6. Generalförsamlingens övriga rekommendationer och beslut
6.1 Programme Guidelines Committee: Sammanfattning och reflektioner kring hearings
(sammandrag av Slutdokument nr PG 1)
Istället för det sektionsarbete som tidigare varit gängse genomfördes olika hearings. Den första fasen genomfördes i fem olika grupper i enlighet med de tidigare arbetsenheterna i Genève, det vill säga 1) enhet och förnyelse, 2) mission, evangelisation och hälsofrågor, 3) fred, rättvisa och skapelse, 4) delande och tjänst samt 5) generalsekretariatet.
I en mellanfas hade alla delegater samt andra besökare möjlighet att delta i padare-mötena (jfr ovan, 3.5). Medlemskyrkor och ekumeniska organisationer från hela världen hade här möjlighet att presentera olika teman. Här kunde alltså fräscha impulser komma utifrån.
Liksom padare var den andra fasen av hearings uppdelad i sex olika inriktningar, och delegaterna fick fritt välja var de ville deltaga. Program Guidelines Committee hade ett särskilt ansvar att delta i så många padare som möjligt inom vars och ens ämnesområde.
Följande inriktningar fanns att välja på: Enhet och spiritualitet, Att färdas tillsammans ("moving together" kan också betyda "flytta ihop", "närma sig varann" eller "gå samman"), Rättvisa och fred, Utbildning och lärande, Mission och vittnesbörd samt Solidaritet.
6.1.1 Enhet och spiritualitet
Målet för den ekumeniska rörelsen är att kunna samlas vid samma nattvardsbord. Teologin formas av ekumeniska tolkningsmodeller, gudstjänst, spiritualitet och studiet av ecklesiologi och etik. Kyrkan som koinonia har varit föremål för intensivt studium. Nu måste en fördjupning ske i förhållande till olika lokala, inhemska uttryck för spiritualiteten.
Målet för den synliga enheten är alltså tydligt. Här finns dock en annan dimension som inte kan förbigås. De etiska frågorna är av avgörande betydelse för enhetens utformning och här finns många svårigheter. Dels reser modern teknik nya etiska frågor, dels måste ett förnyat initiativ tas när det gäller personlig etik. KV bör ge utrymme för samtal och samråd och få medlemskyrkorna att diskutera de svåra etiska frågorna, inklusive den om människans sexualitet. Här går uppfattningarna starkt isär men så mycket viktigare är det då att få ett samtal till stånd.
6.1.2 Att färdas tillsammans
Inklusiviteten i den ekumeniska rörelsen är viktig. Det är vi tillsammans som skall färdas framåt. Då finns det inte utrymme för proselytism.
Mycket finns att göra när det gäller att fördjupa den inbördes gemenskapen. Ekumeniska organ på olika nivåer har ännu inte lärt känna varandra tillräckligt. Här kan nämnas regionala ekumeniska organ såsom de europeiska kyrkornas konferens KEK, kyrkofamiljer som Lutherska världsförbundet (LVF) och ekumeniska organisationer för utvecklingssamarbete. Även relationerna till KV kan här förbättras. Framför allt kan relationerna medlemskyrkorna emellan förbättras och förstärkas. Bilaterala samtal har härvidlag spelat en stor roll.
Det teologiska arbetet på fakulteter och seminarier kan på olika sätt föras samman och utbytet kan intensifieras.
Kommunikationerna mellan kyrkorna sinsemellan och mellan KV och kyrkorna kan förbättras. KV:s publikationsavdelning är här av stor betydelse. Elektroniska media ökar i betydelse hela tiden. Olika konstformer måste få större uppmärksamhet.
6.1.3 Rättvisa och fred
Mycket av vad som här sades kommer att rapporteras i andra sammanhang. Arbetet för rättvisa och fred är absolut centralt i KV och har en direkt inverkan även på det teologiska arbetet. Här finns också relativt stora möjligheter att nå en samsyn. Stora och viktiga ämnesområden är mänskliga rättigheter (se Bilaga 2), diskriminering och rasism, globaliseringen (se nedan, 6.2), ekonomisk rättvisa och skuldavskrivning (se nedan, 6.2).
Kyrkan kan på alla nivåer engagera sig i arbetet med att ha uppsyn över och avslöja rättskränkningar, diskriminering och våldsutövning, bygga upp fredsinitiativ och skapa vägar till försoning genom att bereda rum för dialog och samtal. Att följa människor som kränkts och drabbats och därför hamnat i andlig och känslomässig kris är en fortsatt pastoral uppgift för kyrkan.
6.1.4 Utbildning och lärande
För att förstärka det ekumeniska arbetet behövs välutbildade präster och lekfolk. Ett ständigt problem är att de ekumeniska insikterna inte nått fram till, inte mottagits (nyckelord är här "reception") av den lokala kyrkan.
Det ekumeniska institutet i Bossey strax utanför Genève spelar en stor roll för ekumenisk och teologisk utbildning. Det ägs och drivs av KV. Även andra centra för utbildning av lekfolk, kursgårdar, stiftsgårdar och akademier är sammaninkopplade i ett nätverk.
6.1.5 Mission och vittnesbörd
Mission och evangelisation bör stå i centrum i kyrkornas liv och därmed också i KV. Tre områden gör sig påminda med eftertryck. 1) Evangeliet och kulturerna, inte minst med tanke på spelet mellan dessa i västerlandet och i Afrika, 2) mission och evangelisation i nutida sekulariserade samhällens och 3) hälsa och helande, där primärvård och vården av hiv/aids-drabbade kommer i fokus.
En världskonferens om mission och evangelisation hölls i Brasilien under slutet av 1996. En rad arbetsuppgifter från denna konferens, inte minst frågor som rör mötet mellan evangeliet och olika kulturer, måste fortfarande bearbetas.
Andra viktiga frågor för KV att arbeta vidare med är bl.a. olika missionsmetoder, samverkan mellan kyrkor i mission, diskussion om nya frontlinjer inom mission bl.a. när det gäller hälsa och helande, att stärka det gemensamma kristna vittnesbördet och samtidigt ha en öppen dialog om proselytismen som fortsatt problem, relationen mellan tro, helande och helhet samt en fortsatt bearbetning av relationerna mellan KV, kyrkorna och de olika missionsorganisationerna.
6.1.6 Solidaritet
Den gemensamma ekumeniska resan är av betydelse för kyrkornas inbördes relationer. Samtidigt är den ekumeniska kallelsen oupplösligt förenad med ett solidaritetsarbete för och med en sårad mänsklighet och skapelse.
Utvecklingen av ett globalt ekonomiskt nätverk utan några referensramar för etiska värderingar eller krav på ett värdigt, mänskligt liv för alla är en utmaning för kyrkorna och för KV. Inför globaliseringens möjligheter, men framför allt hot, kan kyrkorna innerst inne bara göra en sak: påminna om kallelsen att vända om till Gud.
Alltsedan generalförsamlingen i Vancouver 1983 har KV starkt engagerat sig i frågor som rör rättvisa, fred och skapelsens okränkbarhet (JPIC - Justice, peace and the integrity of creation). Under den tid som gått sedan generalförsamlingen i Canberra har arbetet på ett nytt och spännande sätt kunnat integreras med framför allt det teologiska arbetet inom KV. En insikt är att det inte längre går att tala bara om en hållbar utveckling utan att vi nu utmanas att bygga hållbara samhällen och gemenskaper.
Det integrerade arbetssättet måste få en fortsättning efter Harare. Frågor som måste få ökad uppmärksamhet är nu klimatförändringen, jordens etik och frågan om land, handelsfrågor, skuldavskrivning och bioteknik. Frågan är också hur KV:s prioritering av mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet skall kunna leda till en global motkultur som kan utmana de krafter som nu formar världsekonomin.
Arbetet på en rättvis fördelning av resurserna har redan en lång historia inom KV. Som exempel kan nämnas världskonferensen i El Escorial som hade som tema Ecumenical Sharing of Resources.
Hur vi fördelar våra resurser är en praktisk fråga, till stora delar ännu olöst. Samtidigt finns här en övertygelse, även inom de kyrkor som har stora tillgångar, om att vi måste fortsätta att stå i solidaritet med varandra. Gemenskapen har förstärkts genom den insikt som växt fram under arbetet mellan Faith and Order och KV:s Unit 3 JPC den senaste perioden. Denna är att ecklesiologi och etik hör ihop. En avgörande viktig grund har här lagts. Under den kommande perioden blir det dock nödvändigt att gå vidare med denna samsyn och se hur kyrkorna skall kunna fördela sina resurser, sitt engagemang och sitt liv för världens skull
6.1.7 Reflektioner över hearings och padare
Utifrån erfarenheterna i hearings och padare gjorde Program Guidelines Committee några allmänna reflektioner.
