|
med anledning av centralstyrelsens förslag till Kyrkoordning för Svenska kyrkan |
Kyrkomötet
|
Till läronämnden har för yttrande överlämnats CsSkr 1999:3 med förslag till Kyrkoordning samt motionerna KMot 1999:12-223 i anledning därav.
Läronämnden finner att inga läromässiga hinder finns att anta Centralstyrelsens förslag.
Identitetsfrågor
Utgångspunkten för kyrka-statreformen är att Svenska kyrkan skall bevara sin identitet i de förändringar som förestår. Ett bevarande av identiteten betyder att de avgörande dragen är desamma, inte att allt organiseras på samma sätt som i Kyrkolagen. Läronämnden menar att Kyrkoordningen sammantaget bevarar Svenska kyrkans identitet som den tecknats bland annat vid 1995 års kyrkomöte och i Läronämndens yttrande över regeringens skrivelse Staten och trossamfunden Ln 1997:11.
Svenska kyrkans identitet som trossamfund med evangelisk-luthersk bekännelse kan härledas till den lutherska reformationen av den svenska kyrkoprovinsen och Uppsala möte 1593, då den evangelisk-lutherska bekännelsen antogs för vår kyrka. Denna identitet har senare bekräftats många gånger, senast vid 1992 års kyrkomöte vid behandlingen av de grundläggande dokumenten avseende Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
Kyrkoordningsförslagets inledningstexter skall uppfattas som en teologisk och läromässig bakgrund till Kyrkoordningens bestämmelser i respektive avdelning. De kastar ljus över det sammanhang i vilket de konkreta bestämmelserna är insatta och de ger relief åt bestämmelsernas utformning och är därmed viktiga bidrag till förståelsen av Kyrkoordningens regler. De bör således kvarstå i Kyrkoordningen. Dessa inledningstexter utgör däremot inte någon heltäckande beskrivning av vad kyrkan har att säga om de ämnesområden som regleras i Kyrkoordningen och är inte heller någon kortfattad utläggning av kristen tro. Viktiga områden faller utanför vad dessa texter tecknar.
Inledningstexternas variation i uttryckssätt gör dem öppna för förståelse på flera plan, vilket hindrar en tolkning som skulle innebära att deras formuleringar är absoluta. Gudshemligheten kan inte skildras endast i ett perspektiv och de många uttrycksmedel som behövs för att ana Guds nåd kan här skönjas. Varje kristen har inom den gemensamma trons ram ofta en stor bredd i uttryck för och bilder av tron och dess innehåll och det vore värdefullt om inledningstexterna tydligare uttryckte detta.
Det grundläggande dokumentet om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära antogs av 1992 års kyrkomöte. I sitt yttrande Ln 1992:8 anförde läronämnden:
Skrivelsen innebär en anslutning till Svenska kyrkans tradition i fråga om hennes uppfattning av sin bekännelse. ... Uttrycket 'Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära' bör inte uppfattas som avseende något för all tid avslutat utan som en i varje tid med nödvändighet fortgående process som avsätter bekännelsedokument av varierande vikt.
I 1 Kap 1 § tecknas den bredd som hör samman med en evangelisk-luthersk syn på tro, bekännelse och lära. Tron gestaltas i gudstjänst och liv, grundas i Skriften, sammanfattas i de ekumeniska symbola och Augustana, bejakas i Uppsala mötes beslut och förklaras och kommenteras i Konkordieboken. Det är det kristna livet i hela sin bredd, i ord och handling, som belyses. Utgångspunkten är gudstjänst och liv, inte ett teoretiskt innehåll som skall omformas i praktiskt, kristet liv. Fokuseringen på gudstjänsten innebär inte att det vanliga, vardagliga livet lämnas utanför. Det förhåller sig precis tvärtom. Just detta liv får sin tydning och upprättelse i ljuset av det drama som gudstjänsten gestaltar. Varje rop på hjälp, varhelst det ljuder, kan i gudstjänstens Kyrie få ord och tydning, liksom varje glädjeämne i Gloria. Den skillnad i ställning som görs mellan gudstjänst och liv, Skriften, de ekumeniska symbola och reformationstidens och andra epokers bekännelsetexter uttrycker en rangordning för dessas betydelse. Denna ordning är läromässigt betingad och Konkordieboken får därmed sin plats som en del i den fortgående tolkningsprocessen. Konkordieformeln markerar i sin inledning en åtskillnad mellan bekännelseskrifter och den heliga Skrift:
Men de nämnda symbola och bekännelseskrifterna äro icke domare såsom den heliga Skrift, utan endast trosvittnesbörd och -förklaringar, som visa huru med avseende på omstridda frågor den heliga Skrift tolkats och förklarats i Guds kyrka under olika tider av de då levande och huru mot densamma stridande läror förkastats och fördömts.
Den förändring som föreslås i KMot 1999:159 innebär ett avsteg från dessa principer.
