Bilaga 1

1. Syftet med promemorian

Denna promemoria speglar underlag och diskussion vid en överläggning den 27 januari 1999 mellan Centralstyrelsens/SFRV-styrelsens arbetsutskott samt presidierna i nämnderna, EFS-rådet, och SFRV:s förvaltningsdelegation. I promemorian beskrivs de senaste decenniernas arbete med att forma en samlad kyrklig organisation på nationell nivå. Till denna organisation räknas i promemorian den verksamhet som i dag bedrivs av kyrkomötet, Svenska kyrkans centralstyrelse, Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet (SFRV), men också stiftelserna Svenska kyrkans mission (SKM), Svenska kyrkan i utlandet (SKUT), Lutherhjälpen (LH) och Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens utlandsarbete (EFS-utland) samt Kyrkans Hus AB.

Diskussioner och beslut under 1980-talet och första halvan av 1990-talet redovisas kortfattat. Avsikten med denna beskrivning är att ge en bakgrund till den organisation som trädde i kraft den 1 januari 1997. Tillkomsten av den nya organisationen 1997, liksom några av de konsekvenser den fått, berörs också.

2. Sammanfattande inledning

Kyrkomötesreformen, dvs. de grundläggande besluten om den organisation som i sina huvuddrag skulle bestå fram till år 2000, genomfördes under åren 1982-1984. Den nya organisationen trädde i kraft fullt ut den 1 januari 1985 och innehöll flera viktiga delar: ett reformerat kyrkomöte, tillkomsten av Svenska kyrkans centralstyrelse och en ny samlad nämndorganisation inom ramen för den nybildade SFRV. SKM och SKUT lämnade tillsammans med Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete och Svenska kyrkans diakoninämnd ställningen som centrala kyrkliga styrelser med av regeringen fastställda stadgor. De blev i stället egna nybildade stiftelser med ledamöterna i respektive nämnd som stiftelsestyrelse. Den fristående organisationen LH (dvs. den verksamhet som bedrevs inom Lutherska Världsförbundets svenska sektion, LVF/ss) tog också initiativ till en ny stiftelsebildning med nämnden för internationell diakoni/Lutherhjälpen som stiftelsestyrelse.

Under perioden 1985-1995 genomfördes fortsatta förändringar. Antalet nämnder minskades från nio till fem. Sex av de ursprungliga nämnderna avvecklades. En samlad församlingsnämnd och en renodlad utbildningsnämnd bildades. Kommunikations- och mediefrågor samt övergripande ekumeniska frågor fördes in under Centralstyrelsens/ SFRV-styrelsens direkta ansvar. Kyrkokansliet samlades i Kyrkans hus i Uppsala. En överenskommelse ingicks med Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund (Pastoratsförbundet) om arbetsfördelningen mellan organisationerna. Nämnden för församlings- och pastoratsförvaltning avvecklades. Särskilda råd för forskning och kultur inrättades med till dem knutna kanslifunktioner. Arbetet med trossamfundens beredskapsfrågor organiserades. Samverkan inom Kyrkokansliet byggdes ut genom tillkomsten av vissa för styrelsen och nämnderna gemensamma avdelningar. På stiftsplanet genomfördes en mer sammanhållen beslutsorganisation och samlade stiftskanslier.

Fr.o.m. den 1 januari 1997 finns ett gemensamt kyrkokansli för SFRV, SKM, LH, SKUT och EFS-utland. All verksamhet bedrivs samordnat inom SFRV, som också är arbetsgivare för all personal i Kyrkokansliet. SFRV:s styrelse har fått ett ökat ansvar och förutsättningarna för en samlad ledning av kansliets arbete har ökat. Ett arbete har inletts för att anpassa verksamheten till bland annat skärpta lagregler vilket också medfört en betydande kvalitetshöjning. Processen från besvärande konflikt till nära samarbete mellan den kyrkliga riksorganisationen och Pastoratsförbundet har också slutförts.

Under hela perioden 1985-1998 har stegvis arbetsfördelning och samarbete klargjorts, samarbetet med stiften utvecklats (särskilt under senare år), arbetet i Kyrkokansliet samordnats och en ökad delegation genomförts. I alla dessa avseenden finns mycket kvar att göra.

Under hela tiden fr.o.m. 1988 har frågan om nya relationer mellan kyrka och stat bearbetats: ERK-utredningen, Kyrkoberedningen, nya statliga utredningar, inomkyrkliga utredningar och den fortsättning av detta arbete som utredningarna lett till i riksdag, regering, kyrkomöte och centralstyrelse.

Kraven på en ökad samverkan har under lång tid utgjort en röd tråd i både de diskussioner som förts och de beslut som fattats -- från det tidiga 1980-talet till det förslag till kyrkoordning fr.o.m. år 2000 som med gott mottagande remissbehandlats. Tidvis, t.ex. vid tillkomsten av den nya organisationen 1985, har tanken att ett gemensamt kyrkokansli skulle kunna utgöra en motvikt mot en med nödvändighet splittrad förtroendevald organisation kommit till uttryck. Det har funnits invändningar och oro, arbetet har i vissa avseenden gått långsamt, men önskemålet om en samlad kyrklig organisation har haft ett påtagligt stöd.

Förändringarna sammantaget under åren 1982-1999 har varit oerhört omfattande. Den framtidsinriktade utvecklingen är ojämförligt större än de problem som funnits. Att förändringar av denna omfattning måst ske stegvis, och med kvardröjande brister i vissa (också viktiga) avseenden, är inte orimligt.

Det finns nu ett behov av en ytterligare grundläggande bearbetning av verksamhetens inriktning. I de olika nämnderna är det nödvändigt att formulera innebörden i att utveckla kyrkolivet, att utveckla en missionssyn och en biståndssyn för 2000-talet och att ge utlandskyrkan dess rätta plats i en starkt förändrad värld. Att denna ideologiska utveckling och teologiska bearbetning måste kunna rymmas inom gemensamma ramar, också dessa väl teologiskt underbyggda, gör inte saken lättare. Den kansliorganisation som beslutats är flexibel nog att möta de svar som styrorganen ger.

3. Kyrkomötesreformen och den nya samlade riksorganisationens tillkomst (1982-1984)

Huvuddragen i den samlade kyrkliga riksorganisation som vi i dag ser kom till under 1980-talets första hälft.

Kyrkomötesreformen beslutades av riksdagen 1982 efter att ha godkänts av kyrkomötet. Genom besluten gavs Kyrkomötet ett förändrat mandat, en ny sammansättning och ett i vissa avseenden nytt arbetssätt (främst genom tillkomsten av en läronämnd i vilken biskoparna i fråga om antalet ledamöter har en dominerande roll). Svenska kyrkans centralstyrelse inrättades som en statlig förvaltningsmyndighet.

Dessförinnan hade redan 1979 års kyrkomöte tillstyrkt att det skulle ske förändringar av det slag reformen innebar. Kyrkomötet motiverade detta med att den redan nu på församlingsplanet väl fungerande demokratiskt uppbyggda ordningen bör ges sin motsvarighet på stifts- och riksplan. Kyrkomötet fann det vara synnerligen angeläget att kyrkomötet reformeras och att en kyrkostyrelse bildas. Till Kyrkostyrelsen borde enligt kyrkomötet en nämndorganisation knytas. Kyrkomötet tillsatte en utredningsnämnd för att arbeta vidare i denna riktning.

1979 års kyrkomötes utredningsnämnd framhöll i sitt slutbetänkande i mars 1982 tre motiv som vägledande för de förslag man lade fram: demokrati, samordning och tjänst åt församlingarna. Utredningsnämnden konstaterade, i likhet med kyrkomötet, att det föreligger ett uppenbart behov av en mer samordnad kyrklig organisation på stifts- och riksplan och betonade att det framför allt var en rikskyrkoreform som brådskade. Nämnden lade fram olika alternativ för en sådan samordning av både styrelse/nämnd- och kansliorganisationen.

