|
av Sigvard Härnring |
Kyrkomötet
|
Motion med anledning av CsSkr 1999:3, Kyrkoordning för Svenska kyrkan
I den reformatoriska traditionen, som delas av lutheraner och reformerta, finns en stark tro på den enskilda kristnas myndighet och egna ansvar. Teologiskt har detta ibland formulerats i termer av "det allmänna prästadömet" där alla döpta kristna ingår. Som Per Erik Persson påpekar i "Tjänare åt evangelium" (1990) så är risken med denna terminologi att den i sig verkar skiljande genom att sätta det allmänna mot det särskilda prästadömet, medan det grundläggande i reformatorisk teologi är "Evangeliets ämbete". Inom detta uppdrag har vi som kristna olika funktioner. Vissa har sin tyngdpunkt förlagd till undervisning, själavård, bibelutläggning och predikan, medan andra har sin inriktning på karitativa uppgifter för medmänniskan. Barmhärtighetens gärningar för den enskilde går hand i hand med en profetisk kritik av strukturer som förtrycker människor.
Reformatorisk teologi uppfattar inte vigningen som att en särskild karaktär läggs till den "vanliga" människan, utan vigningen har setts som en avskiljning för tjänst. Den "character indelebilis" som ingår i romersk-katolskt och anglikanskt tänkande kring ämbeten och vigning är främmande för reformatorisk tradition, som i stället betonar att "alla som tillhör kyrkan genom dopet har del i kyrkans uppdrag". Tankarna om de vigdas särskilda karaktär och livslånga uppdrag har i romersk-katolsk teologi gått hand i hand med tanken på ämbetsbäraren som medlare mellan Gud och människa. Detta tänkande har dessutom ofta knutits till en bestämd nattvardssyn som räknar med "transsubstantiation", dvs. att bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod. Den reformerta nattvardssynen däremot betonar nattvarden som en symbolhandling och tydliggör Guds kärlek. Luthersk teologi å sin sida har starkt betonat att Kristus är fysiskt närvarande i den eukaristiska handlingen som gestaltar ett möte mellan Gud och människa, där församlingens aktiva deltagande ses som väsentligt.
I den nattvardsväckelse som ägt rum i Svenska kyrkan har mycket av det liturgiska agerandet hämtat inspiration från främst anglikanskt håll. Det har inte förts någon genomgripande debatt om vilka teologiska hållningar som olika liturgiska bruk ger uttryck åt. Jag anser att en allt starkare betoning av de vigdas funktion i samband med nattvardsfirande riskerar att förskjuta den lutherska synen på de vigdas uppgift åt ett teologiskt synsätt som betraktar de vigda som en avskild kategori med särskild karaktär, "character indelebilis". Därmed förstärks en för luthersk teologi främmande ämbetssyn. Jag menar att det är viktigt att slå vakt om den reformatoriska uppfattningen att det inte behövs några medlare mellan Gud och människor liksom att Kristi offerdöd inte upprepas. Jag anser vidare att en allt starkare betoning av vigningen inför onödiga hierarkier och skiljelinjer mellan vigda och andra döpta, s.k. lekfolk. Bortsett från de helt onödiga signaler om professionalisering som detta ger, är det en teologi som är främmande för luthersk tradition.
De olika ekumeniska närmanden som sker mellan romersk-katolska, anglikanska, ortodoxa och lutherska kyrkor är lovvärda. Jag menar emellertid att det är viktigt att också slå vakt om en ekumenik som vetter åt olika håll och bevarar perspektivet att involvera hela mänskligheten.
Med hänvisning till ovanstående hemställer jag
att kyrkomötet begär att den kommande Kyrkostyrelsen undersöker vilka liturgiska bruk som förekommer i Svenska kyrkans gudstjänstliv och vilken teologi som återspeglas i liturgin.
Lund den 26 april 1999
Sigvard Härnring