Församlingarna
Hela församlingens liv och väsen vilar i Guds ord, i Guds tilltal och gåva (Martin Luther). Det är därför församlingens grundläggande uppgift att "fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission".
Ansvaret inom kyrkan delas av alla utifrån det gemensamma uppdrag som anförtrotts dem på dopets grund, de döptas allmänna prästadöme. Det uttrycker att var och en genom dopet bl. a. kallats till ett medansvar för den lokala församlingen och kyrkan i stort. Detta ansvar avser alla och det är ett allvarligt problem om det uppfattas som om det enbart åvilar dem som valts till förtroendeposter eller församlingens anställda.
Församlingens tro och liv betjänas av frivilliga, förtroendevalda, anställda för skilda uppgifter och av dem som är vigda till sina uppdrag så att församlingens växt, fördjupning och mognad gagnas. Den ene står inte över den andre. För de förtroendevalda och de som står i vigningstjänsten gäller att de får redovisa sin tjänst på olika sätt: de valda i kyrkoval och de som står i vigningstjänsten inför biskopen och domkapitlet. En sådan tillsyn skyddar församlingen mot självsvåld från de vigda och hindrar otillbörlig styrning av de vigda från församlingens organ. Denna ordning hör till Svenska kyrkans identitet och den bevaras i det föreliggande förslaget.
Utifrån grundperspektivet att uppdraget att erbjuda evangeliet är ett tecknar Kyrkoordningen en ansvarsfördelning mellan de valda i kyrkorådet och kyrkoherden. Kyrkorådets ansvar är att församlingens grundläggande uppgift blir utförd och kyrkoherden har ett självständigt ansvar utifrån sina vigningslöften att utöva tillsyn och samordning samt att leda verksamheten vad avser gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. De i motionerna KMot 1999:80 och 1999:103 föreslagna förändringarna kan rubba den balans i utövandet av ansvar i församlingen som innefattar både kyrkorådets och kyrkoherdens områden.
I KMot 1999:23 och 29 diskuteras församlingens rätt att ge bidrag till internationellt arbete. I sitt yttrande Ln 1989:11 anförde Läronämnden i denna fråga:
Kallelsen att vittna om den kristna tron, att hjälpa människor i nöd och att arbeta för en rättvisare fördelning av jordens resurser gäller inte endast enskilda kristna utan också församlingarna. Denna kallelse till ansvarstagande upphör inte vid församlingsgränserna.
Stiften
Stiftet är Svenska kyrkan på den regionala nivån, inte en sammanslutning av de församlingar som ligger inom stiftets område. Stiftets uppgift är att ha tillsyn så att församlingar och de som står i vigningstjänsten i ord och handling gestaltar det kristna budskapet. Stiftet har, liksom församlingen, men till skillnad från den nationella nivån, karaktäriserats som ett pastoralt område. Det innefattar ett ansvar för stiftet i förhållande till enskilda människor att tillse att budskapet överlämnas rent och klart. Stiftets tillsynsuppgift får inte begränsas till en granskning i mer formell mening. Tillsynen är i första hand stöd och uppmuntran, råd och inspiration, inbjudan till att vidga perspektiv och till fördjupning. Denna omsorg, detta främjande, är stiftets viktigaste uppgift i förhållande till församlingarna.
Stiftet är biskopens tjänstgöringsområde. Dess ledning består av biskop, domkapitel och stiftsstyrelse. Genom biskopens ordförandeskap i både domkapitel och stiftsstyrelse sammanhålles de tre självständiga funktionerna i stiftet med varandra vilket gagnar det gemensamma ansvarstagandet i den pastorala tillsynsuppgiften.
Domkapitlet utövar tillsyn över dem som innehar kyrkans vigningstjänst. Det innebär en särskild problematik om personer i domkapitlet inte kan bejaka Svenska kyrkans ordning med både kvinnor och män inom ämbetet. Läronämnden menar att om sådana regler för behörighet till val till domkapitlet som föreslås i KMot 1999: 128 skall införas måste sådana avse samtliga ledamöter. Den domkapitelsförsäkran som föreslås innefattar ett löfte att fullgöra uppdraget i enlighet med kyrkans ordning, varför denna försäkran i detta perspektiv är motiverad, och ej bör avskaffas, som föreslås i KMot 1999:133.
I det remitterade förslaget till Kyrkoordning föreslogs att biskopsval skulle ske genom majoritetsval inom stiftet. I det nu föreliggande förslaget föreslås biskopsval tillgå genom presentationsval med en efterföljande utnämning. Läronämnden menar att båda möjligheterna till utformning av biskopsval står öppna från lärosynpunkt.
Den nationella nivån
Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ som tid efter annan fattar beslut om förändringar i Kyrkoordningen. Kyrkomötet ger i Kyrkoordningens form uttryck för sin tolkning av Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
Lärofrågor bereds inom Läronämnden, som består av biskoparna och åtta valda ledamöter. Till skydd för läran har regelverket omkring formerna för beslut i sådana frågor förstärkts.