1982 års kyrkomöte underströk kraven på en samordnad organisation. För att ytterligare bereda bl.a. frågan om en nämnd- och kansliorganisation inför 1983 års kyrkomöte tillsattes liksom tidigare en särskild utredningsnämnd.

1982 års kyrkomötes utredningsnämnd, vars förslag redovisades i februari 1983 i betänkandet Samordnad riksorganisation för Svenska kyrkan ("Regnbågsboken"), konstaterade bl.a. att "önskemålet om en samordning har en genuin förankring inom kyrkan" och hänvisade till att tanken på en kyrkostyrelse med ansvar för kyrkans centrala verksamhet varit levande sedan 1968 års kyrkomöte. Nämnden förutspådde, även om den inte kunde överblicka alla formella komplikationer, den kommande utvecklingen väl:

Vid sidan av de legala befogenheterna har kyrkomötet och centralstyrelsen --- tillagts andra funktioner, som kanske kan komma att få ännu större betydelse. Kyrkomötets ledamöter och centralstyrelsen har givits erkännande som organ för frivillig samordning av en rad icke lagreglerade verksamheter på kyrkans riksplan. Kyrkan har erhållit viktiga samordningsinstrument.

Allt detta sades med det tydliga tillägget att en frivillig samordning förutsatte beredvillighet från de rikskyrkliga organens sida.

Förslag lades fram till 1983 års kyrkomöte om bildandet av en samlad organisation med elva nämnder med stor självständighet inom respektive ansvarsområde och med en samordnande roll för Centralstyrelsen. Utredningsnämnden konstaterade att behovet av samordning av kansliorganisationen "gjorde sig starkt gällande" och att dessa skäl talade för "att ett enda, sammanhållet kansli vore en fördelaktig lösning". Mot detta ställdes de behov som förhållandevis självständiga nämnder kunde ha. Det slutliga förslaget från nämnden blev ett samlat kyrkokansli med en inrikesenhet, en utrikesenhet, en kanslienhet, ett sekretariat för Centralstyrelsen och ett rättssekretariat.

Kyrkomötet ställde sig i ett principbeslut bakom huvuddragen i utredningsnämndens förslag.

Det fortsatta utrednings- och förhandlingsarbetet ledde till att kyrkomötesreformen vid 1984 års kyrkomöte följdes upp genom beslut om en kyrklig kungörelse beträffande de olika nämndernas huvudsakliga funktioner, genom att kyrkomötet fick uppgiften att välja ledamöter i nämnderna och genom bildandet av SFRV. Kyrkomötets ledamöter blev ombudsmöte i SFRV och Centralstyrelsens ledamöter stiftelsestyrelse. SFRV bildades bl.a. för att åstadkomma en större samverkan utan ett "förstatligande" under kyrkomöte och centralstyrelse av den omfattande verksamhet som sedan länge bedrivits i fria former (i flera fall i form av stiftelser). Det reella valet stod mellan å ena sidan att de fyra centrala kyrkliga styrelsernas verksamhet fördes in under kyrkomötet och övrig rikskyrklig verksamhet bedrevs i annan form och å andra sidan att samtliga verksamheter samordnades genom bildande av en stiftelse (dvs. SFRV).

Nämnder inrättades för gudstjänstliv och evangelisation (NGE), diakoni och samhällsansvar (NDS), undervisning och utbildning (NUU), kommunikation och mediefrågor (NKM), församlings- och pastoratsförvaltning (NFP), Svenska kyrkan i utlandet (SKUT), Svenska kyrkans mission (SKM), mellankyrkliga och ekumeniska förbindelser (MEF) samt internationell diakoni/Lutherhjälpen. Samtidigt bildades stiftelserna för SKM, Lutherhjälpen och SKUT. Respektive nämnds ledamöter utgjorde styrelse för dessa stiftelser.

SFRV stiftades av åtta rikskyrkliga organ. I ett särskilt dokument, Stiftarnas förklaring, uttalade dessa stiftare sina utgångspunkter vid bildandet av stiftelsen:

Genom bildandet av denna stiftelse tillskapas det organ, på vilket delar av eller hela det uppdrag och det ansvar som i dag vilar på beslutande organ kan överföras. Avsikten är att samla huvudansvaret för den rikskyrkliga verksamheten hos kyrkomötesombuden.

En viktig förutsättning för oss är emellertid också att verksamhetens utförande uppdras åt självständigt arbetande nämnder. Vår utgångspunkt är därvid [den nämndorganisation och den arbetsfördelning] som 1983 års kyrkomöte inbegrep i sitt principbeslut, och som därefter har varit föremål för centralstyrelsens och de kyrkliga organens bearbetning. Nämndernas uppdrag och uppgifter bör anges i särskilda instruktioner och ansvarfördelningen i huvudsak vara beständig. Om detta genomförs enligt intentionerna får våra nuvarande organisationer sina naturliga efterföljare inom ramen för en ny samlad riksorganisation.

Nämndorganisationen kan helt eller delvis inordnas i stiftelsebildningen. Om detta bör kyrkomötet fatta de principiella besluten. Dessutom förutsätter vi att verksamheten hos de tre av våra efterföljare - de nämnder som motsvarar dagens SKUT, LVF/ss och SKM - i huvudsak kommer att baseras på självständiga stiftelsebildningar som SKUT, LVF/ss och SKM initierar.

I detta dokument vill vi uttala, att det är vår absoluta förutsättning att nämnder tillsätts och får arbetsuppgifter i enlighet med vad som tidigare har sagts för åtminstone följande verksamhetsområden:

gudstjänstliv och evangelisation

diakoni och samhällsansvar

undervisning och utbildning

kommunikation och mediefrågor

församlings- och pastoratsförvaltning

Svenska kyrkans mission

Svenska kyrkan i utlandet

mellankyrkliga och ekumeniska förbindelser

internationell diakoni/Lutherhjälpen

4. Diskussioner och beslut 1985-1995

Den 1 januari 1985 övertog den nya organisationen de tidigare organens uppgifter och ansvar.

Regeringen beslutade 1987 om en översyn av kyrkomötesreformen. Inom ramen för denna översyn granskade Riksrevisionsverket (RRV) den nya organisationen. RRV (som genomförde sin granskning oberoende av organisationens tillkomsthistoria) pekade bl.a. på att man uppfattade organisationsbilden som splittrad och oklar, att det stora antalet förtroendevalda ledamöter tillsammans med en liten beslutsdelegering till tjänstemän ledde till långa beslutsvägar, att det fanns ett stort behov av samordning, men att detta var svårt att uppnå p.g.a. de organisatoriska enheternas stora självständighet. Någon övergripande och samordnande funktion fanns inte. Generalsekreteraren saknade sådana befogenheter. RRV pekade också på möjligheterna till större administrativ samverkan inom organisationen, geografisk samordning, de svårigheter nämndorganisationen leder till i budgetarbetet, en otillfredsställande ökning av kostnaderna under åren 1982 - 1987 och bristande styrning.

1987 gav SFRV:s styrelse sitt planeringssekretariat i uppdrag att göra en översyn av den kyrkliga riksorganisationen. Resultatet redovisades i en diskussionspromemoria 1988. Översynen skedde bl.a. mot bakgrund av de kritiska synpunkter som förts fram av RRV. I diskussionspromemorian konstaterades bl.a. följande:

Sammantaget kan man i dag, sedan den första treårsperioden kan överblickas, finna att ledningsfunktionerna i den nya rikskyrkliga organisationen har spritts ut på för många organ, och att resursfrågorna kommer att kräva en fastare styrning.

I diskussionspromemorian noterades också att förarbetena (i 1982 års utredningsnämnd) för den nya organisationen förutsatt dels att den sektorisering som genomfördes på förtroendemannasidan skulle mötas av en gemensam bas på tjänstemannasidan, dels en lojalitet från kanslipersonalen mot såväl centralstyrelse som nämnder. Samma handläggare förutsattes bereda ärenden både till flera av nämnderna och till Centralstyrelsen. I promemorian konstaterades att det sannolikt fanns "åtskilligt stöd för att hävda att utredningsnämndens tankegångar om det gemensamma Kyrkokansliet ingalunda har kunnat realiseras i den nya organisationen".