I Harare fattades beslut om en ny syftesparagraf, som lyder: "Det primära syftet med gemenskapen av kyrkor i KV är att vi är kallade till synlig enhet i en tro och i en eukaristisk gemenskap, uttryckt i gudstjänst och i ett liv tillsammans i Kristus, genom vittnesbörd och tjänst i världen, och att gå vidare mot denna enhet för att världen skall tro."
Gång på gång bekräftades både i hearings och i plenum vikten av teman som synlig enhet, mission och evangelisation och tjänst. Det är av största vikt att detta arbete får en fortsättning.
Det är sant att skillnaderna mellan protestanter och ortodoxer är stora i t.ex. synen på gudstjänst och tillbedjan. Icke desto mindre är det nödvändigt att slå fast att just gudstjänst och spiritualitet måste få ännu djupare rötter inom KV. Det erkänns att en sådan prioritering inte är utan smärta och konflikter. Att undvika svårigheter leder dock ingen vart. Bön och tillbedjan är inte bara en del av det ekumeniska programmet. Bön, tillbedjan och spiritualitet är snarare den väsentliga metod som behövs på den ekumeniska resan. Dessa skapar och ger näring åt vår färd. Detta är också erfarenheten från Harare där deltagandet i gudstjänsterna var god från alla sidor.
Det fortsatta arbetet på att bygga en gemenskap och ett samhälle präglat av inklusivitet måste få fortsatt stöd. Marginaliseringen av vissa grupper måste upphöra. Kvinnor, barn, ungdom, urbefolkningar och personer med rörelsehinder är inte bara programpunkter utan integrerade delar av gemenskapen.
Behovet av att skapa en icke-våldskultur är uppenbart. KV deklarerar nu att perioden 2000-2010 skall bli det ekumeniska årtiondet för övervinnandet av våld.
Gång på gång har frågan om sexualiteten varit uppe. Det är uppenbart att kyrkorna är delade när det gäller uppfattningen om sexualitetens roll i familj, kyrka och samhälle. En ekumenisk hållning vore att ta hänsyn både till kristen antropologi, en relevant bibeltolkning och spelet mellan etik och kultur. Det är nu rätt tid att bereda utrymme för att närmare utröna hur kristna män och kvinnor från olika traditioner ser på sexualitetens roll.
Här finns utgångspunkter i tidigare studier, bl.a. den om ecklesiologi och etik. Ramen för ett sådant studium kunde hämtas från arbetsgruppen för KV och romersk katolska kyrkan (JWG, Joint Working Group) som 1996 producerat ett dokument med titeln "Ekumenisk dialog om moraliska frågor: En tänkbar grund för ett gemensamt vittnesbörd eller för splittring".
6.1.8 Metoder och ramar för KV:s fortsatta arbete
Som redan nämnts har KV:s medarbetarstab i Genève minskat kraftigt. Den ekonomiska verkligheten gör sig påmind liksom den kyrkliga och politiska verkligheten i övrigt. CUV-dokumentet slår fast att KV är en gemenskap av kyrkor. En konsekvens av detta påstående är att KV aldrig kan vara något för sig, skilt från kyrkorna. Om KV gör för mycket för kyrkorna utan att göra det med dem, uppstår förr eller senare problem. Samma dokument föreslår också att vägen framåt måste vara ett delat ansvar mellan KV och kyrkorna och andra relaterade organisationer.
Vidare står det klart från samtliga hearings att alla program skall vara bibliskt och teologiskt grundade.
Ny informationsteknik kan vara till stor hjälp i den rådande situationen, som ställer krav på ett nytt och mindre resurskrävande arbetssätt.
Man kan konstatera att det är ofta som det ekumeniska arbetet endast sporadiskt vunnit ingång i kyrkorna och många gånger varit helt osynligt där. Receptionsprocessen har inte fungerat, det vill säga det av den egna kyrkan antagna ekumeniska programmet har inte tagits emot, kanske varken lokalt eller nationellt.
En huvudfråga blir därför hur nya vägar skall kunna skapas för att medlemskyrkornas liv skall kunna påverkas.
Följande arbetsmetoder och arbetssätt föreslås. KV kan tillsammans med kyrkorna dela ansvaret för arbetet med rättvisefrågor, skuldavskrivning etc. KV kan bli en katalysator för olika aktiviteter på det globala planet, bl.a. när det gäller koalitioner mellan grupper och aktioner tillsammans med grupper som är av annan tro. Den givna uppgiften att vara kommunikationsorgan och att sprida och samla information står kvar.
Sist men inte minst bör arbetet på att möjliggöra uppgifter och verksamheter tillsammans med andra allt kraftigare betonas. KV är med och kan initiera, följa upp, ha översikt eller ge råd. Huvudprincipen är ändå hela tiden att andra (kyrkor, regionala, lokala organisationer etc.) genomför själva uppgiften. Ett instrument för detta arbete, rundabords-möten (Round Tables) finns redan och har använts av den tidigare enheten för delande och tjänst, inte minst tillsammans med nationella kristna råd som fått ekonomiskt bistånd utifrån.
Uppgiften är att ytterligare fördjupa och bredda det ekumeniska arbetet. När vi nu går in i det tjugoförsta århundradet innebär gemenskapen inom KV för kyrkornas del ett intensivt arbete med följande fyra frågor:
_ Hur agerar vi som kyrkor tillsammans i mission och evangelisation mitt i en pluralistisk värld?
_ Hur förstår vi dopet som en grund för ett liv i en gemenskap och i ett samhälle, som vi är kallade att bli delaktiga i tillsammans?
_ Hur erbjuder vi tillsammans våra resurser, vårt vittnesbörd och vårt handlande för världens skull och för dess framtid?
_ Hur går vi vidare tillsammans på vägen mot synlig enhet?
Inför nästa generalförsamling skall medlemskyrkorna ha reagerat på dessa fyra frågor och ha tagit in dem i sina egna ordinarie program. Skall detta lyckas krävs att KV:s arbetssätt ändras fundamentalt under kommande period. Detta gäller även medlemskyrkorna. Om vi alla lyckas att bli delaktiga på detta sätt i en ömsesidig och delad process kommer den ekumeniska förpliktelsen att föra oss in i Guds framtid.
6.2 Policy Reference Committee I: KV:s policy, organisation och relationer
(sammandrag av Slutdokument nr RC-I 3)
6.2.1 Policyuttalandet "Towards a Common Understanding and Vision of the WCC" (CUV)
Policyuttalandet CUV som antogs av Centralkommittén 1997 presenterades för generalförsamlingen i Harare och är en tydlig milstolpe när det gäller den egna reflektionen över den ekumeniska rörelsens natur och syfte i allmänhet och KV:s i synnerhet. Åratal av teologisk reflektion och samtal inom medlemskyrkor och bland KV-staben ligger bakom. Alla medlemskyrkor och relaterade organisationer hade ombetts att inkomma med reaktioner på ett föreliggande utkast till juni 1997. Svenska kyrkan inkom med ett tiosidigt svar.
"Towards", på väg mot, vill understryka att det ännu inte finns ett dokument med gemensam förståelse och vision, som alla kan skriva under på. Den utmärkta sammanfattning på 50 års ekumeniskt arbete som CUV-dokumentet utgör är relativt försiktig vad gäller framtiden och visionerna. Av detta följer som något oundvikligt att dokumentet uppmanar till en process som måste fortsätta under den kommande perioden efter Harare.
I och med att generalförsamlingen har mottagit dokumentet finns det anledning att agera i flera avseenden. Det finns synpunkter på KV:s struktur, på behovet av att se över en rad relationer, inte bara till de ortodoxa kyrkorna, det finns ett behov av att skapa ett generöst ekumeniskt utrymme för breddade och fördjupade ekumeniska relationer.
Receptionen av CUV-dokumentet är en utmaning för KV på flera sätt. Det är nödvändigt att hitta ett språk som är tillgängligt för alla döpta, inte bara för fåtalet specialister. Medlemskyrkorna måste självkritiskt tänka igenom vad medlemskap och deltagande i KV innebär och borde innebära för dem. Det är en klart utformad utmaning att söka nya vägar både vad gäller det formella beslutsfattandet och urskiljandet av vad som är sant och viktigt. I en världsvid organisation som KV måste var och en ständigt utmanas till att dela makt och inflytande med andra så att rättvisa, inklusivitet, ömsesidighet och delaktighet blir en verklighet. För att kunna gå vidare måste en ekumenisk spiritualitet förenas med en moralisk integritet. KV utmanas att ge vitalitet och konsekvens till det som skall vara en samlad ekumenisk rörelse.
Generalförsamlingen beslutade att tacksamt ta emot detta dokument med yrkandet att KV bör använda det som referensram vid utvärdering av kommande program och verksamhet.
