Motion till kyrkomötet

1996:21

av Hans-Olof Andrén
om valbarhet till kyrkliga förtroendeuppdrag

Av ålder har beslutsfattandet i Svenska kyrkans församlingar byggt på ett samspel mellan förtroendevalda och präster ("den dubbla ansvarslinjen"). I dag betraktas Svenska kyrkans demokratiska uppbyggnad lika självklart grundläggande och omistlig som den episkopala strukturen med präster ansvariga inför biskop och domkapitel. I resonemangen kring församlingskyrkors eventuella övertalighet har sålunda satts som kriterier för en pastoralt fungerande församling dels förekomsten av en gudstjänstfirande församling, dels också att det finns kyrkotillhöriga som är beredda att ta ansvar som förtroendevalda i ett kyrkoråd.

För Svenska kyrkans framtid är det av utomordentlig vikt att värna om samverkan mellan ämbetsbärare och förtroendevalda. Tillgång på människor som vill och förmår att ta ansvar som exempelvis kyrkvärdar, kyrkorådsledamöter eller kyrkofullmäktige är en grundförutsättning för att på sikt bevara Svenska kyrkans identitet. Det gemensamma ansvarstagandet i ett kyrkoråd är också en förutsättning för att församlingen eller pastoratet skall kunna fungera pastoralt. Ett förtroendefullt samarbete mellan präst och kyrkorådsledamöter är en välsignelse för församling eller pastorat; när en part tillåts dominera på ett otillbörligt sätt kan den mest destruktiva miljö uppstå som lamslår verksamheten under åratal.

Goda förtroendevalda är i dag långt ifrån någon självklar tillgång i alla församlingar, inte ens i de stora församlingarna eller pastoraten. Svenska kyrkan behöver därför ta vara på de kyrkotillhöriga som har intresse och förmåga, och som har fått kallelsen att gå in i ett förtroendeuppdrag i kyrkan. Tyvärr lägger dagens regler om valbarhet här hinder i vägen. Reglerna, som tillkommit i en helt annan samhällssituation än vår, kräver obönhörligen att den förtroendevalde är bosatt i församlingen eller pastoratet. Studier på annan ort, fritidsboende, anknytning till arbetsplatsens församling, flyttning över församlingsgränsen inom samma ort, täta byten av bostad med andrahandskontrakt och andra liknande omständigheter gör lätt att boendet och församlingsengagemanget skiljs åt. Särskilt gäller detta ungdomarna, de som skulle blivit kyrkans framtida förtroendevalda.

Det är således av stor betydelse att det nya regelsystem som nu växer fram är så flexibelt, att den resurs tas till vara som lekfolkets ansvarstagande som förtroendevalda utgör. Den som vill ställa upp som kandidat till ett förtroendeuppdrag i den församling eller det pastorat i vilket han på något sätt är engagerad bör därför beredas möjlighet till detta, om skälen är godtagbara. Prövning av skälen kan t.ex. ankomma på pastor, och om tillstånd ges bör hemförsamlingen eller hempastoratet meddelas, att vederbörande inte längre är valbar där. Observera att församlingstillhörigheten inte nödvändigtvis behöver ändras -- härigenom kan problem med "skenskrivning" i en församling med lägre kyrkoavgift undvikas.

De kyrkliga utredningarna inför relationsförändringen har påbörjat sitt arbete, men ännu bör goda möjligheter finnas att överväga den närmare utformningen av regleringen av valbarhet till förtroendeuppdrag. En meningsyttring från kyrkomötet bör därför kunna leda till att frågan blir ordentligt genomlyst i utredningsarbetet.

Mot bakgrund av det anförda hemställs

  att kyrkomötet som sin mening ger Centralstyrelsen till känna vad som i motionen anförts om valbarhet till kyrkliga förtroendeuppdrag.

Göteborg den 20 juni 1996

Hans-Olof Andrén