Motion till kyrkomötet
1996:27
av Dag Sandahl
om alternativa former för prästvigningar
I fem motioner ger jag förslag till hur den verkliga motsättningen om ämbetet i
Svenska kyrkan fortsättningsvis ska kunna hanteras. Förslagen går olika
långt. I fortsatta ekumeniska samtal kommer det svar kyrkomötet avger att
vara en viktig informationsbärare.
Svenska kyrkan har historiskt sett haft svårt att hantera sina
väckelserörelser. 1800-talets modell att stöta bort dem beklagas nu rätt
allmänt. Under senare decennier har därför det ekumeniska arbetet inriktats
på dialoger -- senast med Svenska Missionsförbundet (SMF), dessförinnan
med Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS). När det gäller EFS ledde
dialogen till att EFS -- med bevarad egen organisatorisk frihet -- ändå
inlemmas i Svenska kyrkan. Dess spiritualitet ses som viktig för Svenska
kyrkan. Regelmässigt prästvigs nu EFS-pastorer. Det kan leda till lätt
utmanande vigningar: EFS-pastorer som i sitt arbete tydligt markerat distans
till Svenska kyrkan prästvigs medan unga teologer, väl förankrade i Svenska
kyrkan, vägras vigning med argumentet att de inte omfattar Svenska kyrkans
syn på frågan om kvinnor i prästämbetet.
Den modell för organisatoriskt samband som gäller med EFS borde kunna
gälla i relation till denna senare grupp teologer. Den syn de omfattar
förklarades år 1958 ha fortsatt hemortsrätt i Svenska kyrkan. De
fromhetsriktningar som avvisar den 1958 antagna ordningen har lämnat
bidrag för kyrkolivets utveckling som knappast kan kallas försumbara. Vad
saken nu gäller är att förhindra den bortstötning som i normalfallet skulle vara
konsekvensen av det beslut kyrkomötet 1995 fattade.
Konkret betyder detta att en prästkandidat kan vigas av någon biskop
(pensionerad eller i tjänst) och knytas till en församling utan att anställas av
den. Denna typ av "non-stipendary"-präster finns t.ex. i Anglikanska kyrkan.
Former för lämplighetsprövning måste fasställas -- här kan antingen
domkapitlen eller ett s.k. Nödkonsistorium sköta den praktiska prövningen.
Utgångspunkten är ett enkelt konstaterande att Gud fortsätter att kalla också
dem till präster som i ämbetsfrågan utgör en minoritet. Att inte finna former för
att prästviga i en sådan situation är att hemfalla till funktionell ateism.
De reglerade formerna för en ordning som den här skisserade måste
självfallet Svenska kyrkans centralstyrelse ta fram. Det nu avgörande viktiga
är att arbetet att finna former för att förhindra det som annars riskerar att bli en
kyrkosplittring påbörjas. Frågan ställs alltså inte om de prästkandidater saken
gäller ska prästvigas utan i vilka former det ska ske. Detsamma kommer
sannolikt att behöva gälla för diakonatet.
Med ledning av ovanstående föreslår jag
att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen skyndsamt arbetar fram förslag till reglerade
former för vigningar av i motionen skisserat slag.
Kalmar den 19 juni 1996
Dag Sandahl
|