I Läronämndens beredning av ärenden till Kyrkomötet fullgör biskopen sina uppgifter på det nationella planet att i enlighet med 8 Kap 1 § ha ansvar för att evangelium förkunnas rent och klart och för att sakramenten förvaltas i enlighet med kyrkans bekännelse. Det är därutöver följdriktigt i en kyrka med episkopal ordning att biskoparna är med och tar ansvar för alla de frågor som Kyrkomötet behandlar. Att biskoparna inte har skyldighet att ta ställning i alla de frågor som behandlas i Kyrkomötet utgör en särskild problematik.
Svenska kyrkan är episkopal. Därmed har ärkebiskopen en viktig uppgift som Svenska kyrkans främste företrädare. Den förändring som föreslås i KMot 1999:30 om att ärkebiskopen ej skall vara självskriven ordförande i Kyrkostyrelsen innebär en klar förskjutning av Svenska kyrkans karaktär som episkopal kyrka.
Gudstjänst
Gudstjänsten med dess liturgi, förkunnelse och symboler är det främsta offentliga uttrycket för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. I gudstjänsten får tron näring genom ordet och sakramenten, i bönen och lovsången. Gudstjänsten är sändning att i ord och handling gestalta evangelium i världen. Varje enskild gudstjänst uttrycker, liksom alla församlingsgudstjänster och kyrkliga handlingar tillsammans, vad församlingen tror och bekänner och får inte fördunkla eller motsäga kyrkans lära.
Med för Svenska kyrkan gemensamma gudstjänstordningar ges förutsättningar för en gemensam trostolkning. Därmed värnas också kyrkans apostoliska tradition. Församlingarnas frihet har vidgats avsevärt under senare år. Regleringen är inte i första hand avsedd att begränsa denna frihet, utan att stödja församlingen i dess centrala uppdrag att gestalta kyrkans tro.
Varje präst är genom sina vigningslöften bunden till Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Kyrkoherden har ett särskilt tillsynsansvar för gudstjänstens budskap och gestaltning. I den nya kyrkoordningen är det angeläget att denna princip såväl som betydelsen av församlingens gemensamma ansvarstagande för gudstjänstlivet anges, liksom huvudreglerna för den samverkan som här är nödvändig. Detta kommer till uttryck i bestämmelsen att kyrkoherden tillsammans med kyrkorådet skall utarbeta församlingsinstruktion, inkluderande övergripande gudstjänstplan, att fastställas av domkapitlet.
Som ett första kriterium för en församling anges i kyrkordningsförslaget att huvudgudstjänst normalt firas varje sön- och helgdag eller åtminstone en gudstjänst varje vecka vilket berörs i KMot 1999:16, 53, 77, 105, 113, 141 samt 204. Läronämnden finner att den intention som uttrycks i kyrkoordningsförslaget, att huvudgudstjänst normalt firas varje sön- och helgdag i en församling, är riktig. Samtidigt menar läronämnden att gudstjänstlivet alltid bör utformas med hänsyn till lokala förhållanden och förutsättningar. Regler för gudstjänstliv och den territoriella församlingsindelningen bör vara utformade med hänsyn till båda dessa aspekter. Huvudregeln är dock att huvudgudstjänst firas i en församling varje sön- och helgdag eller att åtminstone en gudstjänst firas varje vecka.
I kyrkoordningsförslaget anges vilka som har ansvar för församlingens gudstjänst.
Kyrkorådet och kyrkoherden har gemensamt ansvar för gudstjänstlivets utformning och utveckling. Prästen, kyrkomusikern, kyrkovärdarna och den gudstjänstfirande församlingen gestaltar tillsammans varje enskild gudstjänst. (Femte avdelningen).
Regleringens syfte är att hålla samman Svenska kyrkan i en gemensam trostolkning, ansvarsfördelning och grundläggande regler för samråd. En bestämd ansvarsfördelning vad gäller vilka former av gudstjänster som skall firas respektive ansvaret för de skilda gudstjänsterna finns dels mellan präster och kyrkomusiker, dels mellan kyrkoherde, kyrkoråd och övriga präster. Kyrkoherden får också ge tillstånd till någon som är döpt och tillhör eller är anställd i en församling i pastoratet att predika och leda gudstjänsten vid visst tillfälle. I KMot 1999:55, 83, 204 och 208 föreslås att regleringen skall ske på annat sätt än vad som föreslagits. Läronämnden finner att väsentliga principer för ansvaret för församlingens gudstjänstliv kommer till uttryck i förslaget och att motionerna gör avsteg från dessa principer.
