Motion till ombudsmötet
1996:508
av Christina Molander
om inrättande av prästtjänster för förståndshandikappade
1995 bevistade jag en stor nordisk kongress/konferens i Mariehamn, Åland,
av och om förståndshandikappade. Ett av de seminarier som jag deltog i
behandlade ämnet "De förståndshandikappade och kyrkan". Där visade det
sig, att vi i Sverige inte har satsat något nämnvärt på den frågan i jämförelse
med flera av de andra nordiska länderna. Strövis undantag finns, men de är
tyvärr få.
I Norge har man inom församlingarnas diakoni en relativt omfattande
verksamhet med och för de förståndshandikappade. Danskarna kände sig nu
mogna att påbörja någon verksamhet, och hade skickat över en delegation till
Norge för att undersöka, om den metoden kunde passa i Danmark. Från
Sverige hade vi inte mycket annat att berätta om än Elisabeth Broberg, som
tidigare alltid var med vid sådana här kongresser/konferenser. Men det är inte
Svenska kyrkan, som engagerat henne, utan Pingstkyrkan. Och 1995 var hon
tyvärr så sjuk, dålig och trött, att hon inte alls orkade delta.
Längst hade man kommit i Finland. På stiftsnivå fanns det projektanställda
präster, som helt och hållet ägnade sig åt de förståndshandikappade. Frågan
ställdes om vad nytta och vad hjälp en präst kan ge. Liksom i Norden i övrigt
flyttas de handikappade ut i samhället i eget boende. Ofta kan den på detta
sätt utflyttade personen bli mycket ensam och i sådana fall kan en präst
hjälpa till och ordna ett nätverk. Ibland finns en central lägenhet, som är
bemannad med personal, där t.ex. alla kan äta tillsammans. Runt denna
lägenhet finns ett antal s.k. satellitlägenheter, där de handikappade bor var
för sig. Eftersom detta egenboende och ensamboende uppstått inom
samhället, är även dessa handikappade ofta ensamma, och kan inte ty sig till
varandra och umgås, som var meningen. Dessutom består personalen av en
mycket liten grupp. En präst kan hjälpa till vid alla livets skiften. Några av de
boende vill kanske gifta sig, och behöver allt stöd och hjälp de kan få. Skulle
det i en sådan miljö inträffa ett dödsfall, kan samtliga, som bor där, bli
handlingsförlamade, rädda och börja kollektivt gråta, varken veta ut eller in.
Finns en präst engagerad i deras närhet, som de känner väl och litar på, kan
denne präst göra stora insatser för de övriga boende i gruppen. Även för de
anställda kan det vara till stor hjälp, eftersom de inte alltid vet, hur de skall
bete sig i svåra stunder.
Det finaste den svenskspråkige prästen anställd av Åbo Stift, visade på
seminariet, var ett Videoband med ett julspel. Alla de, som deltog i julspelet,
var förståndshandikappade. Någon var t.o.m. sängliggande, och drogs in i
sängen. Över alla deltagarnas ansikten sken det av absolut uppriktig lycka.
Med denna min motion vill jag naturligtvis, att vi i vårt land skall följa efter
Finland i den här frågan. Ett fåtal församlingar lägger redan nu ned ett stort
arbete på handikappade. Men för att sprida verksamheten i hela landet, så
borde stiften kunna stödja församlingarna med egna speciellt utbildade
stiftspräster. Detta vore speciellt viktigt för de små församlingarna med dålig
ekonomi. De har aldrig annars någon möjlighet att satsa extra på dessa
utsatta grupper.
Med stöd av det ovan sagda hemställer jag
att ombudsmötet måtte besluta hos SFRV:s styrelse begära att en
utredning omgående tillsätts för att utröna möjligheten av att kunna
starta verksamhet inom kyrkans ram för att kunna hjälpa olika
förståndshandikappade människor.
Stockholm i juni 1996
Christina Molander
|