6.2.2 Relationen till de ortodoxa kyrkorna
Under perioden efter Canberra har de ortodoxa kyrkornas relation till KV nått en kritisk punkt. Som nämnts ovan under 4.1 har två kyrkor lämnat KV: Georgiens ortodoxa kyrka 1997 och Bulgariens ortodoxa kyrka 1998.
Under ett möte i Thessaloniki i maj 1998 träffades de österländska ortodoxa kyrkorna och slog då fast att "en särskild kommission borde skapas tillsammans med KV för att diskutera acceptabla former för ortodoxt deltagande i den ekumeniska rörelsen och en radikal omstrukturering av KV". Samma månad träffades samtliga ortodoxa kyrkor till ett förmöte inför Harare. Detta möte ägde rum i Damaskus. Här såg man att om de ortodoxa kyrkorna på ett meningsfullt sätt skall kunna delta i KV:s arbete, måste rådet förändras.
Det är från ortodoxt håll som man tydligast uttalat behovet av att kritiskt granska den ekumeniska gemenskapen inom KV. Samtidigt är det klart att andra kyrkor har liknande frågor att ställa.
Generalförsamlingen tillstyrkte tillsättandet av en speciell kommission rörande ortodoxt deltagande i KV. Hälften av kommissionens medlemmar utses av de ortodoxa kyrkorna själva och andra hälften av KV:s exekutivkommitté.
Kommissionen får tre år på sig att arbeta. Alla frågor som på något sätt rör de ortodoxa kyrkornas roll inom KV och den ekumeniska rörelsen bör belysas. Vidare bör kommissionen komma med förslag på viktiga förändringar vad gäller struktur, arbetssätt och ethos inom KV. Beslut om sådana förändringar kan komma att tas i Centralkommittén, men om det är fråga om förändringar i konstitutionen måste beslut om dessa tas under nästföljande generalförsamling.
Det tillfälle som nu erbjuds att ingående penetrera dessa frågor handlar inte bara om att hantera en kris utan om att bidra till en seriös strävan efter kristen enhet inte bara efter framförhandlade strukturella kompromisser utan efter att kunna urskilja Guds vilja, Guds sanning och Guds kärlek.
6.2.3 Relationen till regionala ekumeniska organisationer
De regionala ekumeniska råden är inte inordnade i KV:s struktur utan är helt självständiga. Kravet på att undvika dubblering och att snabbt öka samordningen mellan KV och dessa råd är påtagligt. CUV-processen har gjort det möjligt att se den ekumeniska rörelsen som en rörelse med många centra, inte bara med KV som ett centrum. Det är nu tid att dra upp riktlinjer för en gemensam ekumenisk agenda som inte bara leder till viss samordning utan också innehåller planer på en integrerad struktur.
Det är också viktigt att notera att det i det regionala ekumeniska arbetet kan vara lättare att nå en ekumenisk bredd än på global nivå. Så är t.ex. romersk-katolska kyrkan fullvärdig medlem i de regionala råden i Mellanöstern, Västindien och Stillahavsregionen.
Generalförsamlingen beslöt bl.a. att uppmuntra till ett ökat strukturellt samarbete mellan KV och de regionala ekumeniska organen samt till att hitta vägar till ökat samarbete på regional nivå med romersk-katolska kyrkan, evangelikala kyrkor och pingstkyrkor.
6.2.4 Relationen till de nationella kristna råden (National Councils of Churches)
De nationella kristna råden eller kyrkornas nationella råd spelar en viktig roll i förhållande till KV och bör ses som en gemenskap av kyrkor rotade i en särskild miljö. När det gäller utvecklingssamarbete har KV och de nationella råden särskilt i Afrika utarbetat en väl fungerande modell, där KV spelar rollen som "facilitator".
Det är viktigt att hitta rätt form av samordning så att dubbelarbete till varje pris undviks. Det behövs ett bättre samspel mellan medlemskyrkor, nationella kristna råd, regionala ekumeniska råd och KV.
Generalförsamlingen uppmuntrade den pågående diskussionen gällande KV och de nationella kristna råden. En viktig uppgift för dessa måste vara att hjälpa KV:s medlemskyrkor lokalt och nationellt att ta emot och genomföra viktiga ekumeniska överenskommelser.
6.2.5 Relationen till de stora kyrkofamiljerna (Christian World Communions)
Ett samarbete mellan KV och de stora kyrkofamiljerna har pågått sedan begynnelsen 1948. En sådan viktig mötesplats har varit Forum för bilaterala dialoger. Här har viktig information kunnat delas angående de bilaterala samtalen, t.ex. mellan lutheraner och romerska katoliker, mellan ortodoxer och pingstkyrkor etc. Andra exempel på konkret samarbete är Action of Churches Together (ACT) ett samarbetsorgan för katastrofhjälp mellan KV och LVF och Ecumenical News International (ENI) mellan samma partner.
I tidigare samtal har man flera gånger diskuterat hur det skulle vara möjligt att undvika dubbleringar av olika slag, t.ex. kunde generalförsamlingar hållas på ett samordnat sätt.
Generalförsamlingen rekommenderade att relationerna mellan KV och de stora kyrkofamiljerna stärks i enlighet med CUV-processen, som också öppnar vägen för nya former av samarbete. Ett erkännande ges också till kyrkofamiljerna, som på ett unikt sätt har hjälpt KV att skärpa sin ecklesiologiska självförståelse.
6.2.6 Relationen till romersk-katolska kyrkan
Arbetsgruppen för KV och romersk-katolska kyrkan (JWG) hade avlämnat rapport till generalförsamlingen. Ända sedan 1965, då denna arbetsgrupp inrättades, har ett gediget teologiskt arbete genomförts.
Både generalförsamlingen i Canberra 1991 och Sekretariatet för kristen enhet i Rom hade uppmuntrat till följande prioriteringar för perioden 1991-1998: 1) kyrkans enhet (den ecklesiologiska innebörden), 2) ekumenisk utbildning och undervisning, 3) etiska frågor som möjliga orsaker till splittring, 4) frågan om ett samfällt vittnesbörd i missionsuppdraget och 5) frågan om socialt tänkande och handlande.
Dessa frågor har bearbetats men förs också på flera sätt vidare. Vad som blir allt viktigare är möjligheterna till intimt samarbete i de kristna råden på det nationella och regionala planet. I många fall är romersk-katolska kyrkan redan fullvärdig medlem.
I det fortsatta samarbetet med romersk-katolska kyrkan vill KV betona följande punkter.
Ekumeniska relationer är beroende av hur resultatet av de teologiska, bilaterala dialogerna tas emot av respektive kyrka. Överhuvudtaget behöver dialogens metoder, syfte och natur dryftas och klargöras.
Vidare behöver det klargöras vilken status det ekumeniska samarbetet har med romersk katolska kyrkan på regional och nationell nivå. Det är viktigt att arbetsgruppen JWG fortsätter att bearbeta hur man skall utifrån CUV förstå medlemskap och deltagande i ekumeniska organisationer.
Romersk-katolska kyrkan har länge planerat att fira millennieskiftet som minnet av Jesu Kristi födelse och inkarnationen (julafton 1999). Generalförsamlingen uppmanar alla sina medlemskyrkor att göra gemensam sak med romersk-katolska kyrkan och på alla plan genomföra ett ekumeniskt firande inför år 2000.
6.2.7 Relationen till de evangelikala kyrkorna
Frånvaron av många evangelikala kyrkor begränsar gemenskapen och verksamheten inom KV. Noteras bör samtidigt att några evangelikala kyrkor sedan länge är medlemmar i KV, och de flesta medlemskyrkor inkluderar personer som beskriver sig själva som evangelikala. Detta är t.ex. fallet med både Svenska kyrkan och Church of England.
I Harare lämnade evangelikala delegater och besökare ut ett uttalande som kommenterade generalförsamlingen i både positiva och negativa ordalag. Generalförsamlingen uppmuntrade KV och dess medlemmar att i CUV:s anda söka nya samarbetsformer med de evangelikala kyrkorna inte minst med stöd från evangelikala inom KV.
6.2.8 Relationen till pingstkyrkorna
I Canberra hade rekommendationer antagits rörande förhållandet mellan KV och pingstkyrkorna. Sedan dess har konsultationer hållits, besök avlagts och kommunikationerna med ledarskapet för den internationella pingströrelsen förbättrats.
Värt att notera är också att det sedan 25 år förs en dialog mellan romersk-katolska kyrkan och pingstkyrkorna.
Pingstkyrkorna är särskilt starka i Latinamerika och det regionala kyrkornas råd där har ett särskilt ansvar och en viktig uppgift när det gäller kontakten med dessa.
Kyrkornas nationella råd i Korea har upptagit The Korea Assemblies of God som medlemmar. I Sveriges Kristna Råd har pingstförsamlingarna i Sverige fått observatörsstatus.
