Motion till kyrkomötet

1997:17

av Gunnar Prytz m.fl.
om diakonatets ställning

När man i förslaget till kyrkoordning för Svenska kyrkan behandlar frågan om diakonatet ges intrycket att diakonatet i enlighet med tidigare framlagda förslag skulle vara inordnat som ett led i det som kallats kyrkans "treledade" ämbete, biskop-präst-diakon. Så är emellertid inte fallet. Några sådana beslut om ändring av diakonatets ställning har ännu inte tagits. I kyrkoordningskommitténs betänkande sägs (sid 103f) att "gällande vigningsordningar ger uttryck för att det finns tre uppdrag – som biskop, som präst, som diakon – inom det kyrkliga ämbetet. En bred konsensus har efter hand vuxit fram och finns nu inom Svenska kyrkan. I biskopsbrevet om kyrkans ämbete framställs denna syn på det kyrkliga ämbetet". Enligt vår mening kan denna tolkning av opinionsläget inom kyrkan med skäl ifrågasättas.

I den debatt som förts under 90-talet har ett flertal frågor visat att diakonatets ställning som ämbete är främmande för vår tradition. Det har t ex visat sig svårt att motivera varför vissa yrkeskategorier skall anses lämpliga för diakonvigning och varför andra skall skiljas ut och få en annan status. Svenska kyrkans lekmannaförbund skriver i ett yttrande över betänkandet "Diakonens ämbete" att "när man ser de faktiska resultatet av utredningens arbete ... då måste man fråga sig: Vilka ordinerade ämbetsbärare behövs? Vilka tjänster är sådana att endast vigda ämbetsbärare kan fullgöra dem? Svaret på dessa frågor kan bara bli ett. De uppgifter som enligt det föreslagna vigningsritualet åvilar diakonen, inte bara kan utan skall vara varje döpt människas – naturligtvis med den variation som svarar mot olikhet ifråga om de gåvor som Anden utrustat människor med… Måste församlingen för att kunna uppsöka, hjälpa och stödja dem som är i kroppslig och själslig nöd använda sig av ordinerade ämbetsbärare? Inkluderas inte dessa uppgifter i dopets ämbete, i det allmänna prästadömet, i det fungerande lekmannaskapet? Och behövs ordinerade ämbetsbärare för att kyrkan skall kunna stå på de förtrycktas sida i församling och samhälle?"

I den diskussion som förts har det bl a sagts att det genom vigningen sker en kvalitativ förändring av den som vigs. Vigningen i sig skulle alltså ge kompetens att utföra vissa uppgifter. Vigning och ämbete har framhållits som det väsentliga för diakonerna på bekostnad av tjänandet och engagemanget i de svåra problemen i samhälle och värld. Förebilden för tanken på diakonatet som ett ämbete inom kyrkan finns inte i andra lutherska kyrkor utan i kyrkor av annan tradition – ortodoxa, katolska och anglikanska kyrkor, där diakonämbetet utgör ett steg på vägen till prästämbetet och där diakonatet har en mer liturgisk än karitativ karaktär.

Den föreslagna ordningen med ett "treledat" ämbete innebär dessutom ett utökande av ämbetshierarkin, som saknar stöd bland den stora gruppen av kyrkotillhöriga. När Svenska kyrkan nu är på väg in i ett nytt skede i sin historia är det, enligt vår mening, inte den hierarkiska uppbyggnaden som skall förstärkas.

Eftersom diakonatet i svensk tradition inte har varit ett ämbete har diakonitjänsterna i motsats till prästtjänsterna varit kyrkokommunalt reglerade. Tanken på ett disciplinansvar gentemot diakonerna med tillsyn av biskop och domkapitel är alltså främmande för svensk tradition. I stället för denna ämbetsfixering borde vi som kyrka ta tillvara de dolda resurserna i våra församlingar: församlingsbornas kunskap och kompetens på olika områden. Vi borde satsa på mångfalden och olikheterna.

Vi vill framhålla att diakonatet nu liksom tidigare har en omistlig plats i kyrkans liv som påminnare och förebild – Ordet måsta ta gestalt i kärlekens gärningar. Visserligen har diakonatet ingenting specifikt som sin uppgift eller sitt mandat. Men diakonen har inte desto mindre något mycket centralt som sin uppgift: kärlekens gärningar för "Kristi minsta bröder". Förekomsten av diakoner med att karitativt uppdrag skall vara ett tecken, en påminnelse om de kärlekens gärningar som är alla kristnas uppgift. Diakonen skall påminna om en sida i Kristi gärning – den utgivande kärleken.

Synen på diakonatet som "ämbete" har hittills varit främmande för svensk tradition. Enligt vår mening saknas bärande skäl för att nu ändra kyrkans hittillsvarande principiella syn på diakonatet.

Mot bakgrund av det ovan anförda hemställer vi

att kyrkomötet som sin mening ger Centralstyrelsen till känna att man tar avstånd från tanken på diakonatet som ett led i det "treledade" ämbetet.

Gunnar Prytz Eskil Jinnegård
Sten-Åke Engdahl Ruth Hallenius
Ulla Fransson Juhani Rantanen