Motion till kyrkomötet

1997:36

av Paul Trossö
om ämbetsfrågan

Sedan 1958 är ämbetet som präst öppet även för kvinnor. Många är de kvinnor som upplevt kallelsen från Gud till tjänst som präst i Svenska kyrkan under de år som gått fram till dags datum.

Här skulle den snabba historieskrivningen kunna vara slut och motionen obehövlig vid kyrkomötet nästan 40 år senare. Men så är det nu inte. Och det är svårt att veta vad det tillstånd som nu råder inom vår kyrka när det gäller ämbetsfrågan skall kallas.

Under årens lopp har den s.k. kvinnoprästfrågan kommit att bli dominerande i mycken av den debatt som förts i och utom kyrkan. En debatt som av många kommit att bli en symbol på kyrkans oförmåga och tafatthet när det gäller vad som kan anses vara förenligt med en demokratisk folkkyrka i ett modernt samhälle. Förväntningarna på att de som idag tjänstgör i vår kyrka har varit att desamma skall respektera de beslut som fattats i god demokratisk ordning i ämbetsfrågan.

Många har utan tvekan gått med en förväntan att det motstånd som fanns initialt vid beslutets fattande och den konflikt som det skapade med tiden skulle ebba ut i och med en ny generation prästers inträde i Svenska kyrkans tjänst. Inträde i tjänst i en kyrka där ämbetet var öppet för både kvinnor och män. Så har det nu inte riktigt blivit. Med andra ord så har präster som ej godkänner och respekterar Svenska kyrkans ordning i ämbetsfrågan känt sig kallade till och sökt just – Svenska kyrkan. För en lekman ter sig detta något märkligt.

För många medlemmar i Svenska kyrkan upplevs situationen som idag råder som deprimerande, obehaglig och oförståelig. Kvinnoprästmotståndets företrädare upplevs grovt kränka de kvinnliga prästerna genom påståenden att dessa brutit mot Guds bud, att ifrågasätta deras kallelse från Gud till tjänst som präster i vår kyrka samt underkänna förvaltandet av kyrkans sakramenten. Medlemmarna kränks när det finns präster i vår kyrka som underkänner vad en annan präst gjort därför att densamma varit kvinna. Hur upplever ett föräldrapar ett dop som anses ogiltigt, ett föräldrapar och en konfirmand vars konfirmation anses ogiltig, ett brudpar som kanske får sin vigsel ifrågasatt osv.

Många är de som p.g.a. att de funnit den rådande situationen med ett etablerat kvinnoprästmotstånd inom vår kyrka ovärdigt har lämnat densamma. Detta är förståeligt men djupt beklagligt då solidariteten med de kvinnliga ämbetsbärarna blir missriktad.

Kyrkan kan inte längre fortsätta att plågas av den situation som råder. Kyrkans trovärdighet som en kyrka kämpande för jämlikhet och alla människors lika värde oberoende av om det är en man eller kvinna som utför tjänsten är idag allvarligt skadad.

Med hänvisning till vad i motionen anförts hemställes

1. att kyrkomötet beslutar begära att Centralstyrelsen utarbetar en ordning som innebär att den som anställes/utnämns till arbetsledare/chef med tjänst inom Svenska kyrkan fullt ut skall respektera och följa den ordning som gäller för Svenska kyrkan när det gäller dess ämbete,

2. att kyrkomötet beslutar begära att Centralstyrelsen utarbetar otvetydigt klara riktlinjer för hur nya präster skall anställas och där se över möjligheterna att införa ett undertecknande av en lojalitetsförklaring gentemot Svenska kyrkans ämbetsordning.

Stockholm i juni 1997

Paul Trossö