Generalförsamlingen godkänner förslaget att inrätta en arbetsgrupp för KV och pingstkyrkorna (WCC-Pentecostal Joint Working Group). Arbetsgruppens uppgifter skulle bl.a. vara att konsolidera och bredda kontakterna mellan KV och pingstkyrkorna, att inleda studier av gemensamt intresse, inklusive frågor av kontroversiell natur, att i CUV:s anda utforska vilken delaktighet pingstkyrkorna kan ha i KV och den ekumeniska rörelsen utan kravet på formellt medlemskap, samt att inspirera regionala och nationella råd till ökat utbyte med dessa kyrkor.
Generalförsamlingen uttalade också ett erkännande till de pingstkyrkor (ett fåtal) som redan är medlemmar i KV.
6.2.9 Förslaget att inrätta ett forum för kristna kyrkor och ekumeniska organisationer
1996 års version av CUV-dokumentet hade en paragraf om inrättandet av ett forum, som eventuellt skulle ersätta generalförsamlingen. Remissvaren från kyrkorna var till stor del negativa. Det vore fel att ta bort generalförsamlingen i den form den nu har. Svenska kyrkans svar var positivt i den meningen att en samordning i fortsättningen måste ske mellan KV och de stora kyrkofamiljerna vad gäller hållandet av generalförsamlingar.
I den version av CUV-dokumentet som antogs 1997 ingick inte kapitlet om organisation och struktur. KV har sedan dess laborerat med tanken att inrätta ett forum helt utanför KV som en mötesplats för kyrkofamiljer och övriga ekumeniska organisationer. Ett första möte med god representation från nästan alla berörda ägde rum i augusti 1998. Diskussionen gällde då uteslutande frågan om ett sådant forum vore av intresse. Svaret blev jakande, vilket även blev fallet i Harare.
Meningarna var dock delade och diskussionen var omfattande. Många ser inrättandet av ett forum som ett hot mot KV. Denna inställning förfäktades från två håll, dels från dem som håller på att KV även fortsättningsvis bör ha kvar sin nuvarande struktur, dels från dem som vill se en öppnare struktur, mindre präglad av beslutsfattande, men just därför också ser forumidén som en konkurrent.
Samtidigt har det visat sig att kyrkofamiljer som den romersk-katolska, pingstkyrkorna och även de ortodoxa ser att ett forum skulle kunna bli en mycket viktig mötespunkt.
Generalförsamlingen rekommenderade att man fortsätter att utveckla idén med ett forum, dock med flera restriktioner och med förutsättningen att en ny permanent organisationsstruktur inte skulle byggas upp. Reservationerna bestod i att KV noga måste besinna sin roll i förhållande till framför allt de olika kyrkofamiljerna, att det måste gå en klar skiljelinje mellan syftet med KV och syftet med ett forum samt att kyrkors och kyrkofamiljers deltagande i ett forum på intet sätt skall kunna jämföras med det krav på redovisningsskyldighet och förpliktelse som finns för medlemskyrkorna inom KV.
Vidare slår KV fast att inbjudan till ett forum måste vara så öppen och inklusiv som möjligt. Varje familjs eller kyrkas ecklesiologiska självförståelse måste respekteras. KV:s två arbetsgrupper med de romerska katolikerna och med pingstkyrkorna måste konsulteras i detta sammanhang. Dessa kyrkofamiljer måste klargöra sin hållning till både KV och ett forum.
Både de regionala och de nationella råden var representerade vid det första mötet i augusti 1998. Det rimliga ser ut att vara att dessa råd på sina respektive nivåer också arbetar med frågan om ett forum.
6.3 Policy Reference Committee II: Särskilda frågor och uppgifter
(översättning av Slutdokument nr RC-II 1)
Att samlas i Zimbabwe har givit den världsvida kyrkan möjlighet att uppleva något av södra Afrikas livsvillkor. När vi anlände hit var valutakursen 34 zimbabwiska dollar för en amerikansk. En vecka senare fick man 40 zimbabwiska dollar för en amerikansk. Vad kommer kursen att vara nästa vecka, eller de närmast följande? Varje devalvering medför allt större svårigheter för dem som bor här.
Här är några bilder utöver generalförsamlingens arrangemang som hjälpt oss att känna Afrikas hjärta slå. Söndagens gudstjänst i Harares förorter med hundratals människor som sitter på plastskynken i ett enkelt öppet skjul, medan de uppmärksamt lyssnar till budskapet; en liten pojke som sparkar av sig sina sjaskiga, illasittande skor och går barfota (ett eko av att "nåden går barfota" från temapresentationen i plenum); kvinnan som säljer vackra handarbetsprodukter som tillverkats av kvinnor och ungdomar som gått ut skolan utan att hitta arbete. Med värme uppmuntrar hon oss att känna oss fria att ta tid på oss, medan hon hör sig för om var vi kommer från och om det arbete vi gör här. Varje människa är skapad till Guds avbild och har rätt till ett värdigt liv i ett fritt och rättvist samhälle: till livet i hela dess fullhet. Kyrkan är kallad att visa solidaritet med de nödlidande och dem som utsätts för orättvisor och förtryck. Vi är också kallade att fira det liv som Gud ger oss till skänks, och att glädjas i hoppet vid anblicken av det år som Herren har valt.
6.3.1 Respons på Afrika-plenum
6.3.1.1 Inledning
Under generalförsamlingen har vi fått ständiga påminnelser om den betydelse det har att vi möts i Afrika. Vi har mötts av gästfrihet och vänlighet från kyrkorna och människorna här i Zimbabwe. Vi har hört mycket om den långa rad problem och utmaningar som regeringar, folk och kyrkor står inför idag över hela denna jättelika kontinent.
Att KV:s åttonde generalförsamling hålls på afrikansk mark ger oss möjlighet att förnya vårt engagemang för Afrikas dröm och agenda för 2000-talet. Det är en tvingande nödvändighet att en verklig förändring kommer till stånd på den afrikanska kontinenten, så att en varaktig fred kan uppnås, så att människor görs delaktiga i beslut som rör deras egna liv och så att människolivets okränkbarhet respekteras.
Vi tog djupt intryck av Afrikapresentationen, där kriser och förhoppningar i Afrikas folks historia och nutid, också i vår värdnation, framställdes i dramats form. Vi vill uttrycka vår djupa respekt för det profetiska modet i denna presentation.
6.3.1.2 Afrikas dröm
KV har redan genom sitt dialog- och studieprogram "Reconstructing Africa" (Att rekonstruera Afrika), med höjdpunkt vid det möte som hölls i Johannesburg i maj 1997 med temat "Jubilee and the African Kairos" (Jubelåret och kairos för Afrika), sökt att kreativt och solidariskt engagera sig för Afrika och uppmuntra till en ny syn på Afrika. Detta har redan gett nytt hopp åt den afrikanska kyrkan om att en förändring är möjlig. Mötesdeltagarna i Johannesburg uttryckte sin syn på Afrikas framtid med följande ord:
Vi är stolta över vår vision inför den hoppets färd som de afrikanska kyrkorna står inför för kontinentens utveckling under nästa århundrade. Vi är fast beslutna att förverkliga denna vision, som utlovar ett värdigt liv för Afrikas folk. Vi uppfattar en sådan vision som förankrad i 'ubuntu'-andan ('ubu', 'umuntu'), den konkreta afrikanska spiritualitet och hederskänsla som kan komma till uttryck i ett hållbart samhälle.
Detta är en vision som kallar oss att arbeta tillsammans och att kreativt solidarisera oss med varandra, att göra sällskap med dem av oss som har så tunga bördor att bära att de inte ensamma orkar med dem; tvingar oss att arbeta för att de gränser och murar, som skiljer oss åt och förslavar oss, ska upphävas; ger oss medel att återupprätta brustna relationer och hela de sår som uppstått då man sökt lösa missförstånd och konflikter med våld; kan förverkligas om Afrikas folk enas om att arbeta tillsammans i pan-afrikanismens anda och förvalta sina mänskliga resurser och naturresurser på ett ansvarsfullt och moraliskt försvarbart sätt, tillsammans och i partnerskap med varandra och med naturen.
6.3.1.3 Afrikas utmaning
I padare gavs många tillfällen att höra och utbyta berättelser om hur den pågående samhällsutvecklingen påverkar Afrika. I den plenarsession som särskilt fokuserade på Afrika fick vi höra Afrikas folk själva, på ett kraftfullt och fängslande sätt, ge röst inte bara åt nödrop och veklagan utan också åt sitt vittnesbörd om kamp, tro och hopp. Vi lyssnade till skildringar av Afrikas dubbla arv av förtryck och motståndskamp och om hennes möjlighet att idag bestämma över sin egen framtid. Musik, drama och samtal gav möjlighet att framställa och utforska dilemman och utmaningar - frigörelsen från kolonialismen; kampen för att övervinna fattigdomen; framstegen i utvecklingen mot ett gott styresskick och ett samhälle där alla är delaktiga; frågor om rättvisa, mänskliga rättigheter, lag och ordning, splittring, utstötning och om samhällets moraliska återhämtning.
