|
av Karin Burstrand |
Kyrkomötet
|
Motion med anledning av CsSkr 1999:3, Kyrkoordning för Svenska kyrkan
Frågan om anställningsform för församlingspräster, har inte blivit lösta på ett tillfredsställande sätt. Kritiken och avogheten mot lokal anställning handlar ingalunda enbart om motsträvighet till förändring utan mycket klart om en rädsla för att Svenska kyrkans karaktär som en episkopal kyrka gradvis förändras.
De juridiska hindren som anförts som totala skäl mot något annat än lokalanställning verkar ju dessutom diskutabla.
Enligt kyrkoordningsförslaget framgår att vad som skall regleras när det gäller församlingsprästernas tjänstgöringsföreskrifter, är enbart gudstjänstlivets omfattning. I övrigt skall innehållet i prästernas tjänstgöring beslutas av kyrkorådet. En otydlighet i detta förslag är vad i prästernas tjänstgöring som räknas till ämbetsutövning, direkt relaterat till kyrkoherden och vad som eventuellt inte är ämbetsutövning. Vidare menar jag att den "samlade lösningen", eller sjupunktprogrammet, inte är uppfyllt.
Man skriver i punkt fem att "Domkapitlets tillsyn över hur avgivna vigningslöften efterlevs är en helt omistlig funktion. Det är en nödvändig förutsättning för att den dubbla ansvarslinjen skall kunna bevaras."
Jag ifrågasätter på vilket sätt tillsynen skall kunna fungera. Jag menar att domkapitlet har avhänt sig alla gradvisa tillsynsåtgärder, och kvar finns möjligheten att deslegitimera prästen, eller upplösa församlingen, i grova drag. Dvs. så allvarliga åtgärder som man troligtvis kommer att dra sig för att tillgripa i det längsta, vilket kan innebära att mycket kommer att passera mellan fingrarna. Domkapitlet saknar således möjlighet till modesta disciplinåtgärder.
Dessutom blir biskopens, och stiftets positiva ledningskapacitet avlövad genom KO-förslaget. Tillsyn och ledning riskerar att bli av negativ art, dvs. kontrollerande, i stället för positiv och agerande. Jag menar att ett ledarskap kan inte vara enbart "andligt" om man inte är en synnerligen karismatisk person, utan ledarskapet bör också innehålla en del befogenheter. Hur skall en biskop kunna, med ett modernt uttryck, kvalitetssäkra verksamheten i församlingarna i framtiden, utifrån KO-förslagets medel och verktyg. Det blir, menar jag, ytterst tandlöst.
Vidare är vår kyrka märkt av allvarliga olösta frågeställningar, vilket kan innebära att det i framtiden inte är glasklart om frågor i domkapitlet gäller ämbetsutövning eller är en sammanblandning av ämbetsutövning och ledningsfrågor. I dessa situationer kan det vara olyckligt att vara en kyrkoherde, som svävar i luften.
I det liggande KO förslaget har det skett en förändring i 2 kap. 5 § där kyrkorådet från att "verka för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd", nu skall ha ansvar för detsamma. Detta väcker frågor om kompetensdragningar och ansvarighet inte minst i förhållande till domkapitlet. Vem kan utkrävas ansvar? Kyrkoherden - ja! Men hur ställs ett kyrkoråd till svars?
Mot bakgrund av det ovan anförda förordar jag att ämbetslinjen tydliggörs mellan församling och stift genom att kyrkoherdarna anställs på stiftsnivå, samt att prästernas, dvs. komministrarnas tjänstgöringsföreskrifter arbetas fram lokalt i församlingen men utfärdas av domkapitlet. I övrigt kan förslaget antas.
Jag hemställer
1. att kyrkomötet beslutar att 2 kap. 11 § får lydelsen:
Samfälligheten är arbetsgivare för alla anställda utom kyrkoherdarna, för vilka stiftsstyrelsen är arbetsgivare,
2. att kyrkomötet beslutar att 34 kap. 12 § får lydelsen:
En tjänst som domprost och kyrkoherde skall tillsättas av stiftsstyrelsen.
Innan stiftsstyrelsen beslutar om tillsättning skall kyrkoråden i berörd/berörda församling/-ar i pastoratet ges tillfälle att yttra sig, samt
3. att kyrkomötet beslutar att på annan lämplig plats i kyrkoordningen föra in en bestämmelse där det framgår att tjänstgöringsföreskrifterna, för komministrar, utfärdas i sin helhet av domkapitlet.
Luleå den 26 april 1999
Karin Burstrand
