bengt Olof Dike