Motion till kyrkomötet

1997:13

av Herbert Sjödin
om det reformerade kyrkomötets rättsliga kompetens

Kyrkomötets kompetens att besluta om det inomkyrkliga regelsystemets utformning är en av hörnstenarna i den förestående kyrkoreformen. Denna kyrkomötets rätt och funktion har förutsatts av samtliga partier bakom reformen och har kommit till uttryck i den allmänpolitiska överenskommelsen i maj-juni 1995, i regeringens skrivelse 1995:1 till kyrkomötet, i kyrkomötets ställningstagande med anledning av skrivelsen, i regeringens proposition till riksdagen och i riksdagens principbeslut i december 1995. Nämnda förutsättning har hört till grunden för det statliga utredningsarbetet och de betänkanden som avlämnades i början av april i år och som nu är föremål för remiss. Uppfattningen i detta sammanhang är vidare en av de självklara utgångspunkterna för det arbete på den reformerade kyrkans ordning som nu pågår inom de kyrkliga utredningarna.

I betänkandet från den statliga utredningen om den rättsliga regleringen anges i förslaget till lag om Svenska kyrkan, att kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ (SOU 1997:41, sid. 27). I motiveringen till stadgandet anges (sid. 248), "att församlingar och stift skall följa de beslut som kyrkomötet meddelar" i frågor som faller under kyrkomötets ansvar. "En ny och betydelsefull uppgift för kyrkomötet blir att besluta om och utveckla det kyrkliga regelsystemet...".

Samtliga parter har således förutsatt, att kyrkomötet får denna rättsliga kapacitet. Så långt är allt gott och väl.

Emellertid finns röster som från juridiska utgångspunkter har ifrågasatt, om kyrkomötet verkligen kommer att få en sådan inomkyrklig rättslig kapacitet. Som exempel på sådan tveksamhet kan nämnas de betänkligheter som framförts av kyrkomötets organisationsutskott (se utskottets yttrande 1995:1y i bilaga 6 till 2KL 1995:1).

För reformer är det, som nämnts, av största betydelse att kyrkomötets inomkyrkliga kapacitet verkligen blir sådan som parterna har förutsatt, och att det inte kommer att föreligga någon som helst tvekan om detta för framtiden. Det är mot den bakgrunden av utomordentlig vikt, att eventuell oklarhet eller tveksamhet på den punkten undanröjs. En sådan rättslig klarhet kan endast den lagstiftande statsmakten ge.

Eftersom det framförts betänkligheter, måste det anses vara både angeläget och väl motiverat för kyrkomötet att i en framställning till regeringen framhålla behovet av klarhet i denna grundläggande fråga. Siktet i framställningen bör därvid vara inriktat inte enbart på reformtillfället och tiden omedelbart därefter utan även på den reformerade kyrkans liv i framtiden. Klarhet är synnerligen angelägen, eftersom det med stor sannolikhet kan antas att kyrkliga organs efterföljd av kyrkomötets förordningar snart nog efter genomförandet av den nu aktuella kyrkoreformen av en eller annan orsak kan komma att bli föremål för civilrättslig prövning.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställes

att kyrkomötet anhåller hos regeringen, att regeringen i den förestående propositionen med förslag till lag om Svenska kyrkan entydigt klarlägger och fastslår att det reformerade kyrkomötet inom ramen för sin kompetens kommer att kunna besluta om en inomkyrklig ordning, som blir rättsligt bindande för stift och församlingar och för Svenska kyrkan som helhet.

Östersund i juni 1997

Herbert Sjödin