Vi har hört om de enorma utmaningar som Afrika står inför, mycket till följd av det fenomen som kallas globalisering. Under globalt tryck kämpar stater och individer mot de överväldigande socioekonomiska odds som uppstår till följd av skuldkris, strukturanpassningsprogram och i vissa fall mutor, korruption och resursslöseri. Halva Afrika är just nu indraget i inbördes stridigheter, och vi har på ett inträngande sätt påmints om det fortsatta lidandet i södra Sudan, där inbördeskriget nu varat i 50 år. I vissa delar av Afrika, som i Storasjöområdet, har konflikter pågått i åratal. Frågor om ursprungsbefolkningars rättigheter är mindre entydiga i Afrika än på annat håll, men de tas upp i KV inom ramen för ursprungsbefolkningsprogrammet. Det finns en utbredd medvetenhet om hälsofrågor, särskilt utbredningen av hiv/aids. En akut angelägenhet, som överskuggar alla andra, är att den moraliska återhämtningsprocessen förs framåt. I den processen har kyrkorna viktiga bidrag att ge, genom att de både utvecklar en ny, ekumenisk vision med en konsekvent profetisk röst och en förmåga att samla och uttrycka ett ekumeniskt tänkande i samhällsfrågor.
Med tanke på den överordnade vikt som fästs vid mänskliga rättigheter och varje människas värdighet, måste Afrikas kyrkoledningar försäkra sig om att kvinnor, ungdomar och lekfolk bereds plats att på alla nivåer till fullo delta då den afrikanska agendan fastställs, utformas och genomförs. Detta säkerställer framväxten av gemensamma initiativ och aktioner, vilket utgör en garanti för att agendan överlever och lyckas. Även familjens roll och ställning och innebörden i specifikt kristna värden som integritet, generositet och, framför allt, hopp i Kristus behöver utredas och klargöras i förhållande till det framväxande samhället.
Det är viktigt att tonvikten läggs på det positiva. De fatalistiska, förtvivlade och hjälplösa tongångar, som ofta har kännetecknat en del attityder och förhållningssätt, måste vi lämna bakom oss. Afrika visar inte bara upp en kristen tro som pulserar av liv och andlig vitalitet. Här syns också tecken på att en ny patriotisk anda växer fram, en känsla av stolthet över den egna identiteten (ubuntu) och en önskan att ge en annorlunda bild av kontinenten. Allt det som vi har hört har därför fått oss att vilja fira Afrikas historiearv och kultur och att reflektera över generalförsamlingens tema Turn to God - Rejoice in Hope (vänd er till Gud - gläd er i hoppet). Det är med en känsla av ånger som vi konstaterar att afrikanska regeringar och kyrkor i betydande grad bär ansvar för policies och beslut som bidragit till dagens problem; men situationen just nu uppfattar vi som full av hopp och löften. Vi upprepar den handling som avslutade vår plenumsession om Afrika genom att i ömsesidig solidaritet förbinda oss att rekonstruera Afrika. För dem av oss som kommer från Afrika innebär detta en förpliktelse att arbeta med och genom våra kyrkor för en bättre framtid, och att försöka försäkra oss om att Afrika inte någonsin igen behöver förödmjukas så som tidigare har skett. För dem av oss som kommer från andra världsdelar innebär detta en förpliktelse att arbeta med och genom våra kyrkor för att följa våra afrikanska bröder och systrar på deras färd i hoppet.
6.3.1.4 Rekommendationer
KV:s åttonde generalkonferens:
1. fastställer den afrikanska agendan och förbinder KV:s organisation och medlemskyrkor att understödja, följa och bistå genomförandet av denna agenda genom att ägna Afrika särskild uppmärksamhet vid 2000-talets början;
2. stödjer helhjärtat de afrikanska kyrkornas ledare och representanter vid generalförsamlingen, som inför Gud förbundit sig att:
· fortsätta den oavslutade uppgiften att arbeta för att deras sociala, politiska och ekonomiska system och institutioner förändras i syfte att skapa ett rättvist samhälle, där kvinnor och unga människor ges möjlighet till full delaktighet;
· söka och sträva efter fred och försoning för sina folk och samhällen;
· arbeta för att en lämplig etisk värdegrund läggs fast för arbete, styresskick och ledning, och ett gott förvaltarskap;
· göra allt som står i deras makt för att bidra till att den pina som hiv/aids är begränsas och besegras;
· tillförsäkra Afrikas barn deras rätt att hoppas på en ljus framtid, och med all sin kraft och förmåga hjälpa till att skapa den
3. ger Centralkommittén i uppdrag att fortsätta det arbete som redan börjat genom dialog- och studieprogrammet Reconstructing Africa, med särskild tonvikt på kapacitetsbyggnad och ett fungerande informationsflöde, så att solidariteten med den ekumeniska familjen stärks och Afrika kan ge sitt unika bidrag till den världsvida ekumeniska rörelsen;
4. uppmuntrar de afrikanska kyrkornas råd liksom kyrkokonferensen (All Africa Conference of Churches) att inom ramen för tillgängliga resurser söka nya vägar för samarbete med kyrkorna i deras område, och söka samarbete med afrikanska frivilligorganisationer, så att de kan utöva moraliskt ledarskap, föra fram en ny vision för Afrika och motivera och mobilisera Afrikas folk att delta i uppbyggnaden av rättvisa och hållbara samhällen;
5. uppmanar enträget alla sina medlemskyrkor att öppna en dialog med sina respektive regeringar och att uppvakta regeringar, Förenta Nationernas organisationer och andra internationella sammanslutningar att göra vadhelst de förmår för rekonstruktions- och försoningsprocessen i Afrika, till exempel genom att respektera de mänskliga rättigheterna, verka för en alternativ ekonomisk ordning, lätta skuldbördorna, minska vapenhandeln och vidta omedelbara åtgärder för att skapa fred med rättvisa i Sudan, Stora sjöområdet och andra konflikthärdar, i Afrika i synnerhet men också i hela världen.
6.3.2 En jubelårsmaning att befria de fattiga folken från det struptag som skulden håller dem i
6.3.2.1 Skuld och jubelår i det nya årtusendet
På tröskeln till ett tredje årtusende stannar KV:s jubileumsförsamling i eftertanke inför Guds bud om jubelåret och inför Kristi förkunnelse, som bekräftar denna vision. Här, där vi samlats i Afrika söder om Sahara, har vi hört ropet från de miljontals människor som fått betala den obarmhärtiga skuldutvecklingens pris, socialt, politiskt och ekologiskt. Vi är kallade att i en omdömesgill och ansvarsfull process söka nya sätt att lossa skuldens struptag, att avhjälpa de följder den fått och garantera att ingen ny skuldkris uppstår. Detta kan endast åstadkommas genom en ny, rättvis världsordning.
KV är fast beslutet att tillsammans med troende människor och ideella organisationer förverkliga sabbats-jubelårets uppdrag, att med trumpetstötar signalera sin glädje i hoppet om ett jubelår då skulden skrivs av. Vid upprepade tillfällen har KV uttalat sin solidaritet med skuldsättningens offer. På Centralkommitténs uppdrag påbörjades vid KV:s skuldkonsultation i Los Rubios (1998), med närvarande företrädare för 24 länder och olika kyrkor, en process för att formulera ett policyuttalande om skulden. Kyrkornas förhoppningar om en skuldavskrivning för fattiga länder och minskad hungersnöd har dock inte infriats.
6.3.2.2 Sabbats-jubelårets vision: ett jubelrop om liv för alla
Sabbats-jubelårs traditionen i den judiska och kristna Bibeln ställer oss inför den livsviktiga uppgiften att periodiskt komma till rätta med strukturella orättvisor och fattigdom och att återupprätta riktiga relationer. De tidigaste judiska sabbatstraditionerna begränsade konsumtionen, och sabbaten och sabbatsåret begränsade exploateringen av landet. Människor och djur skulle vila var sjunde dag och landet vart sjunde år (2 Mos 23:10-12). Under sabbatsåret skulle man lösas från skuldbördor och slaveri, och under jubelåret skulle allt land återbördas till den familj som var dess egentliga ägare. Dessa bud aktualiseras i "nådens år från Herren" (Jes 61:1-2a) och beskrivs i Jes 65:17-25 som "nya himlar och en ny jord". Med andra ord medför rättvisan en fred för hela skapelsen. I Nya testamentet bygger Jesus vidare på jubelårsvisionen när han själv frambär ett glädjebud till de fattiga, befrielse för de fångna, syn för de blinda och frihet till de förtryckta. Han lärde sina lärjungar att be att deras skulder skulle förlåtas (liksom vi förlåter dem som står i skuld till oss). Pingsten präglades av att man ömsesidigt delade sina tillhörigheter sinsemellan, så att "ingen av dem led någon nöd" (Apg 4:34, jfr 5 Mos 15:4).