Två modeller redovisades beträffande nämndorganisationen, dels en oförändrad organisation och dels en förändrad organisation med avsikt att bl.a. åstadkomma vissa av de förenklingar som RRV efterlyst. Vid en förändring av nämndorganisationen fördes två möjligheter fram, dels att det ekumeniska arbetet och informationsarbetet kunde betraktas som stabsfunktioner med sin lämpligaste placering direkt under styrelsen, dels att en samlad församlingsnämnd skulle kunna inrättas. I diskussionspromemorian markerades återigen behovet av ett gemensamt kyrkokansli, samordnat under styrelsens ansvar och generalsekreterarens ledning.

Styrelsen föreslog i en skrivelse till 1988 års ombudsmöte en omorganisation, som innebar en minskning från nio nämnder till sex. Nämnderna för SKM, SKUT och LH kvarstod oförändrade, liksom Nämnden för församlings- och pastoratsförvaltning. Därutöver föreslogs en nämnd för församlingsarbete och en för utbildning och rekrytering. Styrelsen föreslogs vidare få ett direkt ansvar för samordningen av det ekumeniska arbetet och informationsarbetet. Dessa förslag var av sådan innebörd att de ledde till konsekvenser i kansliorganisationen. Styrelsen begärde ombudsmötets uppdrag att i samarbete med nämnderna utarbeta ett förslag med detta innehåll inför 1989 års ombudsmöte.

I styrelsens skrivelse föreslogs också det omedelbara inrättandet av Svenska kyrkans forskningsråd med bildandet av ett Svenska kyrkans forskningssekretariat som sin första uppgift. Vidgade uppgifter föreslogs för Svenska kyrkans kulturråd i samband med att Svenska kyrkans kulturinstitut den 1 januari 1990 skulle komma att integreras med SFRV:s verksamhet.

I sin motivering till förslagen anknöt SFRV-styrelsen till att en ökad samordning var ett grundläggande reformmotiv från kyrkans sida vid den samlade rikskyrkliga organisationens tillkomst. Därefter konstaterade styrelsen:

När man ser till de inkomna remissyttrandena förefaller det att vara på denna punkt, som den nya organisationen har varit minst lyckosam. Den punkt där den största kritiken framträder är just beträffande det splittrade intryck som organisationen ger. En ökad samordning är ett klart uttalat behov.

Ombudsmötet beslutade i huvudsak i enlighet med styrelsens förslag och SFRV:s styrelse fick det föreslagna uppdraget.

I SFRV-styrelsens förslag till 1989 års ombudsmöte lades förslag fram om de förändringar i den kyrkliga riksorganisationen som föregående års ombudsmöte fattat ett principbeslut om. Dessa förslag omfattar inriktningen av SFRV:s verksamhet, arbetsfördelningen i förhållande till Pastoratsförbundet, en ny nämndorganisation samt arbetet med bl.a. forsknings-, kultur- och informationsfrågorna. Ombudsmötet beslutade i huvudsak i enlighet med styrelsens förslag. Organisationsförändringarna trädde i kraft den 1 januari 1990.

I diskussionen om den kyrkliga organisationen under 1980-talet fördes ofta behovet av en samlad stiftsorganisation fram. Förslag till en sådan organisation fördes fram 1986 av den av regeringen tillsatta 1982 års kyrkokommitté. Den 1 januari 1989 trädde en ny organisation i kraft. En mer sammanhållen beslutsorganisation och samlade stiftskanslier inrättades.

En förändring i verksamhetens finansieringen skedde 1990 genom borttagandet av kollektfinansieringen av SFRV. Kyrkofonden övertog dessa kostnader. Denna förändring beredde förutsättningar för ett utökat antal kollekter för främst SKM och LH och därmed också för påtagligt höjda insamlingsresultat. I realiteten möjliggjordes alltså detta tillskott av tillflödet av kyrkofondsmedel.

22-23 mars 1991 möttes företrädare för styrelse och nämnder till överläggningar på Söråkers stiftsgård. Man behandlade där den kyrkliga riksorganisationens inriktning, omfattning och utformning. Överläggningarna kom att få stor betydelse för den fortsatta utvecklingen.

Deltagarna enades om ett gemensamt uttalande, "Söråkersprogrammet". I detta behandlades bl.a. arbetsfördelning och samverkan mellan nämnder och styrelse, innehållet i och formerna för styrelsernas och nämndernas arbete, utbildning av förtroendevalda, samlokalisering till Uppsala, utökat samarbete med stiften, gemensamma personal-, ekonomi- och informationsfunktioner, utökad samverkan även i övrigt inom Kyrkokansliet samt samverkan med Pastoratsförbundet.

Man förband sig också att ta upp programmet till behandling i de organ man representerade. Programmet redovisas i en redan utsänd PM. Programmet behandlades i en skrivelse från SFRV:s styrelse till ombudsmötet.

Under våren 1991 genomfördes utredningar och förhandlingar om förvaltningsfrågornas plats i den kyrkliga riksorganisationen och SKFP. Det konstaterades att ett betydande dubbelarbete fanns i Centralstyrelsen, Förvaltningsnämnden (tidigare Nämnden för församlings- och pastoratsförvaltning) och SKFP. Förvaltningsnämnden hade en svag identitet och en oklar profil. Spänningen mellan Centralstyrelsen/SFRV och SKFP försvårade arbetet. I en preliminär överenskommelse klargjordes Centralstyrelsens och SKFP:s roll. Förvaltningsnämnden avvecklades och arbetsuppgifterna fördelades mellan Centralstyrelsen/SFRV och SKFP. Också Utbildningsnämnden berördes. Frågan behandlades i skrivelsen till ombudsmötet.

Till 1991 års ombudsmöte lade SFRV-styrelsen fram förslag med anledning av den fortsatta behandlingen av de förslag som lades fram vid den s.k. Söråkersöverläggningen och överläggningarna med Pastoratsförbundet. Förslag lämnades om en tydligare kompetens- och ansvarsfördelning mellan styrelse och nämnder. Nämndernas självständiga verksamhetsansvar underströks, liksom styrelsens samordnande roll och dess särskilda ansvar för vissa rikskyrkliga arbetsuppgifter. De förtroendevalda organens ansvar för policy, målfrågor och ärenden av särskild principiell vikt betonades, liksom behovet av en utökad delegering. Vidare föreslogs att vissa delar av Svenska kyrkans gemensamma arbete skulle förläggas till stiften. Också förslag om samlokalisering till Uppsala (vilken ombudsmötet redan tidigare fattat principbeslut om), gemensam organisation för arbetet med personalfrågor, ekonomi och andra administrativa funktioner, gemensamt personalpolitiskt program, gemensamt inträde i Arbetsgivareföreningen SFO och en förstärkt interninformation lades fram. En ny arbetsfördelning mellan Centralstyrelsen/SFRV och Pastoratsförbundet föreslogs. Dessa förslag följde den överenskommelse som preliminärt ingåtts med förbundet.

Organisationsutskottet tillstyrkte styrelsens förslag. Ombudsmötet följde utskottets förslag. Under ombudsmötets sammanträde hade en diskussion uppstått i media om relationerna mellan Centralstyrelsen/SFRV och Pastoratsförbundet. Med anledning av detta gjorde SFRV och förbundet ett gemensamt uttalande i vilket bl.a. följande konstaterades:

Enighet råder --- om såväl grunderna för samarbetet som den praktiska utformningen av detta. SKFP skall överta uppgifter vad gäller service och rådgivning beträffande kyrkogårdsfrågor samt kyrkokommunal ekonomi, organisation och juridik.

Inte heller råder det några skilda uppfattningar om att kyrkomöte och centralstyrelse har uppdraget att på ett samlat sätt företräda helheten i Svenska kyrkan. I detta arbete har det ett särskilt värde att kyrkomötet har sin förankring i församlingar och pastorat i Svenska kyrkan.

