Motion till kyrkomötet

1996:27

av Dag Sandahl
om alternativa former för prästvigningar


I fem motioner ger jag förslag till hur den verkliga motsättningen om ämbetet i Svenska kyrkan fortsättningsvis ska kunna hanteras. Förslagen går olika långt. I fortsatta ekumeniska samtal kommer det svar kyrkomötet avger att vara en viktig informationsbärare.

Svenska kyrkan har historiskt sett haft svårt att hantera sina väckelserörelser. 1800-talets modell att stöta bort dem beklagas nu rätt allmänt. Under senare decennier har därför det ekumeniska arbetet inriktats på dialoger -- senast med Svenska Missionsförbundet (SMF), dessförinnan med Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS). När det gäller EFS ledde dialogen till att EFS -- med bevarad egen organisatorisk frihet -- ändå inlemmas i Svenska kyrkan. Dess spiritualitet ses som viktig för Svenska kyrkan. Regelmässigt prästvigs nu EFS-pastorer. Det kan leda till lätt utmanande vigningar: EFS-pastorer som i sitt arbete tydligt markerat distans till Svenska kyrkan prästvigs medan unga teologer, väl förankrade i Svenska kyrkan, vägras vigning med argumentet att de inte omfattar Svenska kyrkans syn på frågan om kvinnor i prästämbetet.

Den modell för organisatoriskt samband som gäller med EFS borde kunna gälla i relation till denna senare grupp teologer. Den syn de omfattar förklarades år 1958 ha fortsatt hemortsrätt i Svenska kyrkan. De fromhetsriktningar som avvisar den 1958 antagna ordningen har lämnat bidrag för kyrkolivets utveckling som knappast kan kallas försumbara. Vad saken nu gäller är att förhindra den bortstötning som i normalfallet skulle vara konsekvensen av det beslut kyrkomötet 1995 fattade.

Konkret betyder detta att en prästkandidat kan vigas av någon biskop (pensionerad eller i tjänst) och knytas till en församling utan att anställas av den. Denna typ av "non-stipendary"-präster finns t.ex. i Anglikanska kyrkan. Former för lämplighetsprövning måste fasställas -- här kan antingen domkapitlen eller ett s.k. Nödkonsistorium sköta den praktiska prövningen. Utgångspunkten är ett enkelt konstaterande att Gud fortsätter att kalla också dem till präster som i ämbetsfrågan utgör en minoritet. Att inte finna former för att prästviga i en sådan situation är att hemfalla till funktionell ateism.

De reglerade formerna för en ordning som den här skisserade måste självfallet Svenska kyrkans centralstyrelse ta fram. Det nu avgörande viktiga är att arbetet att finna former för att förhindra det som annars riskerar att bli en kyrkosplittring påbörjas. Frågan ställs alltså inte om de prästkandidater saken gäller ska prästvigas utan i vilka former det ska ske. Detsamma kommer sannolikt att behöva gälla för diakonatet.

Med ledning av ovanstående föreslår jag

 att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen skyndsamt arbetar fram förslag till reglerade former för vigningar av i motionen skisserat slag.

Kalmar den 19 juni 1996

Dag Sandahl