Beträffande de teologiska principfrågor rörande behörighet för vigning och rätt att utöva vigningstjänst i Svenska kyrkan som aktualiseras av KMot 1999:45, 126 och 155 hänvisar Läronämnden till sitt tidigare yttrande Ln 1997:3:
Enligt Svenska kyrkans bekännelse och lära är det kännetecknande för kyrkan att det finns ett ämbete. Detta behövs för att evangeliet skall förkunnas och sakramenten utdelas så att människor får den rättfärdiggörande tron (Augsburgska bekännelsen, artikel V).
Utformningen av ämbetet kan dock skifta och är i den meningen en ordningsfråga. Men bakom beslutet att även kvinnor får vigas till präster i Svenska kyrkan låg ett ställningstagande i fråga om kyrkans bekännelse och lära, nämligen att det är förenligt med den evangelisk-lutherska bekännelsen att införa en sådan ordning. Det är teologiskt och pastoralt grundläggande att kvinnor och män vigs och tjänstgör som ämbetsbärare.
Olika uppfattningar om utformningen av ämbetet ryms inom Svenska kyrkan. Samtidigt är det klart att Svenska kyrkan har endast en gällande ordning. Till denna hör att kvinnor och män kan och får utföra alla de uppgifter som ligger i uppdraget att vara präst. Vigningslöftet innebär ett löfte att följa denna ordning.
Ordningsfrågan blir en bekännelsefråga, om giltigheten i vigning och sakramentsförvaltning görs beroende av prästens person. Svenska kyrkan godtar i fråga om giltigheten inte två uppfattningar som förenliga med sin bekännelse. Det är därför ur läromässig synpunkt riktigt att endast de personer som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltning får prästvigas. Det innebär att en prästkandidat skall vara beredd att fullt ut tjänstgöra med andra präster i gudstjänster och andra sammanhang.
Svenska kyrkan vill bevara enheten i sin bekännelse och i sitt gudstjänstfirande. Kyrkans enighet på denna vitala punkt är viktig för hennes trovärdighet och mission. Läronämnden vill till dessa slutsatser i tidigare yttranden även framhålla följande. Det som sagts ovan är relevant också för alla präster i tjänst, särskilt för präster i arbetsledande befattningar. För kyrkans enhet är det viktigt att alla ämbetsbärare skall kunna tjänstgöra tillsammans i gudstjänsten och på så sätt manifestera och få näring för den gemensamma bekännelsen. Det står inte den enskilde ämbetsbäraren fritt att själv välja konsekvenser av sin uppfattning för utövandet av ett uppdrag i kyrkan. Kyrkans gemensamma ordning är överordnad ämbetsbäraren.
En prästkandidats personliga levnadsförhållanden, vilka berörs i KMot 1999:155, ingår i det som beaktas i biskoparnas och domkapitlens lämplighetsprövning.
I kyrkoordningen behandlas kyrkans gudstjänstböcker. Förslaget kommenteras av centralstyrelsen:
Genom att Svenska kyrkan har gemensamma av Kyrkomötet fastställda gudstjänstböcker kan den som firar gudstjänst delta och känna sig hemma överallt i kyrkan. I gudstjänsten och genom gudstjänstböckerna uttrycks vad Svenska kyrkan tror, bekänner och lär. Gemensamma former för huvudgudstjänsterna och de kyrkliga handlingarna är viktiga för att hålla samman och manifestera Svenska kyrkan som både ett och rikstäckande trossamfund. (s 183)
Läronämnden delar denna grundhållning. Den i KMot 1999:153 föreslagna ändringen: "Gudstjänstböckerna skall vara uttryck för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära och därför antas av kyrkomötet" är i sak detsamma som kyrkoordningsförslagets "skall som uttryck för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära antas av kyrkomötet". Formuleringen skall läsas mot bakgrund av de regler som omger antagandet av Svenska kyrkans böcker och den prövning i Läronämnden som skall ske utifrån Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
I KMot 1999:153 föreslås vidare ett avskaffande av stadgandet om att vid läsning i gudstjänsten sådan översättning av Bibeln skall användas som gäller för Svenska kyrkan. Läronämnden menar att det är angeläget att gudstjänstens texter läses ur den för Svenska kyrkan antagna evangelieboken i en av kyrkomötet godtagen översättning. Därmed är prästen för sin förkunnelse inte bunden av en viss översättning.
Beträffande motiv till och principer för firande av nattvard, vilka berörs i KMot 1999:154 och 183 anför läronämnden följande:
I vår kyrkas tradition har det som uttrycks i 20 kap 1 § "Nattvarden skall firas med läsning av instiftelseorden samt utdelande av det välsignade brödet och vinet" ansetts som nödvändiga och tillräckliga förutsättningar för att fira den heliga måltiden. Ordningen för sjukkommunion i den nu gällande kyrkohandboken uttrycker detta i en enkel form. Nattvardsbönen, innefattande bön om den heliga Andens närvaro, ingår enligt allmänkyrklig ordning normalt som del i mässan i församlingens gudstjänstliv. Det innebär dock inte att denna bön är villkor för ett rätt nattvardsfirande.