Jubelårsvisionens sabbatstradition är lika gångbar idag som den var för tusentals år sedan. De fattigaste ländernas ekonomiska beroende av Västvärldens regeringar och andra kreditgivare är vår tids nya slaveri. Den accelererande koncentrationen av kapital till ett fåtal i de rikaste länderna och den förödande nedgången i levnadsstandard i de fattigaste länderna manar till bättring i enlighet med de gamla sabbats- och jubelårscyklerna. Först när vi har utfört sabbats-jubelårets uppdrag kan vi "vända oss till Gud" och "glädjas i hoppet".
6.3.2.3 KV:s åttonde generalförsamling fastslår:
a. Att avskriva de fattiga ländernas skulder och ta itu med den skuldfälla som de fastnat i är en angelägenhet av yttersta vikt.
Dagens globaliserade ekonomi medger att välståndet ackumuleras hos ett fåtal genom kreditgivning eller spekulation. G7-nationernas ledare främjar denna process genom Bretton Woods-systemet, som har uppmuntrat till lån på den internationella finansmarknaden. Detta har underlättats av att Internationella Valutafonden (IMF) avreglerat det internationella kapitalflödet. Eftersom utlandsskulder endast kan betalas i hårdvaluta (t.ex. pund eller dollar), tvingas skuldsatta länder inrikta sina ekonomier på att skaffa fram sådan valuta genom export eller nya lån. Detta förklarar att skuldsatta nationer tvingas koncentrera sig på exportgrödor som kaffe, kakao och nejlikor istället för på baslivsmedel, och att de fastnar i en skuldfälla där de ständigt tvingas ta nya lån.
Utrikesskulden växer exponentiellt. De förslag till skuldsanering som framförts och utarbetats av långivarna erbjuder för lite, för sent, för några få länder. Det är förslag som utarbetats av långivarna med skuldindrivning, inte skuldlättnad, som syfte. Dessutom ställer västkreditorerna, företrädda av IMF, villkor i avsikt att generera intäkter för sina utlåningstjänster. Strukturanpassningsprogrammens villkor för låntagarstaterna är oacceptabla och tömmer dem på värdefulla resurser. Om inte de nuvarande planerna för skuldsanering görs om till en möjlighet till skuldavskrivning, kommer den förödande onda cirkel som den ackumulerade skuldsättningen innebär att fortsätta, vilket dömer ytterligare miljontals människor att lida.
De fattigaste länderna är inte de enda som fastnat i skuldfällan. Även de som godtyckligt definierats som "medelinkomstländer" löper risk att hamna i den. Kriserna i Sydostasien och i Brasilien visar att tanklös utlåning lett till spekulation, hög skuldsättningsgrad och kapitalflykt. Regeringar, som tvingas försvara sitt lands valuta mot främmande spekulanter, drivs också att höja sina egna räntor och ansöka om nya lån från IMF. Därutöver ålägger IMF de skuldsatta ländernas regeringar att, så som fallet varit i Thailand, "nationalisera" privata förluster som förorsakats av den ekonomiska krisen, och därmed läggs skuldbördan över på allmänheten, som aldrig haft någon glädje av lånet. Det fordras en omedelbar och kännbar skuldlättnad för dessa djupt skuldsatta medelinkomstländer, om de ska kunna undgå att fastna i en ond cirkel av skuldsättning och ekonomisk utarmning.
Bretton Woods-systemets regler ifrågasätts allt oftare, i synnerhet den snabba liberaliseringen av kapitalflödena. Världsbankens chefsekonom har i uttalanden på senare tid dragit uppmärksamheten till vissa grundläggande brister i dessa regler. Han har också noterat den dubbelmoral som inom ramen för Bretton Woods-systemet tillämpas gentemot västekonomier å ena sidan och skuldsatta stater å den andra. Det är viktigt att stödja de ledande personer i Världsbanken och IMF som verkar för att avskaffa fattigdomen.
b. Grundläggande mänskliga behov och rättigheter på individ- och samhällsnivå bör liksom omsorgen om miljön överordnas avbetalningen av skulden.
Kapitalbrist driver djupt skuldsatta länder att ansöka om nya lån, varvid de tvingas acceptera IMF:s regler och ge upp friheten att självständigt besluta om sitt lands ekonomi. Skuldsatta regeringar åläggs en återbetalningsplan som inkluderar en redovisning av deras utgifter för hälso- och sjukvård, vattenförsörjning, utbildning och andra samhällsbehov. Detta undergräver de skuldsatta regeringarnas trovärdighet gentemot sitt eget folk, vilket i sin tur urholkar lokala demokratiska institutioner. Låneförhandlingarna förs också alltid under sekretess mellan eliten i Nord och eliten i Syd, något som inbjuder till korruption.
Avledningen av resurser från de skuldsatta ländernas fattiga folk till rika västkreditorer innebär en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Att kreditorerna kunnat ställa upp sina regler utan risk att ställas till svars är en parodi på rättvisa. Barn och kvinnor tvingas bära kostnaden för återbetalningen genom minskade anslag till hälso- och sjukvård och vattenförsörjningsprogram. Därutöver leder koncentrationen på utrikeshandeln till att de fattiga länderna avverkar sina skogar och överexploaterar sin mark och sina icke förnybara naturresurser, vilket i sin tur förvärrar redan allvarliga miljöproblem. En hög skuldsättningsgrad och ekonomisk utarmning leder obönhörligen till sociala motsättningar och upplösningstendenser, och ytterst till krig. Militärdiktaturer och korrumperade civildiktaturer har liksom apartheidregimens regeringar försatt sig i den allra mest oacceptabla typen av skuld, den som internationell rätt definierar som avskyvärd skuld.
c. Det finns ett akut behov av nya strukturer och rutiner för delaktighet och dialog mellan långivare och låntagare.
Både långivare och låntagare måste ta ansvar för skuldkrisen. Det är inte rätt att kreditgivarna dominerar skuldlättnadsprocessen. Vi behöver nya, oberoende och transparenta strukturer som reglerar förhållandena mellan långivare och låntagare. I synnerhet behöver vi ett rättvist skiljedomsförfarande för skuldavskrivning, som införandet av en internationell obeståndslag som garanterar att vinster och förluster fördelas rättvist.
Det finns ett omedelbart behov av en kollektiv politisk vilja att utveckla rutiner för en moraliskt försvarbar internationell långivning. Detta initiativ bör engagera hela samhället, även kyrkorna, i skuldlättnadsprocessen och i arbetet med att förebygga framtida skuldkriser. Sådana rutiner måste resultera i moraliskt försvarbara, ömsesidigt ansvarsfulla och transparenta lösningar, som tillgodoser inte bara de ekonomiska effektivitetskraven utan även grundläggande behov och rättigheter hos människor och miljö. Där resurser frigörs genom en fullständig skuldavskrivning eller andra åtgärder som minskar skuldbördan, bör frivilligorganisationerna ges möjlighet att påverka hur dessa ska användas för andra samhällsändamål.
d. Kyrkorna kan spela en viktig roll för att finna lösningar på skuldkrisen, särskilt när det gäller att bygga upp partnerskap.
Ett betydande arbete för en skuldavskrivning har utförts av kyrkor och internationella kyrkogemenskaper. KV uppmuntrar sina medlemskyrkor och andra institutioner med kyrklig anknytning, närliggande kampanjer och rörelser som Jubel 2000-koalitionen, att förnya sitt engagemang för en lösning på skuldkrisen, att informera allmänheten och skapa en politisk opinion för att förändra orätta internationella strukturer och relationer. Det bästa sättet är att kyrkorna begär att deras regeringar informerar dem om sina låneregler.
Generalförsamlingen uppmuntrar sina medlemskyrkor och deras samarbetspartner att möta det akuta behovet av nya mötesplatser för samtal med regeringar och internationella finansinstitut. De bör enträget uppmana de rikare ländernas regeringar att: (1) ge ökat stöd till bilateral och multilateral skuldavskrivning, och (2) uppmuntra strävandena att demokratisera de internationella finansinstituten och göra dem mer transparenta och bättre avpassade att möta de behov som finns hos världens allra fattigaste.
6.3.2.4 KV:s åttonde generalförsamling uppmanar sina medlemskyrkor och den ekumeniska rörelsen att arbeta för:
att skulden för djupt skuldsatta, utfattiga länder skrivs av fullständigt, så att det nya årtusendet blir ett tillfälle för dem att börja om på nytt;
att betydande skuldlättnader införs för djupt skuldsatta medelinkomstländer inom samma tidsram;
att frivilligorganisationer ges möjlighet att delta när beslut ska fattas och följas upp om att använda de resurser som skuldavskrivningen frigjort så att sociala och ekologiska skador avhjälps;
att ett oberoende, transparent skiljedomsförfarande för skuldavskrivning införs och att moraliskt försvarbara låneregler införs för att förebygga nya lånekriser i framtiden
att alla länder styrs på ett moraliskt försvarbart sätt och att rättsliga åtgärder vidtas mot alla former av korruption och orätt användning av lånemedel;
att fullt stöd ges åt de fattiga folken i skuldsatta stater som inte kan uppfylla sina skuldåtaganden och som straff lider under internationella sanktioner.