Vi kan också konstatera att SKFP inte har för avsikt att bredda sin verksamhet på ett sådant sätt att man inleder ett eget arbete inom områden där centralstyrelsen och SFRV verkar.

Av organisationsutskottets utlåtande framgick att man delade detta synsätt.

5. Framväxten av en ny gemensam kansliorganisation
1996-1998

5.1 Den nya organisationen

Vid 1995 års ombudsmöte togs initiativ till en ändrad kansliorganisation. Ett utredningsarbete inleddes.

Rapporter lämnades till både SKM:s och LH:s representantskap våren 1996.

SKM:s representantskap uttalade sitt stöd och såg den som en positiv utvecklingsprocess. Man förordade att insamlingsverksamheten skulle vara relaterad till en juridisk person, en minskad profilering på sikt av organisationernas symboler, en integrering mellan SKM och LH för en gemensam organisation för Svenska kyrkans internationella arbete, ett remissförfarande avseende ett fortsatt samgående mellan nämndorganisationerna, utredning om konsekvenserna av arbetet med en ny kansliorganisation för representantskapets och styrelsens funktion och arbete samt att det fortsatta arbetet med kansliorganisationen först och främst skall säkerställa kompetens som kan utgöra resurs för samarbetspartners.

LH:s representantskap redovisade som sin tolkning följande konsekvenser av organisationsförändringen: LH:s representantskap och nämnden för internationell diakoni/ Lutherhjälpen bibehålls med oförändrat ansvar inför ombudsmötet, en gemensam avdelning bildas ledd av en chef som företräder LH:s verksamhet, LH behåller symbol, namn och postgiro, LH gör egna ekonomiska besparingar i och med omorganisationen, LH får del av besparingar som görs inom SFRV, förändringen i rikskollektsystemet (rikskollekterna minskas från 34 till 30) kommer att gynna LH.

De grundläggande tankarna bakom den framväxande nya organisationen, den organisation som nu är i funktion, framgår av den avsiktsförklaring som undertecknades i juni 1996. Där hette det bl.a.:

Av ideologiska, ekonomiska och praktiska skäl är parterna ense om att vidareutveckla samordningen av den verksamhet som bedrivs inom den rikskyrkliga riksorganisationen. De olika verksamheter som har sin bas i Kyrkans hus i Uppsala är delar av en och samma kyrka, Svenska kyrkan. Denna enhet bör representeras av en tydlig och gemensam organisation. Ekonomiskt innebär en välutvecklad och samlad riksorganisation dessutom att de ekonomiska resurserna tillvaratas på bästa möjliga sätt.

Därefter följer redan i avsiktsförklaringen en konkret beskrivning av denna samverkan. Där heter det bl.a. att den kyrkliga riksorganisationens kansli skall samordnas. Verksamheten skall bedrivas av en juridisk person, SFRV. Stiftelserna SKM, LH och SKUT skall finnas kvar som förvaltande stiftelser, men dessa bedriver inte själva sådan verksamhet som bedrivs inom SFRV och dess nämnder. I stället fullgör de sitt ansvar genom att ekonomiskt stödja den verksamhet som bedrivs där.

Avsiktsförklaringen i dess helhet har redan skickats ut i form av en bilaga till avtalet mellan de fyra stiftelserna.

Av skrivelserna till 1996 års ombudsmöte framgick både de grundläggande motiven för de föreslagna förändringarna och den närmare utformningen av dem.

Ombudsmötet gav SFRV:s styrelse i uppdrag att fullfölja arbetet med ny kansliorganisation. Ekonomiutskottet, där frågan bereddes, konstaterade att

det är angeläget att organisatoriskt förverkliga en i alla sina delar sammanhållen kyrka, något som utskottet också förutsätter kommer att medföra en ökad kostnadseffektivitet för rikskyrkans administration. Utskottet är således i grunden positivt till det fortsatta arbetet med omorganisationen.

Utskottet tog också upp motionskraven att hela driftskostnaden för det gemensamma kyrkokansliet skall inkluderas i anslaget från kyrkofonden. Utskottet uttalade att man delar motionärernas uppfattning, men upprepade vad man sagt vid föregående kyrkomöte:

Utskottet anser emellertid även att det skulle vara rimligt att SFRV står för hela kostnaden för de gemensamma avdelningarna, om man med en sådan ordning ändock kunde tillförsäkras om samtliga stiftelsers strävanden att effektivisera den egna verksamheten.

Den nya ordningen borde enligt utskottet börja tillämpas fr.o.m. 1998 års budget. Även i dessa delar godtogs utskottets utlåtande av ombudsmötet.

Av det avtal som ingicks den 12 december 1996 framgår det bl.a. vilket syftet med samverkan är:

Syftet med samverkan är främst att skapa bästa möjliga förutsättningar för att främja de ändamål som stiftelserna enligt sina stadgar skall främja. Samverkan skall ske på ett sådant sätt att de fyra stiftelsernas styrelser fortlöpande kan kontrollera att stiftelsernas ändamål främjas och att förmögenheten förvaltas i enlighet med stiftelsernas urkunder och stadgar. Vidare skall samverkan ske på ett sådant sätt att stiftelsernas respektive förmögenheter alltid kan identifieras och därmed inte sammanblandas med annans förmögenhet. Stiftelsernas styrelser skall därför genom en kontinuerlig rapportering följa verksamheten och kontrollera att intentionerna i detta avtal efterlevs.

Stiftelseurkunder, stadgar och instruktioner redovisas i betänkandet (Svenska kyrkans utredningar 1998:3) Arbetet på olika kyrkliga nivåer ("nivåutredningen").

Den organisation som gäller sedan den 1 januari 1997 kan summeras så att nämnderna självständigt svarar för de uppgifter som de fått ombudsmötets uppdrag att handlägga. Ansvaret för frågor som rör organisationen i dess helhet faller emellertid på styrelsen.

Om en tvist skulle uppkomma mellan styrelsen och en nämnd blir lösningen därför beroende på den fråga tvisten rör. I en fråga som nämnden fått ombudsmötets uppdrag att handlägga självständigt har nämnden i princip sista ordet. I en fråga som däremot har betydelse för organisationen som helhet, t.ex. ekonomiskt eller organisatoriskt, är det i princip styrelsens mening som gäller.

Samtidigt skall avtalen mellan SFRV och utrikesstiftelserna beaktas. Avtalen anger i vissa frågor vem som skall pröva dem. Så länge avtalen gäller kan ingen av parterna avvika från den beslutsordning som är bestämd där.

Parallellt med den nu redovisade beslutsprocessen fördes samtal om samverkan mellan SFRV och Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS). Samtalen grundades på en lång samverkan genom åren mellan Svenska kyrkan och EFS som inomkyrklig väckelserörelse -- och mot bakgrund av de avtal om ökad samverkan som successivt kommit till stånd. Dessa samtal ledde till ett avtal som trädde i kraft den 1 januari 1997. Utlandsarbetet inom SKM, LH och EFS-utland har med bevarad profil för alla parter samordnats inom ramen för SFRV. EFS-rådet inom SFRV, som består av ledamöterna i EFS-styrelsen, är styrorgan för verksamhetsområdet EFS-utland.

5.2 Konsekvenser för verksamheten under 1997-1998

Till de positiva konsekvenserna av organisationsförändringen hör en begynnande medvetenhet inom Svenska kyrkan om att den verksamhet som bedrivs på riksnivå utgör en helhet. Tro, ideologi och grundläggande mål är alla gemensamma för organisationen. Kunskaperna inom den kyrkliga riksorganisationen om det arbete som bedrivs i andra delar av denna organisation än den egna ökar successivt. Detta påverkar i sin tur också både mål och utformning av arbetet i organisationens olika delar. Förutsättningarna för aktiviteter som bedrivs över nämnd- och avdelningsgränser, t.ex. i form av gemensamma projekt, har ökat. Exempel på sådana aktiviteter är stipendieprogrammen, förnyade initiativ beträffande kyrka och samhälle, arbetet med församlingsinstruktioner, en starkt ökad samverkan mellan nationellt och internationellt arbete inom Avdelningen för kyrkolivets utveckling (vilket fått genomslag vid Olofsdagarna), tillkomsten av InfoService (en helt ny gemensam funktion som innebär en påtaglig kvalitetshöjning i fråga om service och tillgänglighet) och utformningen av en gemensam grafisk profil.

