StSkr 1996:503

Bilaga 4

Svenska kyrkans syn på samboförhållanden

Svenska kyrkans teologiska kommitté har givits i uppdrag att bereda ett yttrande för att klargöra kyrkans linje i fråga om samboförhållanden. Ärendet hänför sig till ett beslut i 1993 års ombudsmöte. I en motion hade särskilt uppmärksammats att det bland kyrkans medarbetare i aktiv församlingstjänst finns de som lever i samboförhållanden. Enligt kyrkomötet ger den inomkyrkliga diskussionen uttryck för en osäkerhet rörande giltigheten i, och tolkningen av, kyrkans äktenskapssyn.

Föreliggande PM slutbehandlades i teologiska kommittén den 6 maj 1996 och utgör ett bidrag till Svenska kyrkans forskningsråds vidare projekt Äktenskap och familj inför 2000-talet, vilket på ett mer uttömande sätt bland annat syftar till att behandla Svenska kyrkans äktenskapssyn.

Teologiska kommitténs uppdrag fullgörs på det sättet att vi först ger grundläggande synpunkter på samlevnaden mellan kvinnor och män samt äktenskapets innebörd och ställning. Därefter tar vi upp samboendet, dess innebörd och avslutar med konsekvenser för frågan om samboende bland kyrkligt anställda.

Samlevnaden mellan kvinnor och män

Samlevnad utgör en viktig grund för mänsklighetens fortlevnad och därmed för samhällets fortbestånd. Statistik visar att det dominerande sociala mönstret är att människor först lever samman en tid innan de skaffar barn. Mer än 90% av de allra yngsta barnen bor också tillsammans med båda sina ursprungliga föräldrar.

Samlevnad som grund för socialt nätverk

Samlevnad kan erbjuda yttre förhållanden som skapar förutsättningar för skydd, uppfostran och omvårdnad av barnen.

Samlevnad som utgångspunkt för individens utveckling

Samlevnad kan erbjuda goda miljöer som utgör en grundförutsättning för den enskildes positiva personlighetsutveckling. Till barnets rättigheter hör att det skall få växa upp och utvecklas i en kärleksfull och trygg miljö, i nära relation till vuxna av båda könen. Den positiva självkänsla som varje människa behöver, utvecklas bäst inom ramen för sådana miljöer, där frimodighet att ge och ta emot uppmuntras i en anda av omsorg och gemenskap.

Samlevnad som grund för historieförståelse

Samlevnad och familjebildning utgör länkar i en kedja av gemenskaper som sträcker sig långt bakåt i tiden. De representerar delar av en historia åt vilken gemensamma värderingar, upplevelser och ideal ger perspektiv, skänker stabilitet, innebörd och mening.

Samlevnad som utgångspunkt för fostran

Familjen är en fostrande miljö. Inom ramen för den blir barnet förtroget med det aktuella kulturmönstret, får sin religiösa och sociala grundfostran och sin värderingsbas. En mängd olika faktorer påverkar individens inlärning och möjligheter att tillgodogöra sig skolundervisningen, men den avgjort viktigaste enskilda faktorn utgörs trots allt av familjen och hemmiljön.

Äktenskapet

Bibeln

Jesus sade: Skaparen gjorde från början människorna till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett (Matt 19:4-5)

Gamla och Nya Testamentet är rika på beskrivningar av mänsklig samlevnad men säger ingenting om det moderna fenomenet samboende. Äktenskapet var den självklara samlevnadsformen. Den traditionella kärnfamiljen är dock i huvudsak en modern företeelse och ett okänt begrepp i bibelmaterialet där också stammar, klaner, tjänstefolk och slavar beskrivs tillhöra familjekretsen.

För Jesus är äktenskapet den självklara samlevnadsformen, men liksom allt jordiskt blir även äktenskapet relativiserat; det gäller bara intill parusin förverkligats. Herrens snara återkomst skänker hela skapelsen, varje mellanmänsklig ordning, ett relativt värde. Vid parusins fullbordan skall allt detta ersättas av något nytt. Samma betraktelsesätt omfattar också celibatet (Matt 19:12). Jesu framhållande av tron på Gud som en gemenskap med Gud går också igen i hans beskrivning av äktenskapet. Gemenskapen mellan man och kvinna är en gemenskap av djupare slag -- en återspegling av kärlekens gemenskap mellan Kristus och kyrkan (Ef 5:21-33). När en sådan gemenskap väl ingåtts, kan den svårligen upplösas.

