Motion till ombudsmötet

1996:502

av Per Ronquist
om mobbing inom Svenska kyrkan

Kyrkomötet avslog motionen och hänvisade till att man på stiften hade resurser att hantera förekommande fall på ett professionellt och adekvat sätt.

Men det handlar inte om det. Mobbing inom Svenska kyrkan är inte bara enskilda fall, som man mer eller mindre professionellt hanterar på respektive stift, utan mobbing är ett problem som rör hela Svenska kyrkan och för den delen också hela svenska samhället att det förekommer.

Hur kan det förekomma att människor som kallar sig kristna överhuvudtaget kan bete sig på detta sätt? Och detta så mycket mer som man för konfirmander och i många andra sammanhang åtminstone gör sken av att stå för ordet: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem."

Varför är det alltid den som blir mobbad som måste träda fram och redovisa sin smärta? Varför träder aldrig den som mobbar fram?

Det kan bero på att den som mobbar gör det utan att veta om det, att vederbörande förnekar att han mobbar och att hans mobboffer bara inbillar sig illvillighet där ingen illvillighet finnes, att han är egenrättfärdig och inte vill erkänna för sig själv och andra att han är en mobbare, att han är illvillig men inte vill eller inte orkar stå för det eller en kombination av en eller flera av dessa orsaker.

Varför skall bara den mobbade ha ansvaret för den uppkomna situationen.

Varför skall den mobbade ensam dras med skuldkänslor för sina hämndtankar och för sin bitterhet, när han blir mobbad.

Varför är det den mobbade som söker läkare eller blir förmådd att söka läkare och psykolog?

Är det inte för att man medvetet eller omedvetet anser att den som låter sig mobbas, den som inte har förmåga att upprätthålla personlig integritet, oförmåga att få sin person och det man gör och säger respekterat, den är en sjuk person, medan de som mobbar är friska, sunda och normala människor. Det är onormalt att inte ha förmåga att ha personlig integritet och att inte ha förmåga att skapa respekt för sin person och det man gör och säger. Därför är det helt naturligt att den som blir mobbad söker läkare och att den som blir mobbad kämpar med sina skuldkänslor för att han låter sig mobbas. Det skall vara så, Eller?

När man talar om mobbing låter det som att det är något temporärt, något som inträffar, men som kan rättas till. Och då handlar det om att man kommit snett på något vis och det kan i lyckliga fall rättas till.

Men hur skall man göra med en människa som har kronisk oförmåga att skapa sig personlig integritet och en kronisk oförmåga att skapa respekt för sin person och för det man gör och säger?

Att åkomman är kronisk betyder att livet blir ett livslångt lidande för den personen.

Samtidigt känner sig omgivningen maktlös och en sådan åkomma verkar oåtkomlig och allt det oåtkomliga osynliggöres i vårt samhälle, som vore det inte existerande.

Den mobbades liv blir emellertid ett livslångt tiggande om kärlek, förståelse, bekräftelse. Detta värjer sig människorna för.

Den mobbade stämplas således som en människa som ständigt vädjar till medmänniskorna: "tyck synd om mig!", och man tycker att han iställer är värd en spark därbak. Den mobbade blir stämplad som en gnällspik, en surpuppa, en som är obenägen att ta kontakt och som bara kräver utan att ge något i utbyte.

Så stöter man bort honom och såret hos den mobbade smärtar än mer och begäret efter förståelse, kärlek och bekräftelse blir alltmer pockande och skriande. Hittills har man nöjt sig med att konstatera att det är ett sandlådeproblem, dvs. ett problem som har sin rot och sitt ursprung i tidig barnaålder och medlet för att komma tillrätta med det har varit det primitiva: lär ungarna att slå tillbaka, när de blir illa behandlade.

För att följa upp min motion 1993 skrev jag senare under hösten till samtliga biskopar, där jag bad om synpunkter på problemet.

Det var två som svarade.

Att Svenska kyrkans episkopat teg, så när som på dessa två kan endast bero på att frågan var likgiltig för dem och än mer frågaren. Ändå skulle de i varje sammanhang försäkra att så inte var fallet, men på något annat sätt kan man inte förstå deras egendomliga tystnad.

Vad skall man göra med dessa människor och finns det några möjligheter att förbättra deras liv, är det möjligt att den sunda starka normala mänskliga omgivningen ändrar sin attityd lite till dem, eller skall man bara förbigå dem med tystnad?

Jag hemställer

 att ombudsmötet begär att Stiftelsestyrelsen utarbetar ett program för hur man skall hantera ovan beskrivna mobbingfall.

Per Ronquist