Genom ett särskilt projekt har tydligt avgränsade verksamhetsområden etablerats fr.o.m. den 1 januari 1999. Härigenom finns ökade förutsättningar för en klarare arbets- och ansvarsfördelning inom både den förtroendevalda organisationen och Kyrkokansliet. Avsikten är att samtidigt åstadkomma en bättre målstyrning och effektivare uppföljning från den förtroendevalda organisationens sida. Målutbildning har hållits för såväl personal som förtroendevalda.

Samtidigt finns det risker som måste observeras. I en gemensam PM skriven av de medarbetare som i dag har utvecklingssekreterarfunktioner konstateras följande:

Kyrkokansliet har hunnit ett stycke på väg mot ett gemensamt och integrerat kansli. Implementeringen av verksamhetsområdesprojektet ger möjligheter till en fortsatt utveckling i den riktningen. Detta är viktigt eftersom processen långt ifrån är avslutad. Vi tror att en sådan integrationsprocess är något ständigt pågående och därför handlar det om målsättningar och kontinuerliga ansträngningar för att konsolidera det som uppnås och för att gå vidare i riktning mot målsättningarna för processen. Frågan här handlar alltså också om vad vi menar med integration och vad vi vill uppnå med en integrationsprocess.

Samtidigt som verksamhetsområdesprojektet innebär nya möjligheter, rymmer det också risker. Det gamla kansliets sektorsindelade arbetssätt kan komma att återuppstå i verksamhetsområdenas namn. För att motverka detta behövs en medveten inriktning på ett arbetssätt som integrerar relevanta delar av verksamhetsområden och stödfunktioner och stimulerar till en fruktbärande samverkan.

För att nå en bättre överensstämmelse mellan verksamhetsbehov och systemlösningar har en systemförvaltningsorganisation inrättats under 1998.

Den genomgång som nu skett av hur Kyrkokansliets personella resurser faktiskt används har gett en klarare bild av de olika verksamhetsområdenas verkliga kostnader.

Inom ramen för den nya organisationen har positiva samordningseffekter och minskade kostnader åstadkommits, bl.a. då det gäller köp av annonsplats och tryck av bilagor genom ett gemensamt avtal med Svenska Kyrkans Press AB. Överläggningar pågår f.n. om ytterligare åtgärder i denna riktning.

Gemensamma kollektivavtal skall tecknas för utlandsbaserad personal. Dessa avtal fordrar ingående överväganden, också av ideologisk natur. Detta för att Svenska kyrkan skall kunna bygga på samma personalpolitiska synsätt i fråga om all utlandsanställd personal.

Genomförandet av den nya gemensamma organisationen har också haft den positiva effekten att uthålliga åtgärder nu successivt kan vidtas mot brister som i flera fall funnits länge i organisationen, långt innan den nya organisationen trädde i kraft den 1 januari 1997. Åtgärder pågår för att lösa det långvariga problem som rör avrapporteringen till Sida. Det faktum att SKM och LH inte levt upp till Sidas krav på kontrakt med tredje part har också lett till åtgärder. Ett omfattande arbete har bedrivits med kartläggning av de åtaganden som följde med de fyra stiftelserna in i SFRV.

Ett arbete har inletts för att komma till rätta med en rad kompetensproblem av administrativ och ekonomisk natur: ärendehantering (där brister funnits i fråga om diarieföring och hantering av ingångna avtal), ekonomiadministration (resultatansvaret för verksamhetsområden och kostnadsställen, liksom fakturahantering), personaladministration (rekrytering och anställning, förhandlingsarbete och arbetsmiljöfrågor).

Den samlade organisationen har också lett till åtgärder i fråga om enhetliga, korrekta och väl fungerande system och rutiner. Arbetet med att genomföra sådana har dock varit och är mer krävande än vad som antogs då den nya organisationen trädde i kraft. Samma sak gäller i fråga om intern kontroll.

Under lång tid har rollerna som företrädare för SKM, LH och EFS-utland diskuterats. Denna diskussion inleddes redan före avtalstecknandet. En överenskommelse ingången mellan SFRV, SKM och LH redovisades i underlaget för detta avtal. I samband med att skifte skedde på internationella avdelningens chefspost återupptogs emellertid denna diskussion. Frågan bearbetades grundligt i både en särskild arbetsgrupp i vilken SFRV:s, SKM:s och LH:s styrelser, EFS-rådet och personalorganisationerna var representerade. En överenskommelse ingicks och rekrytering skedde, men den som utnämnts kunde av personliga skäl inte tillträda. Förnyade beslut har fattats efter ytterligare överläggningar och rekrytering av utrikeschef (som är den samlade beteckningen på verksamhetsområdes- och avdelningschefen) pågår. Företrädarrollen är tryggad genom tillkomsten av tre direktorstjänster.

Bland de negativa konsekvenserna finns de påfrestningar som omställningsarbetet inneburit. Utöver en redan tung arbetsbörda har personalen belastats med en krävande organisationsförändring.

Förändringsarbetet har också, i denna organisation likaväl som i andra, lett till en alltför stark fokusering på den interna verksamheten.

Det har också funnits en bristande samstämmighet i tolkningen av fattade beslut och ingångna avtal. Därmed har möjligheter som den nya organisationen erbjuder inte helt kunnat utnyttjas. En plattform har byggts, men den används inte fullt ut. En samstämmighet är en nödvändig förutsättning för att den nya organisationen skall fungera väl och att de vinster som kan göras i olika avseenden (ingalunda bara ekonomiska!) skall uppnås.

Kanske är det också mot denna bakgrund som man i dag med facit i hand kan konstatera att organisationsförändringen 1997 inte var tillräckligt förankrad hos ombudskår och andra ideellt arbetande medarbetare inom SKM, LH och SKUT. Hela organisationen på riksnivå var dessutom inte beredd att i det utåtriktade arbetet motivera och förklara de förändringar man fattat beslut om.

Oklarheter och missuppfattningar uppstod därigenom om den verkliga innebörden i dessa beslut. Samma problem har funnits i förhållande till anställda och samarbetspartner utomlands (LVF, Aprodev och kyrkor med vilka vi samarbetar), stift och myndigheter (t.ex. Sida och UD). Gränsdragningen mellan och ledningen av SKM och LH har upplevts som otydlig. I dessa avseenden sker nu successivt en förbättring. Eventuella negativa effekter i fråga om insamlingsresultat har varit begränsade, om de ens uppstått.

6. Ekonomiska effekter för de fyra stiftelserna - kanslikostnader inom Svenska kyrkans riksorganisation 1994-1999

6.1 Bakgrund

Frågor har ställts om vilka ekonomiska konsekvenser som följt av organisationsförändringar och samlokalisering 1995-1999. Alltsedan 1997, då avtalen om samverkan mellan Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet, Stiftelsen Svenska kyrkans mission, Stiftelsen Lutherhjälpen och Stiftelsen Svenska kyrkan i utlandet omsattes i praktiken har en diskussion om nivån på de utfördelade kanslikostnaderna funnits. Att diskussionen finns är ett hälsotecken och ett uttryck för stiftelsestyrelsernas ansvarstagande för den verksamhet om vilken avtal slutits med SFRV. Mot bakgrund av en ekonomisk verklighet, med minskande kyrkofondsanslag, lägre insamlingsresultat och kostnadsökningar som inneburit hårda prioriteringar för respektive nämnds verksamhet, har frågans vikt ökat.

Att redovisa den historiska situationen avseende kostnader för verksamheten inom det som är dagens SFRV möter en rad svårigheter. Dessa sammanfaller till stor del med den organisatoriska struktur som funnits och det förhållningssätt som varit rådande vad gäller inställningen till administration och kostnader för denna. Historiskt har var och en av verksamheterna varit avskiljd från varandra, dvs. varje enhet har haft egen lokalisering, personal och verksamhet.

