Centralstyrelsens studie- och kontaktresa till de anglikanska kyrkorna i Storbritannien och Irland den 23 - 29 november 1996

Centralstyrelsen har sedan sin tillkomst 1983 vid några tillfällen genomfört studieresor utomlands. Sålunda har under tidigare mandatperioder gjorts en studieresa till det ekumeniska centret i Genève, vidare en europeisk rundresa, då flera länder och kyrkor på kontinenten besöktes.

Mot bakgrund av Borgå-överenskommelsen beslöt Centralstyrelsen att under innevarande mandatperiod göra en studie- och kontaktresa till den anglikanska kyrkogemenskapen i Storbritannien och Irland. Resan genomfördes under en vecka i november 1996 och omfattade besök i Church of England, The Scottish Episcopal Church, Church in Wales och Church of Ireland. Resan förlades så att det blev möjligt för Centralstyrelsen att delta i den högtidsgudstjänst med anledning av Borgå-överenskommelsen som firades i Westminster Abbey den 28 november.

Deltagare var flertalet av Centralstyrelsens ledamöter och förste ersättare, de biskopar som varit involverade i Borgå-processen samt berörda tjänstemän från kyrkokansliet. Som särskild resurs inbjöds professor Lars Österlin, Lund, att följa med. Genom föreläsningar och genom att på annat sätt dela med sig av sina djupa kunskaper och erfarenheter bidrog han till en värdefull introduktion till studieresan som helhet och till förståelsen av många enskilda inslag i den. Hans bok Churches in Northern Europe, som sedermera utkommit i sin andra upplaga, utgjorde förberedelsematerial för deltagarna.

De två första dagarna tillbringades i Oxford, där gruppen dels fick kunskaperna om Borgå-överenskommelsen och dess bakgrund aktualiserade, dels fick en introduktion till den anglikanska kyrkotraditionen, dess historia och - inte minst - dess gudstjänstliv. Detta skedde genom medverkan av Lars Österlin och kyrkokansliets sekreterare för teologi Johan Dalman, allt under värdskap av rektorn vid Manchester College, Dr Ralph Waller. Vid en middag under Oxforddagarna som Centralstyrelsen var värd för, överlämnade ärkebiskop Gunnar Weman Eriks-medaljen till två företrädare för den engelska kyrkan, Dr Mary Tanner och biskop David Tustin, vilka betytt mycket för den ekumeniska processen och för Borgå-arbetet.

Efter introduktionsdagarna delades deltagarna upp i fem mindre grupper för att under tre dagar besöka olika delar av den anglikanska kyrkan och därmed vitt skilda miljöer och kyrkliga och samhälleliga förhållanden.

Den första gruppen reste norrut till Skottland och den skotska episkopala kyrkan, som är en liten kyrka och en minoritetskyrka i jämförelse med den dominerande skotska presbyterianska kyrkan. Den episkopala kyrkan arbetar, liksom de övriga kyrkor som gästades, med ytterst begränsade ekonomiska resurser. 45 procent av prästerna gör sina insatser helt oavlönade. I andligt avseende lyfter man gärna fram sitt keltiska arv. Det sociala och ekumeniska ansvarstagandet är stort. Gruppen fick tillfälle att fira gudstjänst med såväl glesbygds- som förorts- och innerstadsförsamlingar. Man deltog också i ett regionalt prästmöte och fick möjlighet att överlägga med kyrkans primas biskop Richard Holloway liksom med företrädare för kyrkans centrala kansli i Edinburgh.

Den andra gruppen gästade Church in Wales, som gav ett ännu tydligare uttryck för den keltiska fromhetstraditionen. Den walesiska kyrkan och kulturen är i många stycken ett och detsamma. Kyrkan har vinnlagt sig om att lyfta fram och ta till vara den kraft som ligger i den inhemska kulturen och det egna språket, något som synes vara en viktig källa till stolthet och självkänsla i en eljest dyster och föga hoppfull tillvaro. Church in Wales är sedan 1920 "disestablished", d.v.s. har upphört att vara statskyrka, och har mycket knappa tillgångar och samtidigt 1 500 underhållskrävande kyrkobyggnader att ta ansvar för.

