Motion till ombudsmötet

1997:514

av Tomas Forsner
om stipendiefonder för kompetensutveckling och vidare-
utbildning

Från många håll betonas att vi lever i ett kunskapssamhälle. Samhället har också en snabb förändringstakt. Kyrkan står dessutom nu inför mycket stora förändringar och utmaningar. Detta och andra faktorer fokuserar behovet av en fortlöpande kompetensutveckling för kyrkans personal. Grundutbildningens kvalitet är naturligtvis viktig, men efter ett antal år behövs ofta en komplettering, specialisering eller nyinriktning.

För den anställde är det viktigt att, i stället för att tvingas byta arbete för att utvecklas inom sin specialitet, få vidareutbildning inom sitt arbetsområde. En utbildningsperiod kan också motverka s.k. utbrändhet. För kyrkan är det viktigt att ha kunnig och motiverad personal.

I direktiven till den kyrkliga utredningen rörande personalfrågor betonas vikten av att alla anställda omfattas av samma anställningsvillkor. Till detta bör även räknas möjligheten att få tillgång till kompetensutveckling.

I den statliga utredningen angående Svenska kyrkans personal betonas vikten av kompetensutveckling för att behålla och förbättra kvalitén i den kyrkliga verksamheten. Man ser det naturligt att en form av samordning eftersträvas.

Redan nu finns i olika avtal inskrivet om kompetensutveckling, bl.a. personalpolitiska utvecklingsavtalet och kyrkomusikernas avtal.

Behoven finns och insikterna om dessa. Men vem ska betala? Grundutbildningarna måste nog även i framtiden, åtminstone till viss del, betalas av den blivande anställde själv. Fortbildningsdagar och kortare kurser betalas naturligt av arbetsgivaren. Frågan gäller den vidareutbildning som sträcker sig över veckor eller månader av studier, där tjänstledighet krävs, och kostnad för studier, resor, dubbelt uppehälle, studiematerial m.m. uppstår. Om kostnaden läggs enbart på den anställde, finns ofta inte ekonomiskt utrymme för den kompetensutveckling som behövs och kanske förväntas.

För många församlingar kan det finnas svårigheter med ekonomin som gör att man inte är beredd att betala. Dessutom händer det att man i rädslan för "prejudikat" eller millimeterrättvisa mellan anställda håller nivån mycket låg. Vidare är man ibland rädd att förlora den anställde till andra befattningar om man ger en kompetensutbildning, för något som utvecklar den anställde, men också ger möjlighet till annan tjänst.

Kostnaderna för vidareutbildning och kompetensutveckling måsta kunna fördelas och utjämnas. Detta borde utredas redan innan de förändrade relationerna med staten träder i kraft. En sådan utredning behöver ske i samarbete mellan Svenska kyrkans organ och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund och de fackliga förbund som är verksamma på kyrkans område. En möjlighet vore att avsätta de centrala medlen i utjämningssystemet till särskilda potter eller utbildningsfonder för de olika stiften. Församlingar och enskilda anställda skulle från dessa medel kunna anhålla om bidrag och utbildningsstipendier. Stiften skulle utöver främjandet av den personliga kompetensutvecklingen också på detta sätt kunna främja utbildning inom områden som kräver särskild uppmärksamhet. Oavsett om prästerna blir pastorats- eller stiftsanställda skulle detta kunna vara en lämplig modell. En större likställdhet mellan kyrkans anställda skulle kunna uppnås, trots de skiftande ekonomiska förutsättningarna hos arbetsgivarna.

Mot bakgrund av det anförda hemställs

att ombudsmötet begär att Stiftelsestyrelsen utreder frågan om framtida ekonomisering och samordning av kompetensutvecklingen för kyrkans anställda.

Götene den 18 juni 1997

Tomas Forsner