Motion till kyrkomötet

1997:24

av Kerstin Bergman m.fl.
om diakonatets teologi

Frågan om diakonatet har gått i stå eller håller på att avgöras över våra huvuden i samband med den nya kyrkoordningen. Samtidigt ropar samhället efter kyrkans diakonala insatser men ansökningarna till diakonal utbildning sviktar.

Den djupaste orsaken till denna kris är bristen på god teologi om diakonatet. Man har fastnat i frågeställningen huruvida diakonatet är en del av ämbetet eller inte.

Det så kallade treledade ämbetet

Vigningsritualerna till biskop, präst och diakon utformades avsiktligt så lika som möjligt. Därmed skapades ett argument för det så kallade treledade ämbetet.

Kyrkomötet bejakade emellertid inte detta fullt ut; ordet ämbete användes inte om diakonatet. Ett antal utredningar har därefter snubblat på frågan: Det kyrkliga ämbetet av kyrkoordningskommittén 1990, Diakonens ämbete, Svenska kyrkans utredningar 1995:1, Förslag till kyrkoordning för Svenska kyrkan, Svenska kyrkans utredningar 1995:7. I denna senaste påstås (sid. 104) att en bred konsensus vuxit fram om de tre uppdragen biskop, präst och diakon, inom det kyrkliga ämbetet. Den debatt som förts i Svensk kyrkotidning (särskilt nr 1997:11-12, 14 och 17-18) jävar det påståendet. Kyrkomötet torde med sin breda representativitet kunna pröva sanningen däri.

Diskussionen förvirras av själva ordet diakon, som betyder olika saker i olika kyrkor. Två typer blandas hos oss: det liturgiska och det karitativa. Det första är i romersk-katolska kyrkan ett steg i prästhierarkin. I officiella texter sägs ständigt att Svenska kyrkans diakonat är karitativt (sysslar med vården av de svaga, något som i andra kyrkor skötts av ordensfolket och i välfärdssamhället i princip övertagits av samhället). Det kallas också permanent, dvs. leder inte vidare till prästvigning. Lanserandet av det treledade ämbetet torde kunna ses som ett försök att ena de två.

En testfråga som ett flertal gånger behandlats av kyrkomötet är rätten att hjälpa till vid utdelandet av nattvarden. Man har i motioner föreslagit att den rättigheten ska ingå i diakonvigningen. Kyrkomötet har emellertid konsekvent svarat att detta är en sak för det allmänna prästadömet. Varje döpt person kan av ansvarig präst ges detta uppdrag.

Diakonvigning – en god ordning

Vi har sedan lång tid en vigning till livslång tjänst i kyrkan, som kallas diakonat. Det är en god ordning. Frågan är nu hur det kyrkorättsliga ska se ut. För det behövs en teologi som grund, vilken också måste få viss bäring på ämbetsteologin.

Låsningen i den ofruktbara frågeställningen huruvida diakonatet är en del av ämbetet eller inte måste lösas upp. Tanken var att biskop, präst och diakon skulle bli jämlika och detta skulle stärka diakonernas identitet. Men lekfolket då? Hur får de sin identitet och hur blir det med deras jämlikhet? Lekfolket faller lätt utanför horisonten när man bara fokuserar ämbetet.

En profetisk kyrka

Utan lekfolket kan kyrkan inte vara rätt och sakkunnigt profetisk. Det behövs en professionell offentlig debatt av ekonomer, biologer, humanister etc. som av sin kristna tro får inspiration att ej tröttna och ge upp.

De minsta

Gud älskar världen, sin skapelse. I det världsliga regementet verkar Gud. När vi verkar i världen är vi Guds medarbetare, som fortsätter Guds skapande, både med ord och med händernas handlingar. Vi är ju hans avbild. Vårt arbete är en Guds kallelse och en gudstjänst. De tjänster vi gör varandra, betalda eller obetalda, gör vi inte bara åt varandra utan åt Gud och Kristus enligt Matt 25:40: vad ni har gjort mot en av dessa minsta, som är mina bröder, det har ni gjort mot mig. Särskilt viktigt har ordet minsta alltid varit. Kyrkans gemenskap attraherade från första början de minsta och diakonin har varit särskilt angelägen om dem som lider nöd. Diakoni är uttryck för kyrkans kärleksfulla väsen (karitativt).