Dessa gränser har genom åren bitvis blivit mer och mer otydliga till följd av att de olika organisationerna närmat sig varandra såväl ideologiskt som organisatoriskt. Detta har bland annat kommit till uttryck genom utrikesorganens gemensamma lokalisering 1978 och den gemensamma administrativa avdelning som formerades kort efter detta. Lokaliseringen bidrog till ett samnyttjande av såväl administrativa som verksamhetsinriktade tjänster. Det finns tydliga exempel på detta, men också exempel där gränserna är svårare att definiera.

Vad som går att konstatera är att gränsöverskridande verksamhet funnits och med åren tilltagit. Detta accentuerades, av att hela SFRV i oktober 1994 flyttade från Stockholm och Domkyrkoplan i Uppsala till det om- och tillbyggda Kyrkans hus i Uppsala. Ärkebiskopsämbetet flyttade från Stallet vid Ärkebiskopsgården till Kyrkans hus.

6.2 En jämförelse över åren

Att genomföra en analys av kanslikostnadernas utveckling inom de enskilda stiftelserna och den från 1997 gemensamma stiftelsen SFRV möter svårigheter på grund av vad som sagts ovan. Vi möter inte bara definitionsproblem utan också problem som har sitt ursprung i skilda redovisningsprinciper orsakade av varierande organisationskultur, finansiering, personalförändringar, historia och uppdrag.

En fullständig analys är därför i det närmaste omöjlig och skulle i vart fall kräva ett mycket omfattande utredningsarbete som inte minst handlar om att kartlägga principer och definitioner. En analys som tar sin utgångspunkt i respektive stiftelses årsredovisning visar på kraftigt varierande kostnader för verksamhet i Sverige, både över tiden och inriktningen. Det är inte möjligt att ur de tillgängliga underlagen på ett tillfredsställande sätt härleda kostnaderna för vad som kan läggas i begreppet administration eller kanslikostnad. För att klarlägga detta måste analysen utgå från grundmaterialet, dvs. arkiverade ursprungsverifikat och huvudboksutdrag. Denna materia måste därefter bearbetas utifrån en kartläggning av då tillämpade redovisningsprinciper och modeller för fördelning av kostnader. Exempel på problemområden som är identifierade utan att grundmaterien analyserats är nettoredovisning och fördelning av personalkostnader mellan stiftelserna.

Kostnaden för det som idag definieras som kansli är historiskt tillämpbar på alla de enheter som idag formerar Svenska kyrkan på nationell nivå - Kyrkokansliet. Var och en av organisationerna har haft ett kansli inom vilka skilda redovisningsprinciper funnits. Dagens kostnad för tjänster inom kansliet omfattar kostnaden för lön, lagstadgade sociala avgifter, tilläggsförsäkringar, rekrytering, utbildning och alla kontorsomkostnader (exempelvis datorer med mjukvara och support, lokaler och lokalservice, telefoni med växel och reception, vaktmästeritjänster, kopiering, administrativa system såsom ekonomi-, löne-, projekthanterings- och insamlingssystem, huvuddelen av porto och distribution, arbetsmiljö, lagstadgad revision, inventarier, arkiv- och biblioteksfunktion etc.).

Denna definition är mycket vid, därav de relativt sett höga kanslikostnader som redovisas från Kyrkokansliet. I andra sammanhang skulle delar av dessa kostnader kunna betraktas som direkta verksamhetskostnader, vilket med säkerhet också skett före 1997. Kyrkokansliet har emellertid valt en generell definition. Genom att arbeta mindre med internredovisning frigörs resurser till det som är Kyrkokansliets huvuduppgift - att representera Svenska kyrkan på nationell nivå och utföra verksamhet i enlighet med av respektive styrorgan uppställda mål och instruktioner.

I detta sammanhang är det viktigt att tydliggöra att kanslikostnad inte är det samma som administrationskostnad. Med kanslikostnad avses den samlade kostnaden enligt definitionen ovan. Administrations- och insamlingskostnadsbegreppen, som bland annat är centrala i givarkommunikationen, utgör endast en del av kanslikostnaden. Inom organisationen arbetar LH, SKM och SKUT sedan 1997 med en tydliggjord och gemensam definition av dessa kostnader, en definition som även används i rapportering till Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI).

En allmän notering är att kostnadsutvecklingen från 1997 har varit gynnsam för i första hand LH och SKM. Detta intryck förstärks av de insatser som gjorts med hjälp av det allmänna kyrkofondsanslaget åren 1997-1999 utöver budget och som framgår av tabell 1 nedan. Dessa insatser har gjorts trots att anslaget från kyrkofonden under samma period har minskat från 111 Mkr till 105 Mkr. Till detta har för SFRV lagts det faktum att fasta kostnader för bland annat kansli varje år ökat och att SFRV för 1997 ensamt stod risken för överdrag av kanslibudget. Sammantaget har detta inneburit en stor påfrestning för det "traditionella SFRV" (det SFRV som vi känner från tiden före 1997) vilket resulterat i stora nedskärningar till förmån för utrikesnämndernas verksamhet.

Före 1997 utgick också ett stöd till utrikesnämnderna, då genom att respektive stiftelses direktor var anställd och bekostades av SFRV. Därutöver genomfördes de flesta rekryteringarna under 1995 och 1996 direkt i SFRV då den kommande sammanslagningen per 1 januari 1997 ändå skulle medföra en övergång av personal från utrikesstiftelserna till SFRV. Detta avspeglas tydligt i det faktum att antalet anställda inom SFRV ökar mellan 1994 och 1996.

Tabell 1. Kostnader för från SFRV till utrikesnämnderna och EFS-utland förda resurser (tkr) 1997-1999

		1997	1998	1999	Totalt
SKM		2 607	3 200	3 200	9 007
Lutherhjälpen			1 483	2 000	2 402
SKUT		1 012	1 000	1 470	3 482
EFS-utland		-	-	4 200	4 200
		5 102	6 200	11 272	22 574

EFS-utland kräver en särskild kommentar. EFS-utland bidrar för 1999 med 1,6 Mkr till kanslikostnaderna. Den analys av verksamheten som gjorts har visat att kostnaden för det arbete som sker inom ramen för verksamhetsområdet EFS-utland uppgår till 5,8 Mkr. Dessa kostnader motsvaras till största delen av hand-läggningen av utlandsarbetet. Vid sidan av de direkta handläggningskostnaderna för enskilda insatser tillkommer kostnader som exempelvis redovisning mot Sida, rekrytering och avtalshantering av utlandsanställda, ledning och planeringsarbete samt rapportering till EFS kansli, råd och styrelse.

Det är uppenbart att motsvarande insatser även funnits under 1997 och 1998. Nivån är dock ej dokumenterad, varför något belopp ej redovisas. Den stora skillnaden mellan avtal och verkligt resursbehov i fråga om EFS har flera förklaringar. Dels finns i det redovisade beloppet en resursåtgång som oberoende av det avtal som tecknats ändå skulle ha funnits inom Svenska kyrkan på nationell nivå. Redan före avtalet fanns sedan lång tid en successivt ökande samverkan mellan å ena sidan Centralstyrelsen, SFRV-styrelsen, SKM, SKUT och LH och å andra sidan EFS. I kommande diskussioner mellan SFRV och EFS bör givetvis inte dessa kostnader räknas in. Man kan emellertid i dag, genom den analys som skett, på goda grunder hävda att de faktiska kostnaderna underskattades av båda parter då avtalet mellan SFRV och EFS ingicks.

6.3 Ekonomiska konsekvenser utan samverkan och samordning

Konsekvenserna, vid sidan av de ideologiska och strukturella, om var och en av stiftelserna valt att avstå från samarbete är hypotetiska och därmed svåra att beskriva. Man kan dock anta att många av de åtgärder som vidtas och vidtagits inom SFRV skulle ha varit nödvändiga i respektive enskild stiftelse. Detta gäller bland annat intensifierat arbete med målstyrning, uppföljning och rapportering, dokumentation, rekrytering, kompetensutveckling och systemutveckling. Inte minst vad beträffar det sista området, systemutveckling, och den till detta kopplade millennieskiftesproblematiken. Här har ett extra kyrkofondsanslag utverkats om 8,9 Mkr för den samlade verksamheten inom SFRV. Det är långtifrån säkert att detta kyrkofondsanslag skulle ha varit aktuellt för LH, SKM och SKUT om man valt att gå en egen väg.