Under kyrkans tradition har olika dimensioner av Herrens heliga måltid lyfts fram. Under vissa tider kan en sådan bli tydligare på bekostnad av en annan. I vår egen kyrkas historia har tidvis oron för att inte rätt bruka nattvarden lett till att seden så gott som upphört. I vår tid har nattvarden på nytt blivit centrum i församlingens gudstjänstliv. Nattvardens fokus sätts nu mer på den glädjefyllda gemenskapen än på syndabekännelse och förlåtelse. Det kan finnas skäl att reflektera över hur rikedomen i nattvardens olika dimensioner bättre skall komma till uttryck. Läronämnden menar att vår kyrkas öppna nattvardsbord, dit även barn har tillträde, är ett omistligt och viktigt led i vår kyrkas utveckling, att visa på nattvarden som ett nådeserbjudande. Läronämnden avvisar därför tanken i KMot 1999:154 på en speciell admittering (tillstånd att ta emot nattvarden) för att få ta emot gåvorna. Ekumeniskt firade nattvardsgudstjänster och lekmäns biträde vid nattvardsgång är goda ordningar.
I KMot 1999:199 hemställes att nationaldagen skall införas i kyrkoåret som helg- och högtidsdag. Läronämnden anser att kyrkoårets helgdagar bör vara kyrkliga firningsdagar. Detta hindrar dock inte att gudstjänst firas även andra dagar.
Kyrkliga uppdrag och befattningar
Kyrkoordningen syftar till att reglera vissa förhållanden inom församlingar, stift och kyrkan på nationell nivå. Det innebär att med nödvändighet att stort utrymme ägnas de olika organ som finns för att kyrkolivet skall kunna fungera liksom de olika uppdrag och befattningar som finns inom Svenska kyrkan. Att Kyrkoordningen inte närmare berör varje kristens ansvar och uppdrag beror inte på att detta skulle vara av mindre intresse, utan på att det tillhör det fält inom kyrkans och församlingens liv som inte är föremål för reglering i Kyrkoordningen. Läronämnden vill i detta sammanhang erinra om att det grundläggande uppdraget - vigningen - ges i dopet och att detta är utgångspunkt för allas tjänst åt evangeliet. KMot 1999:39, 82, 201, 206, 222 och 223 ger uttryck för en annan principiell utgångspunkt där dopet skall kompletteras med konfirmation för att någon skall få utöva ett uppdrag inom församlingen.
I inledningstexten till den Sjunde avdelningen tecknas ett perspektiv med betoning på delvis andra motiv än tidigare när det gäller uppdrag och befattningar inom Svenska kyrkan. Vigningstjänstens teckenkaraktär betonas. Genom diakonens uppdrag synliggörs alla kristnas kallelse till tjänst åt nästan. Genom prästens uppdrag tydliggörs att hela församlingen får sin näring i Ord och sakrament. Biskopens uppdrag är ett tecken på kyrkans kontinuitet, enhet och universella gemenskap. De olika uppdragen inom vigningstjänsten har ofta tolkats på ett sådant sätt att samtalet har kommit att röra sig om vad som är specifikt och unikt inom respektive uppdrag, det vill säga vad som normalt utförs av den som är vigd. Den syn på uppdragen som Kyrkoordningen beskriver motverkar en sådan uppdelning. När teckenkaraktären betonas kan förståelsen av uppdragens innebörd fördjupas. Augsburgska bekännelsen påminner om att vigningstjänsten - eller evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete - har inrättats för att förmedla den rättfärdiggörande tron (Augustana V samt XIV och XXVIII) och är en Guds gåva.
Kyrkoordningen byter den i svenska sammanhang vanliga terminologin som utgår från ordet ämbete till att bruka ordet vigningstjänst. Någon betydelseskillnad avses ej utan kyrkans ämbete som det beskrivs i bekännelsen och i vigningshandlingarna är detsamma. Ordet ämbete har för många kommit att förknippas så starkt med det som kallats ämbetsmannakyrkan eller med prästen som en myndighet att ett förändrat språkbruk kan motiveras. Denna förändring från tyskt (Amt) språkbruk till engelskt (Ordained Ministry) kan medverka till en syn på vigningstjänsten som mer svarar mot kyrkans förståelse av dess innehåll i dag och motverka föreställningar om institutionalism och överordnad auktoritet, vilka sätter tjänandets dimension i bakgrunden.
Inom kyrkans vigningstjänst urskiljes, i enlighet med den syn som redovisades i det ekumeniska dokumentet Dop Nattvard Ämbete (Baptism, Eucharist and Ministry, 1982) tre uppdrag: biskop, präst och diakon. I sitt svar på Dop Nattvard Ämbete betonade Kyrkomötet att det endast känner ett ämbete men att det "inom detta enda ämbete ryms flera uppgifter" varefter kyrkomötet särskilt nämner biskopen och diakonen. En likartad utformning av ämbetet kan främja kyrkornas enhet men är inte nödvändig för enheten (1985 års kyrkomöte).