Diakonatet – en förebild och ett tecken

Diakonerna, likaväl som andra kristna, förkunnar med gärningar det som prästerna förkunnar med ord, osynliga (men hörbara) och synliga (verba visibilia): att Gud är kärleken som inte längre (till)räknar missgärningar utan var dag låter oss stå upp och börja på nytt. Präster kallas och vigs genom biskopen av kyrkan/församlingen, som är Kristi kropp. Bland prästerna utser och viger församlingen, som har det grundläggande uppdraget, biskopar till den särskilda uppgiften att ha tillsyn över och viga nya präster och diakoner. På grund av denna ordning kallas vår kyrka episkopal.

Det är inne att kalla dess uppgifter tecken, sakramentala tecken. Särskilt har biskopsämbetet kallats tecken på kyrkans enhet.

Ett sakramentalt tecken bygger på insikten att "endast genom jordiska medel är den himmelska verkligheten åtkomlig för oss" (S-E Brodd i Tro och Tanke 1992:10, sid. 70). Men inte bara kyrkan har sådana sakramentala tecken till sitt förfogande. Det fundamentala sakramentala tecknet är skapelsen, som åtföljdes av instiftelseorden Varde ljus, som upprepas var morgon. Detta är en viktig grundläggande tanke, som ej finns plats att utföra här. Men utan denna vidgning riskerar tecken-teologin att bli försnävad och exkluderande.

Också diakonatet eller kanske framför allt diakonatet kan ses som ett tecken för vad kyrkan står för. För att vittna om kyrkans syn på mänskliga relationer och inbördes tjänst som en av Gud given uppgift och för att inspirera till sådan gudstjänst viger kyrkan diakoner till en livslång uppgift. De blir en förebild och ett tecken för andra att betrakta och att utföra sin dagliga gärning som en gudstjänst. Då vidgas också gränserna för det enbart karitativa diakonatet till att omfatta andra professioner, pedagoger, musiker, vaktmästare, barnledare, ekonomer, administratörer. Exempel finns redan.

En teologi om diakonatet som utgår från Luthers kallelsetanke

Att räkna varje yrke eller roll som en kallelse från Gud, som ett Amt, (sv. ämbete), är innebörden i den lutherska kallelsetanken, som i sin tur är en vidareutveckling av det s.k. allmänna prästadömet som alla döpta har del i (1 Petr 2:9). Den är därför, jämte Matt 25:40, en lämplig grund för en luthersk teologi om diakonatet.

I nationalencyklopedin under uppslagsordet diakoni hänvisar emellertid Sven-Erik Brodd till ett annat bibelord som diakonins utgångspunkt: Matt 20:25-28 om Jesus som har kommit för att tjäna och att den som är störst är de andras tjänare. Detta tjänande fortsätts sedan av kyrkan, Kristi kropp.

Vilken blir då skillnaden?

Man kan uttrycka grundskillnaden så att Brodds modell startar i tredje och andra trosartikeln, medan den som här framförs, (som också är Gustaf Wingrens, se Evangeliet och kyrkan, sid. 162 f.f.) startar i den första.

Lekfolket blir i Brodds modell objekt, gentemot vilka ämbetet agerar. Kyrkan tenderar att bli identisk med ämbetsbärarna. Diakonerna bedriver andlig välgörenhet.

Sid. 179 i Tro och Tanke påpekas dock riktigt att "hela Guds folk är tecknet för världen och bär ansvaret för världens frälsning". Gud har ju själv både skapat människorna till sin avbild och sedan frälst sin värld. Guds folks uppgift är att förkunna det och påminna om det ("till min åminnelse"), att rekapitulera, återställa gudsrelationen (Ireneus och Wingren).