Söker vi svar på frågan om Bibelns uppfattning om olika samlevnadsformer kan vi konstatera att den genomgående utgår från bilden av människan som en social varelse -- fullkomnad först som del i en större gemenskap.

Vigselakten

Äktenskapet grundar sig på en vigselakt där parterna avger ett offentligt löfte om att livslångt leva tillsammans som man och kvinna. Den kyrkliga vigseln inbegriper ett förbönsmoment -- enskilt och tillsammans med församlingen, för och med brudparet, en ömsesidig löftesgivning, en deklaration om att de bådas gemenskap nu är offentligt erkänd av samhället och en välsignelse av det ingångna äktenskapet.

Med teologiskt språkbruk kan man säga att vigseln manifesterar skapelseordningens ömsesidighet och grundläggande värnande om gemenskapen mellan man och kvinna. Vigsellöftet är ett uttryck för att individen ser sig själv som del av en större gemenskap och är beredd att i utgivande kärlek gemensamt med sin make/maka ta ansvar för hem och familj. Av de två har nu blivit ett utan att någon därigenom tvingats ge upp den egna identiteten. Med för vår kyrka traditionellt teologiskt språkbruk skulle man kunna säga att äktenskapets kallelse -- den att leva i ömsesidig, oegennyttig, gemenskap med en annan människa -- tydligörs och konkretiseras i vigselaktens löftesgivningsmoment. Den fogar in kärleken i den skapelsegivna gåva som äktenskapet innebär.

Offentliggörandet av detta löfte i vigselakten förkunnar emellertid också för församlingen, familjen och vännerna att äktenskapsgemenskapen står inställd i ett vidare socialt sammanhang för vilket alla har ett ansvar. Det faktum att akten genomförs i en kyrka och inom gudstjänstens ram vittnar vidare om att denna nya gemenskap mellan två bildas inom ramen för kyrkans ansvar och således också bör bli föremål för kyrkans fortsatta omsorger.

Äktenskap innebär delat ansvar: mellan parterna och mellan parterna och församlingen. Äktenskapets yttre form vittnar om att parrelationen är inställd i ett vidare socialt sammanhang i vilket såväl enskilda kristna som kyrkan som helhet har ett tydligt uppdrag och ansvar.

Samboendet

I praktiken kan skillnaden mellan stabilt samboende och äktenskap vara liten, särskilt när de samboende har gemensamma barn. Skillnaden består i att parterna i äktenskapet vigts samman i en kyrklig eller borgerlig vigsel, som för den kyrkliga vigselns del skall omfatta offentlig konsensusförklaring, löftesgivning samt bön och välsignelse över äktenskapet.

Samboförhållandet uppfattas ofta som ett förstadium till äktenskap och kan bygga på samma förståelse av relationen som detta, dock utan att denna vanligen deklareras offentligt så som är fallet med äktenskapet. Äktenskapet som form uttrycker alltså en ömsesidigt deklarerad förpliktelse -- ett löfte -- om att leva i gemensam kärlek och trohet intill livets slut. Samboendet kan förvisso omfatta också dessa förpliktelser men de yttre formerna för offentliggörandet av dem är då inte lika självskrivna.

Stabiliteten i samlevnaden -- en statistisk jämförelse

Såväl äktenskap som samboende är uttryck för förpliktigande ömsesidighet och trohet. Statistik avseende separationsbenägenheten inom ramen för olika samlevnadsformer visar dock att samboförhållandets löfte uppenbarligen inte upplevs som lika bindande som de som avgivits i en vigselakt.

Statistik visar att skilsmässor och separationer har ökat i samhället. Studier visar att risken för familjeupplösning sammanhänger med vilken typ av familjebildning det rör sig om -- att äktenskap innebär lägre skilsmässorisk än samboende, särskilt om paret har gemensamma barn och inte är alltför unga när de gifter sig. Separationsrisken ökar för ombildade familjer och för samboende par.

Situationen för barnen efter en skilsmässa är mycket beroende av hur de yttre villkoren för dem gestaltas, inte minst den ekonomiska situationen. Som viktiga faktorer framstår i vilken utsträckning det separerade paret förmår hantera föräldraskapet i samband med skilsmässan.

Om man i statistiskt avseende tar hänsyn till skillnaden i ålder mellan gifta och sambor (i sambofamiljer är mannen och kvinnan oftast unga medan det i äktenskapen finns både unga och äldre människor: ungdomar har väsentligt högre separationsfrekvens) finner man att separationerna bland sambor är 3,3 gånger vanligare än bland gifta. Tar man inte hänsyn till skillnaderna i åldersfördelningen visar det sig att samboparen separerar 6,6 gånger mer än de som är gifta. Samtidigt kan man inte bortse från det faktum att den lägre skilsmässofrekvensen sannolikt också är avhängig det faktum att just de stabilare relationerna oftare leder till äktenskap än de mindre stabila relationerna.