Den kyrkorättsliga reglering som föreslås av diakonens uppdrag inom kyrkans vigningstjänst innebär en kodifiering av vad Svenska kyrkan redan uttrycker i sina vigningshandlingar. Vigningstjänsten har tre uppdrag. Ur Kyrkoordningens perspektiv bör dessa ha samma ställning. De som åtagit sig vigningsuppdrag står i en särskild relation till biskop och domkapitel. Diakonens uppdrag inom vigningstjänsten, med sin teckenkaraktär att synliggöra den karitativa omsorgen, bör i detta avseende behandlas som övriga uppdrag inom kyrkans vigningstjänst. Den praxis med vigning utan att diakonen kopplas till ett ansvar inför stiftets organ kommer genom Kyrkoordningen att upphöra. I KMot 1999:13, 42, 124 och 151 anförs med olika motiveringar att diakonatet ej skall regleras inom Kyrkoordningens ram på samma sätt som övriga uppdrag inom vigningstjänsten. Läronämnden kan ej se att ytterligare utredningar skulle behövas för att ta ställning till en sådan kyrkorättslig reglering. Med den syn som Läronämnden redovisat på ansvar och uppdrag i församlingen kan en hierarkisering av församlingen motverkas. Läronämnden menar att det är oklart vilken teologisk och rättslig innebörd en vigningstjänst som ej regleras inom Kyrkoordningen skulle ha.
Kyrkoordningen innebär att prästerna anställs lokalt, medan tillsynen över deras utövning av sitt uppdrag sker genom stiftets organ. Därigenom skiljes de arbetsrättsliga frågorna från de frågor som gäller vigningstjänstens innehåll. Frågor om innehållet i uppdraget inom vigningstjänsten och utövningen av förkunnelse och sakramentsförvaltning prövas ej av det lokala organet medan frågor om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare regleras lokalt. Kyrkoordningens bestämmelser om inflytande från domkapitlet i många av de frågor som rör prästanställningen avser att garantera att bestämmelserna de facto ej skall medföra en kongregationalisering (en kyrkosyn där församlingarnas oberoende av varandra är en grundläggande princip).
I remissomgången av Kyrkoordningsförslaget hävdades från de teologiska fakulteterna att den föreslagna ordningen med lokal anställning av prästerna innebär en förskjutning i kongregationalistisk riktning. Läronämnden skulle dela en sådan uppfattning om inte andra förändringar skett, t. ex. domkapitlets tillsyn över församlingarna och det klargörande av kyrkoherdens ställning som Kyrkoordningen ger uttryck för. Bedömningen av kyrkans karaktär som mer eller mindre kongregationalistisk måste göras från en sammanvägning av många faktorer och kan inte hänföras till en enda komponent.
Församlingstillhörighet och indelning
Möjligheten att tillhöra församling där man inte är folkbokförd berörs av KMot 1999:181, 210 och 215. Läronämnden hänvisar till sitt tidigare yttrande Ln 1996:4:
Territorialförsamlingsprincipen syftar till att människor lokalt skall ha tillgång till ord och sakrament och därmed vara delaktiga i ett sammanhang, där de kan växa och utvecklas som människor och kristna. Denna territoriella princip är en grundläggande del av vår kyrkas tradition och självförståelse.
Vad som konstituerar den territoriella anknytningen kan dock variera, och samhällsutvecklingen kan framtvinga en omprövning eller komplettering av tidigare synsätt och regelverk. Det finns inga teologiska eller läromässiga skäl för att den territoriella principen endast skall grundas i den skattetekniska folkbokföringen. Den bör också kunna kopplas till sådana sakförhållanden som anger lokal samhörighet, t.ex. arbetsplats, studieort eller ort för fritidsboende av regelbundet slag.
Tillsyn
I kyrkoordningen presenteras en innebörd i begreppet tillsyn vilken i första hand innefattar råd, stöd och annan hjälp vid sidan av granskning och ingripanden, en utveckling som Läronämnden biträder.
När det gäller tillsynen av biskoparna delas denna mellan Ansvarsnämnden för biskopar och Biskopsmötet. Ansvarsnämnden prövar, efter anmälan eller på eget initiativ, hur biskoparna utövar sin uppgift och efterlever avgivna vigningslöften. Biskopsmötet, som i Kyrkoordningsförslaget regleras och får viktiga uppgifter i beredningen av Kyrkostyrelsens ärenden med teologiskt innehåll, får även uppdraget att utöva den del av tillsynen som gäller råd och stöd. Det kan konstateras att även dagens biskopsmöte ofta fyller en sådan positiv tillsynsfunktion. Läronämnden finner i motsats till KMot 1999:157 att den uppdelning i ansvaret av tillsynen av biskoparna som föreslås är motiverad då Biskopsmötet ej får den direkt granskande uppgiften. Den tillsyn som erfordras för domkapitlen bör likaledes regleras i enlighet med kyrkoordningsförslaget.
