Motion till ombudsmötet

1996:535

av Bengt Olof Dike
om front mot rasism, nazism -- och kommunism

Kampen mot totalitära och människofientliga ideologier får nämligen inte vara selektiv, försedd med reservationer, bara därför att den kanske delvis bottnar i ett antal ledande kyrkliga företrädares åldersmässiga och akademiska anknytning till den s.k. 68-generationen; verklighetens vardag och villkor för de folk som löd under de då vid svenska universitetet och på gator och torg framförda politiska paroller präglades sannerligen av raka motsatsen till det rosa skimmer, som var visionens kulör. Verkligheten i de länder, vars politiska ideologi höjdes till skyarna i verbaliserat falsettonläge, texter och smattrande fanor för vinden för förtryck och förkvävd mänsklig frihet, fångläger, politisk likriktning och av makthavarna sanktionerade illgärningar.

Den vardagen finns kvar 1996 i de stater, som ännu styrs av kommunistiska regimer; hur många är inte de politiska fångarna i Kuba, hur mycket blod flyter inte i Kina, där förföljelsen mot kristna har intensifierats och opposition brutalt slås ned, hur smärtsamt och fattigt är inte livet för folket i Nordkorea, där den offentliga hyllningen till diktatorn utgör skrämmande bevis för likriktning och enfald!

När de kommunistiska regimerna i Östeuropa föll krossades säkert flera illusioner hos många kyrkliga företrädare och andra i vårt land som naivt nog hyst tilltro till regimernas propaganda och retorik. Åtskilliga officiella svenska uttalanden och kommentarer genom åren om exempelvis det dåvarande DDR ger en besk eftersmak i ljuset av det som framkommit efter återföreningen av Tyskland -- men också mot bakgrund av vad vi redan tidigare faktiskt kände till om Erich Hoeneckers välde, där omkring 100 000 Stasiagenter spionerade på befolkningen. En artikel i Dagens Nyheter den 12 juni 1996, ingående i serien "Lutherspår", berättar om en kyrkoherde i DDR som inte lät sig tystas av regimen, som protesterade mot undertryckandet av religionen, som "ville krossa kommunismen och såg Jesus som sin fältmarsalk" men som till slut inte orkade mer utan tände eld på sig själv och några dagar senare avled av brännskadorna. Artikelförfattaren konstaterar: "Några svenska protester hördes inte. Vänskapsförbundet Sverige--DDR -- med biskop Carlzon och doktor Arvidsson i spetsen -- teg i samförstånd."

Så kan exemplen mångfaldigas -- exemplen på hur ledande företrädare för Svenska kyrkan låtit tystnaden råda eller i bästa fall mumlat något ohörbart i kulisserna om förhållandena i kommunistiska diktaturer. Och de finns som faktiskt har uttryckt sympatier för sådana regimer, inte minst den kinesiska.

Men kyrkans trovärdighet kräver konsekvens och civilkurage i kampen mot totalitära och människofientliga ideologier och regimer; den kräver engagemang mot våldet, förföljelsen och förtrycket -- oavsett politisk färg på den spjutspets, på vilken makten vilar.

Demokrati, frihet, fred och frid är centrala ord i kyrkans samhällsengagemang; kyrkan skall och måste våga gå i frontlinjen mot den destruktiva makten, som förkväver mänsklig värdighet och bäddar för enskilt eller kollektivt våld. Kyrkan måste vara en ledande kraft i denna kamp och tala tydligt och entydigt med en tunga -- utan mummel, reservationer eller förhinder av skilda slag. Det handlar inte ett ögonblick om att ifrågasätta predikstolens frihet -- en självklar och omistlig frihet -- men det gäller att skärpa kyrkans kritiska bevakning, kartlägga förföljelsen mot politiskt oliktänkande och dem som förföljs för sin kristna övertygelse! Det gäller att bredda engagemanget mot politiskt våld, fördjupa kunskapen om omvärlden och förstärka civilkuraget!

Följdriktigt och naturligt är då att i samband med nedanstående yrkanden hänvisa till det krav, som Kyrkans Tidning ställer på den blivande ärkebiskopen (nr 24/96): "Han/hon måste vara väl inläst på dagens samhällsfrågor." Kravet bör vidgas till att gälla biskoparna men också församlingarnas ledande företrädare. Ökad samhällskunskap, fördjupad omvärldskännedom genom exempelvis spridning av aktuell litteratur och återkommande seminarier med deltagande av förslagsvis UD-representanter och statsvetare -- specialiserade på ideologier -- är vägar att öka kunskapen om förhållanden i olika delar av världen, Amnestys årliga rapport om förtrycket och lidandet i ett stort antal stater borde vara obligatorisk läsning för ledande kyrkliga företrädare.

Slutsatsen blir då följande hemställan

 1. att ombudsmötet begär att SFRV:s styrelse låter kartlägga förföljelsen mot oliktänkande i världen, särskilt dem som är utsatta för religionsförföljelse, samt föreslå akuta stöd- och hjälpinsatser för de kristna i Kina och hur kyrkans protester mot regimen skall utformas,
  2. att ombudsmötet begär att SFRV:s styrelse låter utarbeta ett studiepaket med aktuell samhällskunskap och omvärldskännedom och övrig erforderlig litteratur som tillställs biskoparna, stiftskanslierna och församlingarna,
  3.att ombudsmötet också begär att SFRV:s styrelse anordnar seminarier enligt ovan samt föreläsningar och övningar i kritiskt tänkande och hur man lämpligen genomskådar försåtlig information och propaganda,   4.att ombudsmötet begär att SFRV:s styrelse redovisar arbetsuppgifterna enligt a--c för ombudsmötet 1997 i en översiktlig och sammanfattande rapport för godkännande och/eller eventuell komplettering.

Bengt Olof Dike