Detta är alla döptas uppgift (missio Dei), inte bara ämbetsbärarnas. På kyrkans födelsedag pingstdagen, döptes de tolv i helig Ande, de prästvigdes inte. Vi måste skapa en kyrkoordning där Guds folk är subjekt, inte objekt.

Kyrkan började – samhället tog över

Men diakonin ska inte bara vara välgörenhet och nödutryckning. Ordet brukar kopplas ihop med ett annat, samhällsansvar. Det handlar alltså om det världsliga regementet. På många områden, till exempel skola och sjukvård, var det kyrkan som började och sen tog samhället över. Fortfarande arbetar SKM så och anställer ekonomer och ingenjörer för att hjälpa systerkyrkorna.

Detta nyskapande skulle kunna ske idag också, om vi bara vore skarpögda nog att se var det behövs insatser i samhället för de minstas skull. Numera rör det sig exempelvis om dagis eller fritis med läxhjälp för skolbarnen eller verksamhet som för ihop daglediga pensionärer med daglediga ungdomar till båda parters fromma.

För ett sådant profetiskt och mångsidigt diakonat skulle diakoniutbildningen breddas så att olika fackutbildningar på exempelvis två år berättigar till diakonal profilutbildning och vigning.

Är denna teologi ett hot mot diakonernas identitet? Genom att vända på hierarkin blir de skilda verksamheter som diakonatet rymmer grundläggande för kyrkans funktion i världen. Perspektivet är lekfolkets. Om det upplevs hotande, är vi illa ute. Framtiden lär inte ligga i ämbetets upphöjelse utan i ökat lekmannaengagemang.

Logiska svårigheter

Det ligger en logisk svårighet i de liggande förslagen som kallar det för diakonens "behörighet", som varje kristen är kallad att göra: vittna med gärningar.

Den största logiska svårigheten är emellertid följande: Kyrkan har prästämbetet för att med god ordning förkunna ordet och utdela sakramenten. Diakonatet har inget med sakramentsförvaltning att göra. Alltså kan inte diakonatet vara en del av ämbetet.

Däremot kan kyrkan viga till livslång tjänst eller uppdrag, en vigning som följer personen mer än tjänsten; diakonvigda och prästvigda kan redan nu inneha tjänster utanför kyrkan. Kanske blir tecknet ännu tydligare därute i samhället än innanför kyrkans murar?

Kyrkorättsliga konsekvenser

De praktiska kyrkorättsliga konsekvenserna skulle inte innebära så stora förändringar:

• tre vigningar och tre vigningsuppdrag: uppdraget som diakon, präst och biskop
(i nämnd ordning!)
Observera ordvalet uppdrag för alla tre. Uppdrag är något alla kan få men behöver inte inkludera någon särskild befogenhet, såsom fallet är med begreppet ämbete. Med traditionell latinsk terminologi blir alla tjänster ministeria; sacerdotium (offerämbete) är ju inte aktuellt i en luthersk kyrka. (Som jämförelse kan nämnas att romersk-katolska kyrkan också har tre olika vigningar. Den största skillnaden är att alla ses som sakrament samt förlänar ordinanden (den som ska ordineras/vigas) en andlig outplånlig prägel, som gör honom lik Kristus.)

• livslångt uppdrag, som följer personen

• varierande fackutbildning
Det profetiska, mångsidiga uppdraget bör positivt markeras också i diakonvigningen

• kyrkokommunal tjänst
Församlingarna kan själva utforma innehållet i en diakontjänst efter egna behov

• läroansvar inför biskop och domkapitel

Mot bakgrund av ovanstående hemställer vi

att kyrkomötet med tanke på kommande kyrkoordning beslutar precisera sin syn på diakonatet i enlighet med vad som sägs i motionen och ge Centralstyrelsen detta till känna.

Kerstin Bergman Inga Mårtensson
Marianne Upmark Sven E Kragh
Claes Gunnarsson Per-Jan Wållgren