Sigtuna den 26 maj 1999
På läronämndens vägnar
KG HAMMAR
Klas Hansson
Ingemar Söderström
Närvarande: Ärkebiskop KG Hammar, ordförande, biskop Tord Harlin, biskop Martin Lind, biskop Lars-Göran Lönnermark, biskop Jonas Jonson, biskop Claes-Bertil Ytterberg, biskop Anders Wejryd, biskop Lars Eckerdal, biskop Bengt Wadensjö, biskop Karl-Johan Tyrberg, biskop Rune Backlund, biskop Biörn Fjärstedt, biskop Caroline Krook, Göran Bexell*, vice ordförande, Astrid Andersson Wretmark*, Cristina Grenholm, Curt Forsbring, Anna-Lena Weberup, Björn Skogar, Carl-Axel Aurelius, Fredrik Lindström.
*Ej närvarande vid yttrandets justering.
Särskilt yttrande av Cristina Grenholm, Björn Skogar, Anna-Lena Weberup och Astrid Andersson Wretmark främst med anledning av det s k andliga ledarskapet.
Det finns i Augsburgska bekännelsen en luthersk grundprincip som lyser med sin frånvaro i det föreliggande kyrkoordningsförslaget. Det är åtskillnaden mellan vad som brukar kallas andligt resp. världsligt regemente eller åtskillnaden mellan Ordets och svärdets områden. Att översätta denna distinktion till nutida förhållanden är inte okomplicerat men detta betyder inte att det underliggande problemet kan negligeras. Och detta problem kan i dag formuleras i termer av en åtskillnad mellan förkunnelse och administration eller mellan poesi och politik. När kyrkoordningsförslaget formulerar kyrkans uppgift som att överlämna den rättfärdiggörande tron eller att ge evangeliet vidare är det helt relevanta uttryck för dess uppgift att bana väg för det andliga regementet. Det kan vi aldrig förfoga över. Det kan endast tas emot som en gåva, av helig Ande. Men samtidigt är den institutionella kyrkan en alltför mänsklig institution, i ett alltför mänskligt samhälle. Där måste det råda lag och ordning, makt och tvång. I detta samhälle och i institutionen Svenska kyrkan måste det världsliga regementet gälla, men i båda fallen tolkat och relativiserat i ljuset av det andliga regementets lag och evangelium. Det föreliggande kyrkoordningsförslaget saknar reflexioner kring denna problematik vilket betyder att man ofta inte vet vad som avser praktiskt administrativa frågor eller vad som bör tillhöra förkunnelsens område. Bl a motion 80 aktualiserar detta problem när den med rätta ifrågasätter paragraferna fem och sex. Läronämndens majoritet hävdar att ändringsförslagen skulle rubba maktbalansen mellan politiker och kyrkoherde. Men någon sådan balans kan man knappast ge uttryck för om man i lagtexten använder det minst sagt oklara begreppet andlig ledare och därmed förutsätter att kyrkoherdens förkunnaruppdrag berör även beslutsfattandet. Andlig ledare är dessutom ett uttryck som i orätta händer kommer att kunna tas till intäkt för rätten att inte ta kritik på allvar. Detta gäller i såväl "andliga" som "politiska" frågor. Härigenom riskerar termen att sabotera den kloka plädering för ett gemensamt ansvar som finns i inledningstexten.
Frågan huruvida biskoparna bör ha beslutsrätt i Kyrkomötet är en symbolfråga, knappast någon lärofråga. Men åter föreligger en oklarhet om förhållandet mellan regementena. Är det så att den institutionella kyrkan bör vara demokratiskt styrd enligt moderna konstitutionella principer, dvs. enligt det världsliga regementets perspektiv i vår tid? I så fall bör vi eftersträva maktfördelning. Det kan finnas skäl för att ge biskoparna beslutsrätt i kyrkomötet för att ge större tydlighet åt deras roll. Men skulle det ses som ett uttryck för den rättfärdiggörande trons lag och evangelium att kyrkan måste vara hierarkisk i meningen biskopsdominerad, då handlar det om en lärofråga och till sådan lära bör man säga nej.
Särskilt yttrande av Göran Bexell, Biörn Fjärstedt, Tord Harlin, Jonas Jonson, Caroline Krook, Fredrik Lindström och Bengt Wadensjö.
Svenska kyrkan har från äldsta missionstid varit uppbyggd med episkopal ordning, först med missionsbiskopar, sända med uppdrag från den då redan etablerade kyrkan på kontinenten, sedan med stiftsindelning, lokala biskopar och allteftersom lagreglerade domkapitel.
