Kyrkobibel
Inför beslutet om 1917 års bibelöversättning antog 1915 års kyrkomöte för sin del:
såsom kyrkobibel att användas vid kyrkans gudstjänster den av Kungl. Maj:t till kyrkomötet överlämnade översättningen av gamla och nya testamentets kanoniska böcker med vissa rättelser samt med nu av den prästerliga avdelningen förordade rättelser samt med de nödvändiga ändringar, som bibelkommissionen vid sitt arbete med utgivande av den nya normalupplagan, som bör vara färdig före 1916 års utgång, finner vara påkallade, församlingarna dock obetaget att med vederbörande domkapitels medgivande vid gudstjänst använda nu gällande kyrkobibel under de närmaste 20 åren.
I det betänkande från Kyrkomötets prästerliga ledamöter som bildade underlag för Kyrkomötets behandling av bibelöversättningen fanns förslag till relativt många ändringar i den från Kungl. Maj:t överlämnade översättningen.
Två år senare, alltså 1917, gillade och stadfäste Kungl. Maj:t den nya normalupplagan av bibelns kanoniska böcker "att vara svensk kyrkobibel". I Kungl. Maj:ts påbud finns samma övergångsbestämmelser för en period på 20 år som i Kyrkomötets beslut.
Efter behandling vid 1920 års kyrkomöte fastställde Kungl. Maj:t 1921 en ny evangeliebok med den nya bibelöversättningen som grund. I det fallet gällde att församlingens kyrkoråd kunde besluta om ett års fördröjning med att börja använda den nya evangelieboken.
Efter stadfästandet av 1917 års kyrkobibel har inget beslut fattats om en ny kyrkobibel. 1917 års översättning kan därför fortfarande sägas ha ställning som kyrkobibel.
Gällande bestämmelser om bibelöversättning för Svenska kyrkan
I 2 § kyrkliga kungörelsen (SKFS 1992:9) om Svenska kyrkans grundläggande dokument avseende tro, bekännelse och lära anges vilka som är Svenska kyrkans gudstjänstböcker.
Svenska kyrkans gudstjänstböcker är, förutom Bibeln i för Svenska kyrkan gällande översättning, Den svenska kyrkohandboken, Den svenska psalmboken, Den svenska evangelieboken och En liten bönbok, vilka som uttryck för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära har antagits av kyrkomötet.
Bland Svenska kyrkans gudstjänstböcker finns alltså Bibeln i för Svenska kyrkan gällande översättning. I samma kungörelses 3 § anges också vilka som är Svenska kyrkans grundläggande dokument. Där tas Bibeln upp först, men i det fallet är det inte fråga om någon särskild översättning.
Frågan kan ställas om vad som avses med "Bibeln i för Svenska kyrkan gällande översättning". Tidigare har konstaterats att det inte finns något beslut om en ny kyrkobibel efter stadfästandet av 1917 års bibelöversättning. Kyrkomötet har dock utfärdat flera kungörelser, vilka har medfört att 1917 års översättnings ställning som kyrkobibel starkt har urholkats. Främst kan noteras kyrkliga kungörelsen (SKFS 1983:3) om Den svenska evangelieboken med ändringar genom SKFS 1989:4. 1983 års evangeliebok bygger på Bibelkommissionens nyöversättning av Nya testamentet från 1981 och Svenska bibelsällskapets "varsamma revision" av 1917 års GT-översättning. När kungörelsen om evangelieboken ändrades 1989 infördes följande övergångsbestämmelse:
Om en församling före ikraftträdandet beslutat att översättningen i 1917 års kyrkobibel får användas istället för den i Den svenska evangelieboken intagna översättningen, gäller dock äldre bestämmelser.
De åsyftade äldre bestämmelserna, som ursprungligen fanns i kungörelsen från år 1983 om Den svenska evangelieboken, hade följande lydelse:
Om kyrkorådet och kyrkoherden, efter samråd med övriga i pastoratet tjänstgörande präster, är överens därom, får översättningen i 1917 års kyrkobibel användas i stället för den i evangelieboken intagna översättningen.
Det torde inte finnas några uppgifter om eller i vilken utsträckning möjligheten att använda 1917 års översättning utnyttjas. Bestämmelserna visar dock att 1917 års översättning inte har ersatts fullt ut då det gäller läsningen av texter från evangelieboken i huvudgudstjänsterna.
Bestämmelser om bibelöversättning finns vidare i kyrkliga kungörelsen (SKFS 1989:11) om användning av bibelkommissonens översättning av Nya testamentet och i kyrkliga kungörelsen (SKFS 1995:8) om användningen av 1972 års Bibelkommissions provöversättningar av texter ur Gamla testamentet. Genom den förstnämnda kungörelsen medges att Bibelkommissionens översättning av Nya testamentet får användas vid läsningar av andra texter än de som ingår i evangelieboken och kyrkohandboken vid "allmänna gudstjänster och kyrkliga handlingar". Den andra kungörelsen säger detsamma beträffande provöversättningarna av texter ur Gamla testamentet, även om det i detta fall krävs ett beslut även från domkapitlets sida.
De båda kungörelsernas karaktär av undantagsbestämmelser indikerar att det är 1917 års bibelöversättning som i princip är gällande kyrkobibel och fortfarande kan brukas i gudstjänsterna, även om möjligheterna är begränsade. Härtill bör noteras att de nytestamentliga texter som finns i kyrkohandboken också är från 1981 års översättning.
Frågan om vad som är "Bibeln i för Svenska kyrkan gällande översättning" kan alltså besvaras med att det är
1. 1917 års kyrkobibel
2. 1981 års NT-översättning
3. Bibelkommissionens provöversättningar av texter ur Gamla testamentet.
Härtill kommer att Bibelkommissionens översättning av Gamla testamentets apokryfa skrifter enligt SKFS 1994:11 får användas i Svenska kyrkan.
De beslut som finns om kyrkobibel/gällande bibelöversättning avser i strikt mening vilken översättning som används i Svenska kyrkans gudstjänster. Samtidigt har naturligtvis en kyrkobibel också i övrigt en särskild ställning av betydelse såväl för den enskilda bibelläsningen som för gemensamma bibelstudier och kyrklig undervisning i övrigt.