6.3.2.5 I enlighet med sabbats-jubelårsvisionen vädjar KV:s åttonde generalförsamling till ledarna för G8-nationerna att inse det akuta behovet av:
att årtusendet blir ett tillfälle för dem att börja om på nytt;
att införa betydande skuldlättnader för djupt skuldsatta medelinkomstländer inom samma tidsram;
att acceptera att skuldavskrivningen inte kan vänta tills kreditorernas nu gällande villkor uppfyllts;
att införa ett nytt, oberoende och transparent skiljedomsförfarande, där förhandlingar kan föras och överenskommelser slutas om avskrivning av internationella skulder;
att vidta åtgärder som understryker de skuldsatta ländernas eget ansvar när skuldbördan lättas; dessa åtgärder måste avgöras och följas upp av lokala instanser, däribland kyrkor och andra frivilligorganisationer som företräder allmänhetens intressen, för att säkerställa att skuldavskrivningen leder till att välståndet fördelas rättvist;
att använda sitt inflytande till att garantera att medel som olagligt överförts till hemliga bankkonton i utlandet återställs till skuldsatta stater;
att i samtal med frivilligorganisationerna, aktivt bidra till en världsomfattande ekonomisk reformprocess i syfte att fördela välståndet på ett rättvist sätt och förebygga uppkomsten av en ny ond skuldsättningscirkel.
6.3.3 Globaliseringen
Globaliseringen är inte enbart en fråga om ekonomi. Det är en fråga om kultur, politik, etik och ekologi.
Kristna människor och kyrkor konfronteras allt oftare med de nya och högst utmanande sidor av globaliseringen som oräkneliga människor ställs inför, särskilt de fattiga. Vad innebär globaliseringen för vårt liv som troende?
6.3.3.1 Rekommendationer
· Det är vår fasta förvissning att den utmaning som globaliseringen innebär bör inta en central plats i KV:s arbete. Detta bygger vidare på många viktiga strävanden hittills i KV:s historia. Globaliseringens underliggande vision innebär ett utspel mot de kristnas förpliktelse till oikoumene, den enhet som omfattar alla människor och hela den bebodda världen. Denna insikt bör återspeglas när vi strävar efter att utveckla ett gemensamt synsätt och en gemensam vision liksom i allt det som i detta sammanhang görs i våra medlemskyrkor och andra ekumeniska sammanslutningar. Globaliseringen är ett ofrånkomligt faktum, men vi bör inte acceptera dess underliggande vision utan istället stärka våra egna, alternativa sätt att arbeta för synlig enhet i mångfalden, för en trons och solidaritetens oikoumene.
· Det måste framgå att det finns alternativ till globaliseringslogiken, att det finns andra sätt att leva i en gemenskap som tillåter mångfald. Kristna människor och kyrkor bör tänka över globaliseringens utmaning utifrån sin tro och följaktligen motverka den ensidiga dominans som präglar den ekonomiska och kulturella globaliseringen. Att söka efter alternativ till det nuvarande ekonomiska systemet och att införa fungerande politiska regleringar som korrigerar globaliseringsprocessen och dess följdverkningar är ett akut behov.
· Vi uttrycker vår uppskattning över den maning som utgått från Reformerta Världsalliansens tjugotredje generalkonferens (i Debrecen 1997) att förbinda sig att delta i en process präglad av insikt, ökad kunskap och bekännelse (processus confessionis) vad gäller ekonomisk orättvisa och miljöförstöring, och vi uppmuntrar KV:s medlemskyrkor att ansluta sig till denna process.
· I betraktande av hur ansvarslösa transnationella företag och organisationer nu ofta kan arbeta runt hela världen utan risk att ställas till svars, förbinder vi oss att tillsammans med andra arbeta för att skapa fungerande instanser för global maktutövning.
· Det är av största vikt att förbättra KV:s möjligheter att på ett enhetligt och motsägelsefritt sätt agera gentemot globaliseringens utmaning. Detta innebär i synnerhet ett nära samarbete och en samordning av arbetet med ekonomiska och ekologiska frågor.
Arbetet med globaliseringen bör bygga vidare på och förstärka de initiativ som redan tagits av kyrkor, ekumeniska grupper och folkrörelser. Det bör stödja deras samarbete och uppmuntra dem att skrida till handling, och att också alliera sig med andra aktörer på samhällsarenan som arbetar med frågor som anknyter till globaliseringen, i synnerhet:
att föreslå alternativa ställningstaganden till det som sker i transnationella företag, OECD, Internationella Valutafonden, Världsbanken, World Trade Organization, ILO och multilaterala överenskommelser, så att både skadliga och positiva effekter av deras policies kan analyseras på ett kompetent sätt;
att tala för och bilda opinion för en skuldavskrivning, en ny etik och ett nytt kreditsystem;
att samarbeta inom de initiativ som tas för ett nytt finansiellt system, inklusive en skatt på finansiella transaktioner (Tobin-skatt) som kan användas för att stödja en utveckling av alternativa lösningar, en begränsning av det fria kapitalflödet etc.;
att stödja de initiativ som tas för att komma till rätta med arbetslösheten och de försämrade arbetsvillkor som arbetare i alla regioner ställs inför som en följd av globaliseringen;
att möjliggöra och stödja lokala alternativ genom nya organisationsformer för produktionen, rättvis handel, alternativa banksystem och, särskilt i industriländerna, förändringar i livsstil och komsumtionsmönster;
att se över hur kyrkorna själva handskas med jord, arbetskraft, arbetslöshet och ekonomi, hur odlingsbar mark utnyttjas etc.;
att verka för ekonomiska grundkunskaper och för chefsutbildningar som behandlar globaliseringen och de frågor som sammanhänger med den;
att betrakta det som en fråga om tro att de ekonomiska frågorna tas på allvar.
6.3.4 Respons på plenum om det ekumeniska årtiondet Kyrkor i solidaritet med kvinnor
Vi är tacksamma för det levande brev med rubriken "Från solidaritet till ansvarstagande som kommit från de kvinnor och män som deltog i Årtiondefestivalen"(se Bilaga 5). Vi gläds med alla dem som glatt sig åt att i bön och arbete få delta i de framsteg som gjorts under de år som det ekumeniska årtiondet Kyrkor i solidaritet med kvinnor har pågått.
I vissa kyrkor har det ekumeniska årtiondet Kyrkor i solidaritet med kvinnor, som det sägs i skriften Från Canberra till Harare sammanfört "grupper... som aldrig förut suttit vid samma bord för att tillsammans reflektera över de frågor som ställts under årtiondet". De frågor eller områden som togs upp var:
att öka kvinnors möjlighet att utmana strukturellt förtryck;
att bejaka deras insatser i sina kyrkor och församlingar;
att synliggöra deras engagemang i kampen för rättvisa, fred och skapelsens okränkbarhet;
att ge kyrkorna möjlighet att frigöra sig från rasism, sexism, ojämlikhet och diskriminering;
att uppmuntra kyrkorna att handla i solidaritet med kvinnor.
I samma skrift framgår det dock också att de framsteg som gjorts i mångt och mycket berott på kvinnors solidaritet med andra kvinnor och att det också under nästa årtusende bör förbli en prioriterad uppgift för KV att verkligen förvandla kyrkorna till inklusiva gemenskaper. Vi ber delegaterna att förmedla det levande brevet Från solidaritet till ansvarstagande (liksom övriga dokument som framlagts vid Årtiondefestivalens plenum 1-7) till medlemskyrkorna i deras område.
6.3.4.1 Röster från Årtiondefestivalens plenum
Du har förbytt myrra-bärarnas klagosånger i jubel (ortodox hymn).
Jublande röster har höjts i solidaritet och lovsång över det ekumeniska årtiondet Kyrkor i solidaritet med kvinnor. Många stötestenar har undanröjts under dessa tio år. De röster som kom till tals vid festivalens plenum prisade enhälligt de framsteg som gjorts. Vi hörde röster ge djup åt maningen att erkänna kvinnors mänskliga och sociala rättigheter. Vi hörde röster uttrycka sin sorg över våldet mot kvinnor i alla dess former. Vi hörde röster förplikta sig till en kamp för att det nya årtusendet verkligen ska få bli nytt, i synnerhet för kvinnor.
Några röster i generalförsamlingen gav ändå uttryck för en annan, delvis motsatt, reaktion. Vissa röster svarar "nej, inte nu och inte någonsin" på de frågor som rests i fråga om vigning, sexuell läggning, födelsekontroll och inklusivt språk. En talare uttryckte detta med tanken att det "ibland förefaller som om vi gör en helt annan apostolisk resa".