Den episkopala ordningen är unik för den kristna trostraditionen och har ansetts vara grunden för såväl den snabba spridningen av evangeliet under de första århundradena som den stabilitet och uthållighet - även i starkt repressiva lägen - som karakteriserat den allmänneliga kyrkan genom tiderna. Ordningen balanserar på ett enkelt och genialt sätt det lokala ansvarstagandet för trosgemenskapen på en viss plats med den regionala och världsvida kyrkogemenskapens vakthållning kring och stöd för given apostolisk tro och ordning. I svensk kyrkotradition har detta mönster kommit att kallas "den dubbla ansvarslinjen".
Svenska kyrkan höll fast vid den episkopala ordningen genom reformationstidens kyrkliga och politiska turbulenser, trots många försök att avskaffa den eller ta udden av den av maktpolitiska, ideologiska eller andra skäl. Denna ordning har inte minst under detta sekel utgjort grunden för Svenska kyrkans ekumeniska strävanden att tjäna som brobyggarkyrka. Den är förutsättningen för ingångna överenskommelser som den med anglikanska kyrkor, Borgåöverenskommelsen, fördraget med den Oberoende kyrkan på Filippinerna, kontakter och teologiska överläggningar med den Romersk katolska kyrkan liksom för det nätverk av kyrkokontakter i centrala och östra Europa, som initierades av ärkebiskopen Nathan Söderblom. Den har också varit väsentlig för Svenska kyrkans mission i dess arbete att upprätta kyrkogemenskaper på nya platser i världen.
När en ny kyrkoordning skall beslutas för en fri svensk kyrka, är det ur läromässig synpunkt av största vikt att noggrant granska hur denna ordning gestaltas i det nya regelverket. Detta är nödvändigt av såväl teologiska som ekumeniska och praktiska skäl.
Under utredningsarbetets och remisstidens gång har frågan om den nya kyrkoordningen befäster Svenska kyrkans ordning eller i praktiken undergräver den varit föremål för omfattande diskussioner. Diskussionen har kommit att utkristalliseras kring frågan om prästernas anställningsförhållanden. I grunden handlar den dock om biskopens gemenskap med sitt stifts prästkollegium, och framtidsvis diakonatet, och utifrån det om tryggheten i de uppdrag, som överlämnats vid vigningen och bekräftats i löftesavgivningen.
Trots försök att garantera god ordning, tydlig ansvarsfördelning och rimlig rättstrygghet för det som kallas vigningstjänsterna, är det för oss tydligt att kyrkoordningsförslaget inte lyckats i denna sak. Förslaget är teologiskt otydligt, vilket också med skärpa framhållits av en överväldigande majoritet inom prästerskapet och i de teologiska fakulteternas sakliga granskning. Detta sammanfaller med vår bedömning.
Prästernas anställningsförhållanden kan synas vara en praktisk ordningsfråga, men en kyrkas tro och ordning kan inte åtskiljas på det sättet. De hör samman, vilket också all erfarenhet ger vid handen. Kyrkohistorien visar att en obalans på denna punkt förr eller senare ger utslag i oenigheter och tyvärr ofta leder till kyrkosplittring.
En tydligare och principiellt motiverad balans mellan församlingens ouppgivliga lokala självstyre och vigningstjänsternas ansvar inför biskop och domkapitel är nödvändig. Den bör också framtidsvis utformas så att församlingen och biskopen med domkapitlet har ett delat ansvar för vigningstjänsternas innehavare med syftet att båda parter måste överlägga och agera gemensamt vid uppkomna oklarheter eller tvistigheter. Det gör det inte lättare i komplicerade lägen, men ger utrymme för eftertanke och skapar rättstrygghet för alla parter.
Det kan kanske hävdas, att Svenska kyrkans ordning är så stabil att någon fara för glidningar i en mera kongregationalistisk eller annan riktning inte föreligger. Det kan dock exempelvis påminnas om att den gamla kyrkolagen från 1686 med sin oklara sammanblandning av statsabsolutism och allmänkyrklig ordning blev till förfång för Svenska kyrkan under åtskilliga hundra år. Många kyrkor, som konstituerats i vår tid, exempelvis i Afrika och Asien, har fått erfara vilka nedbrytande konsekvenser det kan bli i en kyrkas liv, om ansvarsfördelningen mellan församlingar och stiftsledning lämnas vag och oklar. Det räcker inte med förhoppningar att församlingsinstruktioner och domkapitlens tillsynsansvar skall fungera som brygga över den klyfta, som kyrkoordningsförslaget tillskapar. Gällande vigningsordningar för biskopar, präster och diakoner anger tydligt dessa uppdrags innebörd och den inbördes gemenskapen mellan dem. En kommande kyrkoordning bör uttrycka samma tydlighet.
En förutsättning för hela kyrkoordningsförslaget har varit att Svenska kyrkan skall förbli densamma före som efter relationsändringen till den svenska statsbildningen. Det är just detta som är oklart i förslaget. Det räcker inte med att Svenska kyrkan säger sig vara en episkopal kyrka. Den måste också faktiskt avläsbart framstå som sådan i gemenskapen med andra kyrkor liksom inför sig själv.
