Motion till kyrkomötet

1997:8

av Lennart Åslid
om vitalisering av lekmannaledda förböner och lekmäns
ökade ansvarstagande i den söndagliga gudstjänsten

Vid 1996 års kyrkomöte lades fyra motioner fram angående förnyelse av gudstjänstlivet. Kyrkomötesutskottet påminde om att det finns en tydlig reglering av ansvaret, som delas av präst och kyrkoråd. Enligt utskottets mening skulle ett mer varierat gudstjänstliv innebära att flera bönegudstjänster firades som komplement till huvudgudstjänsterna. Särskilt vill utskottet lyfta fram det behov som finns av gudstjänster som har enkel struktur och kan underlätta människors väg in i kyrkan. "Det är en viktig uppgift att finna former som förenar delaktighet med lättillgänglighet", säger utskottet vidare.

Svenska kyrkans lekmannaförbund skrev helt nyligen följande i sin lilla folder: "Utan lekmän ingen kyrka! Så drastiskt kan man uttrycka saken. Kristi kyrka beskrivs i bibeln som en kropp, vilken är beroende av alla sina lemmar. Om de inte finns, och om de inte samverkar, så finns helt enkelt ingen kropp som fungerar". Kommentarer till detta är överflödiga.

Vidare vill jag från Linköpings stift gudstjänstpastoral citera följande: "Få moment i mässan har så stor betydelse som förbönen. Vår nya kyrkohandbok från år 1986 anger tydligt, att förbönen ska utformas fritt och gärna bedjas av lekfolket efter samråd med präst. Det kan inte nog understrykas hur viktigt detta moment är i mässan. Det är viktigt, att förbönen förblir bön, kort och tydlig och inte utvecklas till en förtäckt predikan, där man vill undervisa och upplysa församlingen, eller än värre upplysa Gud.

Av tradition har förbönen haft fyra delar:

a) Kyrkan – den världsvida, men också vår egen, vårt stift och vår församling. Olika delar av kyrkans verksamhet kan här komma fram vid olika söndagar. Kollekt-
ändamålet är här ett gott förbönsämne.

b) Världen – alla dess konflikter, krig och kränkningar av människovärdet som ständigt rapporteras.

c) Ensamma – de sjuka, utsatta, svikna – om alla enskilda vänner, som lider nöd. Uppsättandet av förbönslådor i församlingshem och kyrkans vapenhus rekommenderas.

d) Döende – dem som är orolig för döden, de döda och de sörjande. Här kan gärna tacksägelsen för de döda äga rum. På sina håll önskar man ofta, att prästen ber om detta, men det är inte nödvändigt!"

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer undertecknad:

1. att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen med kraft verkar för en vitalisering av lekmannaledda förböner i den söndagliga gudstjänsten, och

2. att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen verkar för att lekmännens ansvarstagande i församlingens gudstjänstutövning vidgas och fördjupas ytterligare.

Vimmerby i april 1997

Lennart Åslid