Andra röster varnade generalförsamlingen för att dröja för länge med att undanröja det som ännu hindrar kvinnor från att fullt ut delta i alla mänskliga angelägenheter, både i kyrkan och samhället. Dessa röster säger att det är dags att gå vidare från solidaritet till ansvar. De säger att det inte finns någon återvändo på den färd i tro som präglat det ekumeniska årtiondet Kyrkor i solidaritet med kvinnor. Detta är Guds tid, Guds kairos, för förvandling.
Som framgår av rubriken på det brev som sänts till KV, kallas vi nu till "ansvarstagande". KV har tydligt uppfattat utmaningen att med ansvar uppfylla sitt åtagande och leva upp till det ekumeniska årtiondets syften i allt sitt arbete och alla sina policies. Vi uppfattar också maningen att stärka kyrkornas solidaritet med kvinnor.
För att stärka kyrkornas solidaritet med kvinnor står det klart att KV såväl som kyrkorna själva behöver engagera sig på djupet i samtal, omvändelse, bön och handling vad gäller de frågor som berörs i dokumentet "Från solidaritet till ansvarstagande" och i Årtiondefestivalens plenum. Som kyrka försöker vi leva ut vad Bibeln säger om att vi är skapade till Guds avbild, till man och kvinna (1 Mos 1:27) och dopets vision att ingen längre är jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, eftersom vi alla är ett i Kristus Jesus (Gal 3:28).
6.3.4.2 Rekommendationer:
1. Att KV utarbetar riktlinjer för mäns och kvinnors uppträdande mot varandra och att det därvid framgår att alla former av våld mot kvinnor är att betrakta som synd.
2. Att kyrkorna uppmuntras att ge kvinnor möjlighet att komma till tals i fråga om våld och övergrepp, och att både våldets offer och dess förövare då kan få uppleva den styrka som finns i förlåtelse och försoning. Det finns en insikt om behovet av att göra bot för gärningar och underlåtelser med avseende på kvinnors delaktighet och det våld som många fallit offer för.
3. Att generalförsamlingen bejakar det arbete som pågår inom KV för att av-legitimera krig, anbefaller Centralkommitténs uttalande från 1995 om att övervinna våldet och andra uttalanden som gjorts inom KV med särskilt avseende på deras betydelse för kvinnor och barn, som oskyldigt drabbas av krig, konflikter och våld i hemmet.
4. Att generalförsamlingen uppmuntrar till språkbruk och policies som bidrar till att personer i ledande befattningar i kyrkorna själva delar kyrkornas liv i alla dess aspekter, så långt detta är möjligt med hänsyn till kyrkornas ecklesiologiska självförståelse, och att detta särskilt gäller med avseende på frågor om kön, ålder, ras, kulturell bakgrund och handikapp.
5. Att KV förespråkar åtgärder för skuldavskrivning och att de resurser som därmed sparas in används för att förbättra livskvalitén särskilt för kvinnor, ungdomar och barn.
6. Att KV tar avstånd från kommersiellt sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, som sexslaveri, prostitution, pornografi och all sådan handel med kvinnor och barn.
7. Att KV stöder utvecklingen av rättvisa ekonomiska system och strukturer i kyrkan och samhället, så att alla människor oberoende av kön, ålder, ras, kulturell bakgrund eller fysisk förmåga ska få del av den välsignelse som rättvisa, lika lön för lika arbete, rimliga och tillräckliga lönenivåer och värdiga arbetsförhållanden utgör.
8. Att generalförsamlingen anbefaller sina medlemskyrkor att följa FN:s konvention om att avskaffa alla former för diskriminering av kvinnor, FN-dokumentet Pekingplattformen för handling och FN:s årtionde med överskriften Årtiondet för fattigdomens utrotande 1997-2007.
9. Att generalförsamlingen anmodar medlemskyrkorna att finna sina egna sätt att hålla Årtiondets målsättningar aktuella för sig.
För information: Följande rekommendationer vidarebefordrades till Programme Guidelines Committee för vidare övervägande:
1. Att KV utarbetar och/eller stöder program, studiemöjligheter och ämnesplaner för teologisk utbildning som inkluderar kvinnors röster, perspektiv och erfarenheter. (Hänskjutet till Centralkommittén för fortsatt övervägande).
2. Att KV genomför en studie av människans sexualitet i all dess mångfald, och att denna studie ställs till medlemskyrkornas förfogande. Att KV vidare uppmuntrar medlemskyrkorna till samtal och dialog om människans sexualitet. (Medtaget i rapporten från Programme Guidelines Committee).
3. Att generalförsamlingen uttalar sin uppskattning över Årtiondets betoning av insatser i syfte att bekämpa rasism och uppmärksamma gästarbetarnas situation, och att generalförsamlingen uttalar sig för att dessa frågor tas upp i KV:s olika program. (Medtaget i rapporten från Programme Guidelines Committee).
4. Anhåller om att KV före nästa generalkonferens håller en mellanliggande konsultation i syfte att i samråd med kyrkorna följa upp de framsteg som görs på området, och att en rapport från denna konsultation tillställs den nionde generalförsamlingen. (Hänskjutet till Centralkommittén för fortsatt övervägande).
6.4.1 Uttalande med anledning av 50-årsfirandet av antagandet av Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna
KV var självt inbegripet i diskussionerna kring deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948 och inser att de är viktigare än någonsin. KV vill understryka att mänskliga rättigheter och religionsfrihet inte är exklusiva rättigheter utan något som måste komma alla till del. Här är en lång väg att gå. I ljuset av generalförsamlingens tema "Vänd om till Gud - gläd er i hoppet" vill KV fortsätta att sträva mot en enad kyrka och mot en enad mänsklighet.
6.4.2 Uttalande om barnsoldater
Med anledning av de hundratusentals barnsoldater som just nu är indragna i strider gjordes ett uttalande. Först sägs att krig är emot Guds vilja. Vidare fördöms användandet av barn i all krigföring, och kyrkorna uppmanas att verka för att denna verksamhet upphör.
Kyrkorna uppmanas dessutom att verka för att barnkonventionen skall kompletteras med en bestämmelse som gör det omöjligt att rekrytera barn och ungdom under 18 år till varje form av krigföring.
6.4.3 Uttalande om Jerusalems status
Se bilaga 1 (översättning av Slutdokument nr PU 3/1).
6.4.4 Uttalande om de mänskliga rättigheterna
Se bilaga 2 (översättning av Slutdokument nr PU 3/3).
6.5 Beslut om nya medlemskyrkor
Följande kyrkor upptogs som medlemmar i KV:
Christian Protestant Angkola Church (Indonesien)
Christian Church of Sumba (Indonesien)
Harrist Church (Elfenbenskusten)
The Council of African Instituted Churches (Sydafrika)
Reformed Church of Christ in Nigeria
United Church of Christ in Zimbabwe
Anglican Church of Congo (Demokratiska Republiken Kongo)
Evangelical Lutheran Church in Congo (Demokratiska Republiken Kongo)
Generalförsamlingen beslöt också att uppta följande nationella råd av kyrkor som associerade råd:
Samoa Council of Churches
Council of Protestant Churches of Equatorial Guinea
Generalförsamlingen beslöt även att erkänna följande organisationer som internationella ekumeniska organisationer som står i arbetsgemenskap med KV:
Frontier Internship in Mission
Ecumenical Coalition on Third World Tourism
World Young Women's Christian Association
United Bible Societies
Associations of Christian Colleges and Universities: International Ecumenical Forum
Ansökan om medlemskap från "The Celestial Church of Christ in Nigeria" hänfördes till Centralkommittén för vidare konsultation.
Vid val av ledamöter till den nya Centralkommittén (150 personer) invaldes från Svenska kyrkan Inger Aasa Marklund, internationell sekreterare i Luleå stift.
Från Norge invaldes Trond Bakkevig, från Finland Mari Kinnunen, från Danmark Anders Gardegaard. Samtliga tillhör den evangelisk-lutherska kyrkofamiljen. Dessutom omvaldes biskop Ambrosius från Finlands ortodoxa kyrka. Som ungdomsdelegat för hela Norden invaldes Rasmus Hylleberg från Danmark, som är baptist.
Antalet delegater från Norden blev en färre än beräknat. Det berodde på att kvoten för Europa minskat ytterligare, i sin tur beroende på att antalet kyrkor och kristna i andra delar av världen ökar. Detta ledde till att SMF:s kandidat till Centralkommittén inte heller denna gång kom med.
Två av de åtta presidenterna i KV bör nämnas. För Europaregionen valdes den lutherske biskopen Eberhardt Renz och för Afrika dr Agnes Abuom, Kenya, som har studerat i Uppsala.
