Motion till ombudsmötet

1996:510

av biskop Lars-Göran Lönnermark och Sune Holgersson
om utbildning för teckenspråkig tjänst m.m.

Man kan inte lära sig höra utan hörsel. Därför måste vi inom Svenska kyrkan möta döva på andra sätt än genom tal och hörsel. Man skall inte behöva förlora kontakten med kyrkan bara för att man förlorar sin hörsel. Teckenspråkiga döva har samma rätt som andra till kunskap om kristen tro och att vara delaktiga i kyrkans verksamhet på sitt modersmåls villkor.

Årligen föds i Sverige ca 200 barn döva eller med grav hörselskada. De flesta har hörande föräldrar. Många barn med mindre allvarlig hörselskada lär sig också teckenspråk. För att inte bli halvspråkiga blir de snarast tvåspråkiga. När vi i kyrkan skall beräkna underlaget för dem som har behov av teckenspråkig personal måste vi räkna med den sociala grupp som omger det döva barnet (föräldrar, far- och morföräldrar, syskon, mostrar, morbröder etc.). Döva har numera rätt till tolktjänst, och landstingen har skyldighet att ordna sådan. Bristen på tolkar är dock stor, liksom bristen på kompententa teckenspråkslärare.

Ett mål för kyrkans arbete bör vara att själavårdande samtal skall kunna föras utan hjälp av tolk, dvs. i enrum med teckenspråkig präst eller diakon. Gudstjänst och kyrkliga handlingar bör också kunna genomföras på teckenspråk. Under överskådlig tid kommer den teckenspråkiga personalen att rekryteras bland hörande. De behöver en betydligt bättre utbildning och fortbildning i teckenspråk än vi hittills har lyckats åstadkomma.

Ända till mitten av 1970-talet betraktades teckenspråket som ett ofullständigt språk. Det ansågs självklart att döva t.ex. i skolundervisningen skulle anpassas till hörandes villkor. I dag erkänns teckenspråket som de dövas modersmål (riksdagsbeslut i Sverige 1981). Pågående forskning visar att teckenspråket är ett rikt och fullständigt språk. Det har en egen grammatik och skiljer sig helt från det svenska språket. Den tecknade svenskan och det svenska teckenspråket har likheter, men de är skilda språk med olikheter liknande skillnaderna mellan svenska och norska eller svenska och danska. Det är tänkbart att den tecknade svenskan kommer fortleva och utvecklas som de vuxendövas språk.

Dövskolans grundskollärare kan få tjänstledigt en termin med bibehållen lön för att studera teckenspråk, så att de blir både språk- och ämneskompetenta. Skolan får extra medel för att anställa vikarier. Samhället har satsat åtskilliga miljoner på detta. Grundskolan har att möta barn och deras föräldrar under ca tio år av livet. Kyrkan skall kunna möta människor i alla åldrar och i alla livssituationer.

Det har visat sig svårt att rekrytera präster till teckenspråkiga tjänster. Det handlar om en specialuppgift inom vår kyrka och den kräver specialkompetens. Den som är ung lär sig lättare ett nytt språk och tillägnar sig en ny kultur än den som nått mogen ålder.

Det måste vara hela kyrkans ansvar att rekrytera och utbilda den personal som behövs för dövas andliga väl liksom att arbeta för att intresserade och lämpliga döva ungdomar antas till och får utbildning till präst/diakon/pedagog. Stiften har sedan den 1 juli 1990 ett lagreglerat ansvar att främja det teckenspråkiga församlingslivets utveckling. Inom Församlingsnämndens ram verkar Svenska kyrkans hörselråd.

Hemställan

 att ombudsmötet begär att SFRV:s styrelse
  1. formulerar och fastställer behörighetskrav för självständig teckenspråkig tjänst i kyrkan;
  2. klargör vuxendövas och barndomsdövas skilda behov;
  3. utformar en utbildningsplan för kyrkans tjänster till resp. grupp;
  4. preciserar fortbildningsbehov för den personal som nu innehar teckenspråkig tjänst;
  5. utformar kursplan/innehåll för den teckenspråkiga fortbildningen i dessa tjänster;
  6. verkar för att befattningsutbildning och fortbildning för teckenspråkig tjänst finansieras av kyrkofonden, via stiften, samt att även tolktjänst för döva som utbildas för tjänster inom Svenska kyrkan finansieras av kyrkofondsmedel.