Vid en jämförelse mellan äktenskap och samboende kan man ändå hävda att äktenskapet visar sig vara den mest varaktiga och därmed också den mest stabila samlevnadsformen.

Likhet inför lagen?

Hur ser det rättsliga skyddet ut vad gäller äktenskap och samboende? Behandlas de båda samlevnadsformerna lika eller föreligger det en juridisk skillnad dem emellan?

Den svenska lagstiftningen reglerar två slag av samlevnad, dels äktenskapet, dels samboendet. Äktenskapslagstiftningen är omfattande, medan samboendet endast är lagreglerat när det gäller bodelning av permanentbostad och bohag som parterna anskaffat för gemensamt bruk. Det betyder att det för samboendet inte finns några regler om underhållsplikt mellan parterna som det gör för gifta och att samboende inte heller ärver varandra så som gifta gör.

När två gifta föräldrar får barn tillsammans får de automatiskt gemensam vårdnad om barnet medan modern blir ensam vårdnadshavare om föräldrarna är samboende. När gifta föräldrar till barn under sexton år vill skiljas erfordras en betänketid på minst sex månader från det man ger in sin ansökan om äktenskapsskillnad. Därefter måste man ge in ytterligare en ansökan innan skilsmässan träder i kraft. Motsvarande institut finns inte för samboende föräldrar.

För gifta finns regler om egendom som innebär att bodelning skall ske vid separation eller dödsfall på så sätt att parterna enligt huvudregeln erhåller hälften av de gemensamma tillgångarna. Giftorätten gäller all egendom, alltså inte bara permanentbostad och bohag som anskaffats för gemensamt bruk.

Tryggheten för såväl parter som barn är således betydligt större om man väljer äktenskapet som samlevnadsform än om man är samboende. Svensk lagstiftning ger tydligt uttryck för lagstiftarens uppfattning i samlevnadsfrågan -- man förordar utan tvivel äktenskapet.

Ett antal samhälleliga, teologiska och juridiska argument talar för att samlevnaden mellan man och kvinna bör utformas så att den främjar gemenskapen mellan människor, stödjer individers utveckling i en anda av ömsesidighet och utgör en stabil, trygg och juridiskt skyddad plats för barnen att växa upp i.

Argument för och emot olika samlevnadsformer

Att generellt sett tolka samboende som ett nedvärderande eller underkännande av äktenskapet, är svårt. Samboende är en annan form av samlevnad än äktenskapet, som i stora stycken värnar samma värden som äktenskapet. Det bygger på kärlek och ömsesidighet men förmår, på ovan redovisade grunder, inte fullt ut göra detta på ett hållbart och i alla stycken trovärdigt sätt.

Vi har i det föregående kunnat konstatera att såväl samboende som äktenskap förenas i sin syn på samlevnaden som uttryck för ömsesidighet, respekt och omsorg. Samtidigt är det tydligt att det ömsesidiga löftet inte uppfattas som lika förpliktigande i samboförhållandet, att varaktighetsaspekten inte betonas lika starkt samt att offentlighets- och därmed också samhällsaspekten, knappast alls betonas i samboförhållandet. I Bibeln och vår bekännelsetradition uppfattas isynnerhet det sistnämnda perspektivet som något centralt och betydelsefullt.

Samboende brukar vidare vanligen beskrivas så att det som samlevnadsform vill betona innehållet istället för den yttre formen. I en tid där konvenans- eller resonemangspartier knappast längre förekommer, har detta argument dock förlorat i aktualitet. Inget talar för att samlevnad, vare sig den benämns äktenskap eller samboende, grundar sig på annat än kärlek. Snarare är det så att kärlekens väsen, från förälskelse och passion till förtrogenhet och vänskap har större möjligheter att utvecklas och fördjupas inom ramen för ett stabilt äktenskap. Äktenskapets kallelsetanke påminner kontrahenterna om gemenskapens förutsättningar och mål: att det handlar om den enskilda och den samfällda lyckan.

Kyrkan bör därför även fortsättningsvis slå vakt om äktenskapet som Samlevnadsformen bl. a. genom att -- så som antytts ovan -- peka på vilka individuella och samhälleliga värden bäst befrämjas av äktenskapet. Samtidigt kan det stabila samboendet förverkliga många av dessa värden. Utan att göra avkall på sin grundläggande uppfattning bör kyrkan därför kunna anknyta positivt till samboendet som samlevnadsform.

