Motion till ombudsmötet

1996:508

av Christina Molander
om inrättande av prästtjänster för förståndshandikappade


1995 bevistade jag en stor nordisk kongress/konferens i Mariehamn, Åland, av och om förståndshandikappade. Ett av de seminarier som jag deltog i behandlade ämnet "De förståndshandikappade och kyrkan". Där visade det sig, att vi i Sverige inte har satsat något nämnvärt på den frågan i jämförelse med flera av de andra nordiska länderna. Strövis undantag finns, men de är tyvärr få.

I Norge har man inom församlingarnas diakoni en relativt omfattande verksamhet med och för de förståndshandikappade. Danskarna kände sig nu mogna att påbörja någon verksamhet, och hade skickat över en delegation till Norge för att undersöka, om den metoden kunde passa i Danmark. Från Sverige hade vi inte mycket annat att berätta om än Elisabeth Broberg, som tidigare alltid var med vid sådana här kongresser/konferenser. Men det är inte Svenska kyrkan, som engagerat henne, utan Pingstkyrkan. Och 1995 var hon tyvärr så sjuk, dålig och trött, att hon inte alls orkade delta.

Längst hade man kommit i Finland. På stiftsnivå fanns det projektanställda präster, som helt och hållet ägnade sig åt de förståndshandikappade. Frågan ställdes om vad nytta och vad hjälp en präst kan ge. Liksom i Norden i övrigt flyttas de handikappade ut i samhället i eget boende. Ofta kan den på detta sätt utflyttade personen bli mycket ensam och i sådana fall kan en präst hjälpa till och ordna ett nätverk. Ibland finns en central lägenhet, som är bemannad med personal, där t.ex. alla kan äta tillsammans. Runt denna lägenhet finns ett antal s.k. satellitlägenheter, där de handikappade bor var för sig. Eftersom detta egenboende och ensamboende uppstått inom samhället, är även dessa handikappade ofta ensamma, och kan inte ty sig till varandra och umgås, som var meningen. Dessutom består personalen av en mycket liten grupp. En präst kan hjälpa till vid alla livets skiften. Några av de boende vill kanske gifta sig, och behöver allt stöd och hjälp de kan få. Skulle det i en sådan miljö inträffa ett dödsfall, kan samtliga, som bor där, bli handlingsförlamade, rädda och börja kollektivt gråta, varken veta ut eller in. Finns en präst engagerad i deras närhet, som de känner väl och litar på, kan denne präst göra stora insatser för de övriga boende i gruppen. Även för de anställda kan det vara till stor hjälp, eftersom de inte alltid vet, hur de skall bete sig i svåra stunder.

Det finaste den svenskspråkige prästen anställd av Åbo Stift, visade på seminariet, var ett Videoband med ett julspel. Alla de, som deltog i julspelet, var förståndshandikappade. Någon var t.o.m. sängliggande, och drogs in i sängen. Över alla deltagarnas ansikten sken det av absolut uppriktig lycka.

Med denna min motion vill jag naturligtvis, att vi i vårt land skall följa efter Finland i den här frågan. Ett fåtal församlingar lägger redan nu ned ett stort arbete på handikappade. Men för att sprida verksamheten i hela landet, så borde stiften kunna stödja församlingarna med egna speciellt utbildade stiftspräster. Detta vore speciellt viktigt för de små församlingarna med dålig ekonomi. De har aldrig annars någon möjlighet att satsa extra på dessa utsatta grupper.

Med stöd av det ovan sagda hemställer jag

 att ombudsmötet måtte besluta hos SFRV:s styrelse begära att en utredning omgående tillsätts för att utröna möjligheten av att kunna starta verksamhet inom kyrkans ram för att kunna hjälpa olika förståndshandikappade människor.
Stockholm i juni 1996

Christina Molander