Fråga i kyrkomötet

1997:2

av Gösta Äng
om församlingens gudstjänstliv

Till Centralstyrelsen

I motioner till förra årets kyrkomöte (1996:3, 13, 17 och 41) väcktes frågor om ansvarstagandet för församlingens gudstjänstliv med bl.a. särskild fokusering på formen för den söndagliga huvudgudstjänsten och frekvensen av gudstjänster med och utan nattvardsfirande.

Dessa motioner har sin bakgrund i att man tenderar att bryta mot "en av de centrala reformatoriska uppfattningarna" om gudstjänstens enkelhet, folklighet och tillgänglighet för alla och att på biskoparnas tillskyndan anbefalla högmässofirning framför högmässogudstjänst.

Nu tillkommer det kyrkorådet, inklusive kyrkoherden som ämbetsbärare och självskriven ledamot av kyrkorådet, att ha omsorg om församlingslivet och samverka för dess utveckling.

I gudstjänstutskottets betänkande uttalas: "Utskottet vill särskilt i likhet med Läronämnden, understryka den lyhördhet för lokala traditioner och särskilda behov, som måste finnas med i det samråd, som behövs för gudstjänstlivets utformning". Vidare: "Utskottet önskar undvika att frågor om lokal och pastoral karaktär löses genom initiativ från Centralstyrelsen eller att man hänvisar till sådana initiativ". Utskottet önskar att ett varierat gudstjänstliv skall främjas.

Utskottet hemställde att kyrkomötet som sin mening ger Centralstyrelsen till känna vad utskottet anfört och Kyrkomötet beslutade att bifalla utskottets hemställan.

Det föreligger uppenbart en klar motsättning mellan kyrkomötets inklusive Läronämndens uttalande och biskoparnas agerande mot församlingarna. Samtidigt värjer sig utskottet mot att Centralstyrelsen på något sätt skulle önska påverka utvecklingen.

Min fråga är:

Har Centralstyrelsen agerat och klargjort för församlingarna vad som gäller efter kyrkomötets otvetydiga beslut dvs. lokal beslutanderätt? Eller skall församlingarna följa biskoparnas rekommendation och öka frekvensen av högmässofirning?

Gösta Äng