Motion till kyrkomötet

1996:12

av Birger Palo
om möjlighet till alternativ vid dop

Den gången avslogs min motion, om än jag med tacksamhet noterade att flera reservanter stödde den. Det utlovades dock samtal om frågan mellan biskopar och präster om frågan, särskilt i bygder där problem kunde uppstå.

Det är mig obekant i vilken utsträckning frågan verkligen har diskuterats, men många unga föräldrar har ändå upplevt att det hos många präster finns en beredskap till alternativa ordningar och små ändringar i nu gällande dopritual. Bl.a. har det gått att finna präster, som accepterar att i befrielsebönen använda ordet "bevara" i stället för "befria", vilket dessa föräldrar varit tacksamma för. Fortfarande finns dock många präster, som hävdar att de inte har rätt att tillmötesgå sådana önskemål. Ibland beror oviljan säkert på djup egen övertygelse om befrielsebönens nödvändighet, och det får man i så fall respektera och försöka få annan präst att förrätta dopet. Ibland tycks oviljan att gå föräldrarna till mötes mest bero på rädsla för att avvika från fasställd ritual och kanske ibland bara på behov av att demonstrera makt.

Under den gångna vintern behandlade ett radioinslag dopfrågan. Om jag minns rätt var det i programmet Människor och tro. En ung nybliven mor och en kvinnlig präst medverkade i programmet. Den unga modern hade från början ingen personligt kristen tro, men upplevelsen att få barn hade för henne varit av nästan religiös karaktär, och hon hade känt det viktigt att ta reda på vad dopet skulle innebära för hennes barn. Hon ville ha en kvinnlig präst som dopförrättare, berättade hon, och tillsammans med henne gick de igenom dopritualet. Det var tydligen fråga om en mycket observant ung kvinna, för hon hade enlig egen utsago reagerat direkt negativt inför befrielsebönen. Om den skulle bes, då fick dopet vara, för hennes barn var inte någonting som ondskan hade i sitt våld, menade hon. Den kvinnliga prästen hade accepterat att ändra på formuleringarna, och barnet döptes. Modern kände att hon hade blivit positivt bemött av kyrkan. Jag har också i andra sammanhang hört präster själva uttrycka tveksamhet inför befrielsebönen. Det är alltså inte bara vissa väckelserörelser som önskar större frihet i frågan.

Därför är min vädjan till 1996 års kyrkomöte: Låt det bli officiellt tillåtet för prästerna, att efter ett själavårdande dopsamtal med de berörda föräldrarna ge utrymme för alternativ och smärre förändringar inom rimliga ramar. Det skulle för övrigt bara innebära att en praxis, som redan håller på att utvecklas, blir tillåten. Det kan väl inte vara så att kyrkan har sådan brist på förtroende för sina präster, att de inte anses kunna göra bedömningar om när och hur det är rimligt att tillmötesgå önskemål om alternativ. Fullfölj de utlovade samtalen i en positiv anda!

Med hänvisning till ovanstående hemställer jag

  att kyrkomötet medger att präster efter dopsamtal tillåts använda 1942 års ordning för dop eller göra smärre förändringra i nu gällande ritual då föräldrar så önskar.

Luleå den 17 juni 1996

Birger Palo