Motion till kyrkomötet

1996:26

av Dag Sandahl
om principer för organiserad delning i Svenska kyrkan

När en kyrka med en samtidsdoktrinär motivering avvisar prästkandidater, som av trons människor uppfattas bära på en genuin prästkallelse, styr den kyrkan mot splittring.

I Svenska kyrkan har från 1980-talets början (men alltså inte när beslutet om prästvigning av kvinnor togs eller de första vigningarna förrättades) bestämt hävdats att Svenska kyrkan är splittrad i två oförenliga kyrkor. Så beskrevs situationen av professor Gustaf Wingren. Till denna analys har t.ex. biskopen KG Hammar och domprosten Caroline Krook anslutit sig. Några organisatoriska uttryck har dock denna splittring inte tagit sig. Fortfarande uppträder Svenska kyrkan som en. Den praxis som gör att den som inte tror beslutet om kvinnor i prästämbetet vara gudomligt inte heller kan prästvigas och -- i en mening konsekvent -- för det fall han redan är prästvigd om möjligt ska hindras befordringsmässigt, gör det nödvändigt att fatta beslut om hur en organiserad skilsmässa inom Svenska kyrkan ska gå till. Det handlar om människor i Svenska kyrkan som hört de upprepade beskeden att de inte andligen hör hemma i denna kyrka och som då med sin svenskkyrkliga spiritualitet måste finna former för episkopal omsorg i andra former. Det handlar också om att Svenska kyrkan utifrån egna och bittra erfarenheter av tidigare kyrkosplittringar med åtföljande andlig kraftförlust aktivt arbetar för att minimera skadorna och inte minst för sin egen skull skapar möjligheter till fortsatt dialog.

Skillnaden mellan 1800-talets kyrkosplittring och den som nu avtecknar sig är att de grupper som sätter biskopsämbetet högt kommer att arbeta för att gestalta en "continuing Church" med egna biskopar. Det är ju inte dessa grupper som genom fattade beslut ändrat vad som tidigare var Svenska kyrkans tro och ordning. En lärdom från gamla tiders kyrkosplittringar borde leda till att man så långt som möjligt inrättar fora för samråd och att man inte delar upp egendom. Det primära ansvaret för samråd mellan de olika kyrkorna är biskoparnas. Det behövs någon form av officiell registrering för att det ska stå klart till vilken biskop präster, diakonissor och lekfolk hör och därmed vilken biskop som visiterar resp. präst. Att den kyrkoorganistion som gestaltar sitt continuum är beredd att göra tjänst åt alla medlemmar i Svenska kyrkan kan man utgå från. Dess präster kommer i stor utsträckning att vara församlingspräster och de kan -- på sätt som redan sker för Svenska kyrkans vidkommande -- ta pastoralt ansvar för bestämda områden. För att detta i någon rimlig mening ska kunna fungera krävs många samtal mellan resp. biskopar.

Med ledning av ovanstående föreslår jag

 att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen med fastställande av den i motionen angivna principen förbereder en organiserad delning i Svenska kyrkan.

Kalmar den 19 juni 1996

Dag Sandahl