Motion till kyrkomötet

1997:39

av Paul Trossö
om välsignelseakt för homosexuella

De homosexuellas situation har genom tiderna varit föremål för mycken diskussion, mycket utredande och förknippad med många fördomar. Frågor som varför en del människor är homosexuella har intresserat och för många verkat provocerande. Under olika tidsepoker har de homosexuella ofta utsatts för förföljelse och missaktning, hånats och bespottats och i vissa kulturer och politiska system fängslats, torterats och mördats. Under det andra världskriget var de homosexuella en av de grupper som tillsammans med judar och zigenare fängslades och fördes till förintelselägren av nazisternas bödlar.

Ändå finns de homosexuella mitt ibland oss i dag. Inom familjerna, arbetskamraterna, bland vännerna, inom alla yrken och alla sociala grupperingar. Ofta levande tillbakadraget och med en ångest och rädsla för att bli upptäckta – känna förnedringen i att bli "avslöjade". Icke sällan ingår många homosexuella äktenskap för att i det längsta dölja sin läggning. Detta antingen med eller utan familjens (mannens, hustruns, barnens) vetskap. Inte sällan leder denna självförnekelse till svåra kristillstånd med suicidala inslag som följd. När ångesten och rädslan över vad omgivningen skall tycka i fall…, och när sjukdom och död blir en del av vardagen, ja då kan kyrkan bli tillflykten och stödet. Tyvärr har många homosexuella upplevt kyrkans oförstående – ibland förstärkande fördomar i stället för hjälpande, tröstande och stödjande.

Sedan några år har dock samhällets attityd gentemot de homosexuella och deras situation förbättrats och nyanserats avsevärt. De nordiska ländernas lagstiftande församlingars beslut att lagstifta om möjligheten till registrerat partnerskap har fått många homosexuella att känna ett återupprättat människovärde. I Sverige beslutade Riksdagen att godkänna partnerskapslagen i mars 1995. Kärleken, som är störst av allt, hade därmed fått en acceptans utanför det slutna rummet.

Många homosexuella par som ingått registrerat partnerskap har låtit förstå att man gärna skulle vilja få sin relation välsignad av en präst. Detta i en välsignelseakt som ej är att betrakta som ett substitut för eller någon annorlunda form av en vigselakt. Denna skulle få vara öppen för de anhöriga, vänner och andra som vill närvara. Är kyrkan mogen för detta? Finns risken att en ny debatt/konflikt uppstår liknande den i ämbetsfrågan? Det skulle vara undertecknad främmande att försätta vår älskade kyrka i en sådan situation.

En möjlig lösning är att låta de präster som känner sig mogna för en sådan uppgift och en fri vilja att genomföra en sådan välsignelseakt få möjlighet till detta. Sådana präster finns vad som framkommit. Samt skulle en sådan välsignelseakt ske efter en fastställd ordning och om så önskas i ett öppet kyrkorum (ej enskilt).

Med hänvisning till vad som i motionen anförts hemställs

att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen låter se över möjligheterna till en fastställd ordning gällande för välsignelseakt samt möjligheten för präst som så vill förrätta en sådan akt i öppet kyrkorum (i närvaro av exempelvis familj, vänner etc.).

Stockholm i juni 1997

Paul Trossö