Kärleken

Det kan å ena sidan sägas att innehållet och det personliga är det viktigaste i varje relation och att det äktenskap eller samboförhållande är dött och inte trovärdigt som saknar kärlek och nära varma relationer. Detta är naturligtvis sant, och det är lätt att se hur enskilda äktenskap inte åstadkommit att leva upp till dessa förväntningar. Hur de snarare förtryckt än förlöst kärleken.

Samtidigt är kärlek något mer än passion och förälskelse, något mer än konfliktfrihet. Att vara en del av en familj innebär alltid att individen får göra avkall på sitt eget till förmån för andras, och på sikt det gemensammas, bästa. Särskilt när det är barn inblandade framstår detta som angeläget. Ett sådant försakande kan vara smärtsamt men aldrig meningslöst för den enskilde. Det handlar om att underordna sig. Att underordna sig är inte detsamma som att utplåna sig eller förneka sin person.

Vad som här avses är att acceptera gemenskapens villkor så att man inte bara ser till sina egna behov utan också till den andres behov, till de eventuella barnens behov och till medmänniskans, dvs, samhällets behov.

Bilden av äktenskapet rymmer den av ett fyrpartsförhållande: av man och kvinna, församling och Herren själv. Där en part sviktar kan de andra hjälpa till att axla bördorna, där en part försakar sker det mot bakgrund av de andras gåvor. Äktenskapet är ingen enskilds egendom utan syftar till helhetens bästa, "till samhällets bestånd, till människors hjälp och glädje, till inbördes stöd och fördjupad samhörighet i mörka och ljusa dagar" för att använda Kyrkohandbokens ord.

Vigselaktens betoning av den äktenskapliga gemenskapen dels som en gemenskap mellan brud och brudgum, dels som en gemenskap mellan brudpar, familj, vänner och församling, är en samhällsbeskrivande deklaration som talar om allas ansvar för varandra. Nätverket runt äktenskapet bör därför kunna bli större och starkare än runt andra samlevnadsformer och därmed också vara familjen till hjälp och stöd.

Samboende bland kyrkligt anställda

För kyrkan gäller samma moral alla människor. Däremot medför särskilda uppgifter också särskilda krav.

De som på något sätt skall företräda kyrkan måste leva så att de bekräftar samma kyrkas äktenskapssyn. Detta blir särskilt tydligt när det gäller dem som vigs till kyrkans ämbete -- till biskop, präst och diakon -- och som i sina vigningslöften inför Gud och människor offentligt lovar att leva så att lära och liv bildar en enhet. Därigenom säger de både något om sitt sätt att leva i världen och om sin syn på förpliktigande löften. Att i andra sammanhang, i det privata samlivet, säga det motsatta och skygga för äktenskapslöftets förpliktelser, är inte trovärdigt.

Eftersom kyrkan framhåller äktenskapet som samlevnadsform skall också den som efter avgivande av ett livslångt löfte går in under kyrkans ämbete leva i äktenskap och inte i samboende. På dem som är anställda i kyrklig tjänst utan att vara vigda till kyrkans ämbete kan formellt sett inte samma krav uppställas; de avger inga livslånga löften. Samtidigt bör varje kristen utifrån ovan redovisade skäl välja den samlevnadsform som på bästa sätt värnar de värden som tjänar medmänniskan och svarar mot Bibeln och kyrkans tradition. Vi menar att äktenskapet är denna samlevnadsform.

Utifrån vad vi ovan sagt bör man dra slutsatsen att kyrkligt anställda bör leva i äktenskap. Detsamma gäller de som på olika sätt representerar kyrkan.

Alla människor har ansvar för att göra liv och lära till ett, men avgörandet måste vara vårt eget. I den kristna trons natur ligger övertygelsen om evangeliets kraft och varje människas egen troserfarenhet. Yttre konventioner eller gammal sedvänja bör här inte utgöra tyngande argument. Kyrkan bör på nytt i varje generation formulera vad samlevnaden syftar till och söka förverkliga detta.

Kyrkan strävar efter att i trohet mot det givna och tillsammans med alla människor av god vilja bidraga till att bygga ett stabilt och tryggt samhälle, där kommande generationer kan växa upp och utvecklas till harmoniska och ansvarsfulla medmänniskor. Framför allt vill hon föra människor in i evangeliet för att därigenom ge kvinnor och män möjlighet att leva tillsammans i förlåtelse, frihet och kärlek.