Att finna lösningen på ovanstående frågor hade naturligtvis varit möjligt även om stiftelserna fortsatt att bedriva sin verksamhet på egen hand. I vissa fall dessutom med mindre insats då mindre storlek skulle inneburit att komplexiteten varit lägre. Emellertid torde det vara uppenbart att detta inneburit ökade kostnader för varje del och att dessa samlat vida skulle överstigit de som nu finns genom samverkan i SFRV. För ett klarläggande av denna kostnadsnivå, som är hypotetisk, skulle en särskild och mycket omfattande utredning behövas.

Kyrkokansliet har haft flera arbetsamma år till följd av omställningsarbetet. Omställningen har inneburit en förändring som alla påverkats av. Det gäller beslutsfattare inom alla nivåer från ombudsmöte till styrelse, nämnd och råd såväl som enskilda medarbetare inom SFRV. Genom att de ingående verksamheterna har olika historia, uppgift och profil uppstår situationer då det kan finnas en skild syn och tolkning mellan helheten och delarna.

För en långsiktig positiv utveckling är det viktigt att ha en tydlig målsättning som kan delas av alla. Detta resonemang är tillämpligt på det arbetssätt som Kyrkokansliet vill företräda, ett arbetsätt som tar sikte på kvalitet och långsiktig trovärdighet. Dagens arbete handlar i många stycken om att säkerställa legalitet, stabilitet, idealitet och professionalitet. Detta kan bland annat uppnås genom samverkan och vad detta medför i form av delaktighet och effektivitet.

Den samverkan som vi ser prov på inom Kyrkokansliet är alltså inte helt oproblematisk. Det finns hela tiden risker för suboptimering mellan verksamheterna. Därför har det utvecklingsarbete under namnet Verksamhetsområdesprojektet som nämnts tidigare bedrivits. Detta arbete tydliggör mål och roller mellan delarna och nivåerna i verksamheten. Därigenom skapas grunden för att arbeta vidare med utveckling av verksamhetens alla skeden: planering, genomförande, utvärdering och analys samt återrapportering.

6.4 Budget 2000

Budgeten för år 2000 torde behöva utgå från att 1999 års verksamhetsnivå i huvudsak skall kvarstå oförändrad. Hänsyn skall givetvis vid utformningen av budgeten tas till de konsekvenser som följer av beslutet om kyrkoordning i maj-juni 1999. Nya verksamheter, och därmed betydande kostnader, förs till Svenska kyrkans organisation på nationell nivå. Dessa kostnader måste täckas med kyrkofondsmedel.

Vid en övergång av verksamhet till den nya juridiska person som trossamfundet Svenska kyrkan utgör följer berörd personal med de olika verksamheterna. Detta gäller såväl kansli- som utlandsplacerad personal inom SFRV. Också personal anställd i Kyrkans Hus AB kan beröras. De kostnader som följer av detta måste beaktas av kyrkomötet då beslut tas om budget för år 2000.

Inför övergången pågår arbete med anställningsvillkor, bl.a. genom kollektivavtal. För att lösa pensions- och försäkringsfrågorna har en särskild försäkringsförening bildats. SFRV:s anställda, även här såväl kansli- som utlandsplacerad personal, inryms givetvis i detta större sammanhang. Kyrkokansliet bevakar särskilt de förhållanden som gäller den utlandsplacerade personalen då förutsättningarna för dessa skiljer sig från de Sverigeanställda.

Om några reella utvidgningar blir aktuella kan man anta att de bl.a. kommer att gälla följande områden:

· En utökad kyrkofondsfinansiering av SKM:s, SKUT:s och LH:s kanslikostnader. SFRV:s ombudsmöte har under senare år begärt ökade anslag ur kyrkofonden för att möjliggöra en högre kyrkofondsfinansiering av den internationella verksamhetens kanslikostnader. Kyrkofondens styrelse, som är en statlig förvaltningsmyndighet under regeringen och som har en av regeringen utsedd majoritet (inklusive styrelsens ordförande), har inte varit beredd att förorda eller inom sina ramar besluta en sådan anslagshöjning och den av regeringen fastställda budgeten för kyrkofonden har inte innehållit något sådant utrymme. Kyrkomötet får inför år 2000 möjlighet att själv avgöra denna fråga.

· En förstärkt långsiktig information och opinionsbildning under perioden 2000-2002 om vad Svenska kyrkan både står för och faktiskt idag uträttar. Den skall göra Svenska kyrkans profil tydligare, men också klargöra vilka kyrkliga aktiviteter som bedrivs med hjälp av kyrkoavgiften.

· Kompetensutveckling i Kyrkokansliet. Av vad som nämnts tidigare framgår vikten av att kansliorganisationen vidareutvecklas, både genom kompetensutveckling av den befintliga personalen och nyrekrytering. Detta har påpekats vid flera tillfällen i SFRV-styrelsens budgetskrivelser till ombudsmötet. De nedskärningar som blivit nödvändiga, bl.a. som en konsekvens av minskade anslag, har emellertid gått ut över denna utveckling.

7. Den nya kyrkoordningen

Som en bakgrund ges här huvuddragen i förslaget till kyrkoordning i de delar som avser organisationen på nationell nivå.

Genom den nya kyrka-statrelationen blir kyrkomötet Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Riksdagens, regeringens och de statliga myndigheternas (Kammarkollegiets och Kyrkofondens styrelse) roller bortfaller i nuvarande form. SFRV avvecklas och de uppgifter som nu faller på SFRV:s ombudsmöte övergår därmed till det nya kyrkomötet.

Svenska kyrkans centralstyrelse och dess tvilling SFRV:s styrelse övergår enligt kyrkoordningsförslaget till att bli Kyrkostyrelsen, kyrkomötets verkställande och beredande organ. Utöver Kyrkostyrelsen föreslås kyrkomötet utse fem organ på den nationella nivån, Kyrkofondens styrelse, Nämnden för kyrkolivets utveckling, Nämnden för Svenska kyrkans mission, Nämnden för internationell diakoni och Lutherhjälpen samt Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet. Kyrkomötet föreslås också utfärda instruktioner för de fem organen. Kyrkofondens styrelse skall enligt förslaget ha en särställning på så sätt att det i instruktionen fastläggs vissa uppgifter den skall handha, t.ex. utjämningssystemet och förvaltningen av kyrkofonden och andra tillgångar på den nationella nivån. Nämnderna föreslås däremot av kyrkomötet endast få samordnande uppgifter inom respektive område. Det har i stället förutsatts att Kyrkostyrelsen skall uppdra åt nämnderna att handlägga olika ärenden, antingen i enskilda fall eller genom mera generella delegeringsbeslut. Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet skiljer sig från de övriga nämnderna på så sätt att nämndens framtid gjorts beroende av en utredning om utlandsverksamheten som nu skall genomföras.

Nämnderna för Svenska kyrkans mission, internationell diakoni och Lutherhjälpen samt Svenska kyrkan i utlandet skall enligt utredningsförslaget också fortsättningsvis utgöra styrelser för respektive stiftelse. Emellertid har fortsatta juridiska analyser utvisat att det knappast är möjligt att för framtiden behålla en konstruktion där stiftelserna har överlåtit på SFRV att bedriva sin verksamhet och utrikesnämnderna inom SFRV samtidigt utgör styrelser för respektive stiftelse.

Kyrkofondens styrelse och nämnderna kan inte enligt förslaget till ny kyrkoordning lämna förslag till kyrkomötet. Det är Kyrkostyrelsen som kan lägga fram förslag till kyrkomötet och som lägger fram det samlade budgetförslaget för den nationella nivån. Det är också Kyrkostyrelsen som från revisionssynpunkt är ansvarig för verksamheten på den nationella nivån och det är beträffande Kyrkostyrelsen som frågan om ansvarsfrihet skall prövas i kyrkomötet.