Men det är inte detta som åsyftas när den svenska Walesgruppen talar om en dyster och svår tillvaro. Det är den sociala verkligheten med kriminalitet, drogmissbruk och extremt hög arbetslöshet (40-90 procent) som mötte gruppen i St Davie's stift och i trakterna av Cardiff. Kyrkans sociala-diakonala verksamhet har här, där familjer varit arbetslösa i generationer och där barns och ungdomars uppväxtvillkor är miserabla, fått söka sig helt nya vägar. Vid sidan av gudstjänster driver man bibliotek, second hand-affär, servering, barnstuga, kreditrådgivning, läxläsningsklubb, musikverkstad, tvättstuga - och är så en kyrka i, med och för folket.

Två grupper for till den irländska ön för att besöka Church of Ireland, dels i Nordirland, dels i republiken Irland.

Vardagen i den anglikanska kyrkan i Nordirland präglas i hög grad av den politiska konflikt som sedan lång tid delat befolkningen. Inte utan viss framgång har man sökt bidra till försoningsprocessen, något som på olika sätt kom att belysas för de svenska gästerna. Gruppen samtalade dels med kyrkans ledning, dels med kontraktsprostar och församlingspräster om den känsliga situationen och fick under ett besök på Shankill och Falls Road tillfälle att själv se några av de områden där konflikten varit som mest tillspetsad.

Den andra irländska gruppen for till Dublin och kom där att möta samma kyrka men i en annan politisk och social kontext. Här blev det tillfälle till samtal med provinsens ärkebiskop och med förtroendevalda och tjänstemän från det centrala kyrkokansliet. Studiebesöken i lokala församlingar gav en rad exempel på pastoral förnyelse i den omdaningsprocess som det irländska samhället befinner sig i. Samma flexibilitet och öppenhet mötte man i samtal med studenterna vid Church of Irelands prästseminarium i Rathgar. Ett annat ämne som blev föremål för samtal var Borgå-kyrkornas roll inom ramen för det utvidgade Europasamarbetet. Det kan också noteras att det vid en överläggning med svenska ambassadens personal i Dublin uttrycktes intresse för ökad information om Borgå-överenskommelsen och dess konsekvenser.

Den femte gruppen besökte några församlingar i Reading, som är en stad av ungefär Malmös storlek, inte långt från London. Här gavs goda inblickar i den engelska kyrkans ordinära församlingsarbete genom en rad besök i kyrkor och församlingslokaler och genom samtal med medarbetare av olika slag. Gruppen slogs av enkelheten i fråga om lokaler och yttre omständigheter i övrigt och av det stora inslaget frivilliginsatser, som synes helt avgörande för att det lokala arbetet skall fungera.

Förutom att lära känna kyrkans arbete på församlings- och kontraktsplan gjordes en rad studiebesök som visade kyrkans verksamhet vid institutioner: fängelse, sjukhus, stadsmission och företag. Intressanta och lärorika jämförelser med svenska förhållanden kunde göras. Kyrkoherden i gruppens värdförsamling, Canon Kingsbury i St Peter's, hade vidare inbjudit medarbetare som informerade om den engelska kyrkans organisation, ekonomi, prästutbildning m m. Gruppen fick också uppleva ett ovanligt ekumeniskt experiment, där Church of England, metodister och baptister etablerat sig som en enda församling i samband med att ett nytt bostadsområde uppfördes.

Efter dessa besök på skilda håll återsamlades hela gruppen i London till en intensiv sista dag. Den inleddes med morgonbön i den svenska församlingens kyrka åtföljd av en gemensam summering av intrycken från studiebesöken. Många intryck visade sig likartade när grupperna berättade. Dit hörde frågorna kring identiteten som folkkyrka vare sig kyrkan är "established" eller ej, vidare iakttagelserna kring de ekonomiska och sociala villkoren - där särskilt Walesgruppen underströk vad de upplevt - och vikten av fortsatt fördjupad ömsesidig kunskap inom Borgå-gemenskapen.

Efter summeringen fick den svenska delegationen möjlighet att närvara vid ett sammanträde med det engelska kyrkomötet, General Synod, som vid detta tillfälle högtidligt förklarade den tidigare godkända Borgå-överenskommelsen som "An Act of Synod", d.v.s. gav överenskommelsen en officiell för Church of England förpliktande ställning. Därefter följde den högtidliga mässan i Westminster Abbey, som leddes av ärkebiskopen av Canterbury i närvaro av den engelska drottningen och där samtliga Borgå-kyrkors främsta företrädare undertecknade de fyra anglikanska kyrkornas exemplar av överenskommelsen. I och med en efterföljande mottagning i Kyrkans hus i London var det officiella programmet slut.