Vid sidan av Kyrkofondens styrelse och nämnderna kan Kyrkostyrelsen tillsätta andra organ, permanenta eller tillfälliga, på den nationella nivån.

Sammanfattningsvis gäller för den nationella nivån enligt kyrkoordningsförslaget följande:

· Kyrkomötet är högsta beslutande organ inom Svenska kyrkan

· SFRV avvecklas

· Kyrkostyrelsen är kyrkomötets beredande och verkställande organ

· Övriga av kyrkomötet utsedda organ på den nationella nivån är Kyrkofondens styrelse, Nämnden för kyrkolivets utveckling, Nämnden för Svenska kyrkans mission, Nämnden för internationell diakoni och Lutherhjälpen samt Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet

· Kyrkostyrelsen svarar inför kyrkomötet även för den verksamhet som bedrivs av Kyrkofondens styrelse och nämnderna.

8. Kyrkokansliet i framtiden - en vision

Ledningsgruppens vision beträffande Kyrkokansliet är att vi några år in på 2000-talet...

... skall ha en större tilltro till vår egen förmåga som samlat kyrkokansli. Det beror på att vi själva efter ett långvarigt omställningsarbete då funnit vår identitet, vår roll och vårt arbetssätt i Svenska kyrkan, liksom våra attityder till vårt arbete - samtidigt som Svenska kyrkan samlat (i kyrkoordningen) har uttryckt den nationella nivåns roll.

... starkare än nu skall koncentrera oss på ideologisk och teologisk utveckling, omvärldsanalys, bevakning av framtidsfrågor och en aktiv grundläggande opinionsbildning.

... genom tydligare mål som beslutats av den förtroendevalda organisationen -- och de prioriteringar dessa mål leder till -- skall ha bringat arbetsuppgifter och resurser i balans. Ett ytterligare led i detta arbete är att riktlinjer och system som i dag är alltför litet utvecklade och använda då har genomförts och följts upp. År 2000 har de blivit trygga och välkända rutiner. Decentralisering inom vida gemensamma ramar är nyckelord.

... genom arbetet i verksamhetsområden och program skall ha fått en tydligare och starkare roll för styrelse, nämnder och råd, till gagn för stabiliteten i arbetet. Vi har också genom detta arbete åstadkommit den samverkan över alla organisatoriska gränser inom Kyrkokansliet som vi eftersträvar.

... skall ha utvecklat effektiva informationskanaler inom kyrkan och gentemot samhället i övrigt. Dessa kanaler utnyttjar vi optimalt. Kommunikationsutvecklingen har i grunden förändrat arbetet. Vi har en sjudande aktivitet på Kyrknätet. Där pågår konferenser, samtal, konkreta arbeten i utveckling, distansutbildning. Då t.ex. arbetsgrupper samlas så sker det i form av längre möten med rejäl tid för personliga kontakter. I övrigt arbetar man via Kyrknätet och telefonsammanträden.

... i högre grad än nu skall ha blivit (och upplevas som) ett stöd för stiften (med vilka vi tack vare kommunikationsutvecklingen och personliga möten står i en kontinuerlig dialog). Samtidigt kommer stiften att kunna ta på sig uppgifter för hela Svenska kyrkans räkning eller ställa specialkompetens till den nationella nivåns förfogande. Kontinuerligt utvecklas nätverk och meningsfulla mötesplatser.

... skall ha färre fasta tjänster än i dag, trots att de nya relationerna mellan stat och kyrka kräver vissa nya resurser, och en större andel av de samlade ekonomiska resurserna kommer att bestå av "fria" verksamhetspengar. Denna förändring har åstadkommits genom en skarpare formulerad roll för organisationen på nationell nivå i samverkan med stift och kyrkliga organisationer.

... skall även fortsättningsvis ställa stora krav i fråga om fackkompetens. Högre krav än i dag kommer att ställas beträffande projektarbete samt korrekt ärende-, ekonomi- och personalhantering.

... parallellt med de ökade kompetenskraven vid nyanställningar också skall arbeta med ett kompetensutvecklingsprogram, utformat mot bakgrund av tydligare formulerade kompetenskrav för var och en av Kyrkokansliets tjänster. För dem som nu är anställda och som inte har möjlighet att uppnå dessa kompetenskrav erbjuder vi i några fall omplacering inom organisationen, för andra stöd för att de skall kunna övergå till annan verksamhet hos en ny arbetsgivare.

... skall ha ett större engagemang och deltagande i projektarbete också utanför vår egen organisation.

... bättre än nu -- genom handledning och stöd i bearbetning av de erfarenheter som vunnits -- skall ta till vara de utlandsanställdas (bl.a. missionärernas och de SKUT-anställdas) kunskaper. Utöver sändningsgudstjänst vid utresan skall också mottagningsgudstjänst vid hemkomsten bli ett obligatorium.

9. Summering av presidieöverläggningen den 27 januari 1999

Arbetsutskottet i Centralstyrelsen/SFRV-styrelsen samt presidierna i Församlingsnämnden, SKM, SKUT, LH och Förvaltningsdelegationen träffades den 27 januari 1999 för att överlägga om det pågående och det fortsatta samarbetet. Utbildningsnämndens presidium hade lämnat sina synpunkter skriftligen.

Överläggningen grundades på en PM som i huvudsak överensstämmer med innehållet i punkterna 1-8. Inför överläggningen hade också annat material skickats ut, bl.a. avtalet mellan stiftelserna och en särskild PM om den organisatoriska, ekonomiska och förvaltningsmässiga innebörden i den organisation som varit i funktion sedan den 1 januari 1997.

Vid överläggningen gavs följande grundläggande besked:

· Den beskrivning som getts i tidigare avsnitt av den nuvarande organisationens framväxt och innebörd accepterades.

· En fortsatt samverkan i enlighet med nu gällande intentioner bör ske även fortsättningsvis, också efter det att den nya kyrkoordningen har trätt i kraft den 1 januari 2000.

· Det nu gällande avtalet bör kunna fungera väl för alla inblandade parter även framgent.

· Avtalet tillämpas på ett sätt som i huvudsak accepteras av samtliga avtalsparter.

De förbättringar som bör ske är i främsta hand följande:

· Arbetsplaneringen bör ge utrymme för ett bättre samråd mellan styrelse och nämnder (liksom mellan nämnderna sinsemellan).

· Redovisningen av de resurser som tas i anspråk av de olika verksamhetsområdena bör successivt förbättras för att ytterligare underlätta beslutsorganens prioriteringar.

· Förankringen i nämnderna av Förvaltningsdelegationens arbete och beslut bör förstärkas.

I fråga om SFRV:s, SKM:s, SKUT:s och LH:s organisatoriska grund konstaterades att följande lösning bör kunna övervägas i positiv anda:

· SFRV avvecklas i och med utgången av 1999.

· De tre stiftelserna för SKM, SKUT och LH kvarstår som av trossamfundet Svenska kyrkan förvaltade stiftelser, med det historiska och framtida ansvar som detta ger trossamfundet.

I övrigt konstaterades följande:

· Den av Kyrkokansliets ledningsgrupp redovisade visionen accepterades.

· Målstyrningen bör utvecklas. Därvid bör beslutsorganens diskussion om de teologiska och ideologiska grunderna för verksamheten förstärkas, liksom diskussionen om verksamhetens inriktning.

· Det riktiga i att en påtagligt ökad andel av den internationella verksamhetens administrativa kostnader finansieras av medel ur kyrkofonden accepterades.

· En utökad finansiering av den internationella verksamhetens administrativa kostnader kan inte ske på inrikesarbetets bekostnad.

· Innebörden i begreppen "kanslikostnader" och "administrativa kostnader" skall presenteras tydligare. Detta gäller i den mening som är relevant för kostnadsfördelningen inom organisationen, men också för de regler som gäller inom bl.a. Sida och Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI).