Motion till kyrkomötet

1996:11

av Birger Palo
om Svenska kyrkans strategi för framtida ställning som en öppen folkkyrka

"Om vi se jorden som en prisma belyst av ljuset från Guds ansiktes sol, så kanske vi våga som en svag och otillräcklig bild fortsätta liknelsen och säga, att liksom vi med vårt mänskliga öga se denna världens sol bryta sitt ljus i spektrets sju färger -- så se vi den eviga kärlekens, den eviga sanningens sol, solen över Golgatas kors, det blödande Hjärtats sol, bruten i kyrkornas olika färgband.

Men ur dem alla löses och frigöres, över dem alla lyftes och svävar en annan kyrka, kyrkornas kyrka, en enda kyrka -- de heligas samfund -- Jesu Kristi församling -- en skara ur alla folkslag och stammar och tungomål, som följer Lammet vart det går."

Svenska kyrkan är inte och har troligen aldrig varit något enhetligt trossamfund, där alla medlemmar omfattat en i alla stycken gemensam trosuppfattning. Det har alltid funnits grupper inom kyrkan med olika syn på delar av läran och på kristenlivets utformning. I olika bygder har den kyrkliga fromheten haft mycket olika färg. Det har förstås förekommit många heta diskussioner, t.o.m. riktiga gräl och tyvärr också en hel del av utstötning och fördömanden. Icke desto mindre har Svenska kyrkan kunnat fungera med alla dessa olikheter, och detta får väl anses ha varit en styrka för kyrkan.

Svenska kyrkan har också länge arbetat för större kristen enhet, och därvid talat mycket om att möta andra uppfattningar med respekt. Det anses naturligt att samarbeta på alla områden där det är möjligt, även om man inte delar alla uppfattningar. Det har mig veterligt t.ex. aldrig varit på tal att avbryta kontakterna med vare sig den katolska eller den ortodoxa kyrkan av det skälet att dessa nämnda kyrkor har en annan ämbetssyn än Svenska kyrkan numera har.

För mig och många andra, som har våra andliga rötter i den gamla norrländska läsarfromheten, har det hittills varit nästan självklart att leva och verka som inomkyrkliga rörelser. I dessa rörelser har respekten för Guds Ord alltid varit stor, och det är där man alltid till sist har sökt svaren, när man har diskuterat och samtalat om olika trosfrågor. Hittills har det inte heller varit något större problem, då dessa människor har mötts med respekt och fått leva och verka med bevarad särart och identitet. Hittills har de aldrig av kyrkans ledning tvingats att acceptera sådant som de inte kunnat ta till sig utifrån sin insikt i och förståelse för Guds Ord. De har fått fortsätta att verka som fullvärdiga medlemmar i Svenska kyrkan. Nu tycks det vara slut på detta förhållande.

Nu får människorna inom dessa rörelser klara och tydliga signaler: "Gå ur kyrkan! Ni är inte välkomna här med mindre ni uppger er trosuppfattning och er identitet." Det här känns dubbelt märkligt, när kyrkan annars gör stor affär av aktiviteter för att nu få människor att döpa sina barn, så att de blir medlemmar i kyrkan. Man försöker också tänka ut hur man ska få människor att bli kvar som medlemmar även efter att den planerade relationsförändringen till staten blivit verklighet. Och det finns helt klart skäl för oron att det blir en starkt decimerad skara, som i framtiden ska bära kyrkans arbete såväl ekonomiskt och verksamhetsmässigt. Desto märkligare känns det att man då samtidigt just nu gör sitt bästa för att driva ut tiotusentals av sina mest aktiva medlemmar.

Det är till yttermera visso inte människorna i de gamla läsarrörelserna, som har ändrat sig på något oönskat sätt, så att de av den anledningen inte platsar i Svenska kyrkan. Deras "brott" är att de inte, med den kunskap och den förståelse de har i Guds Ord, kan omfatta vissa nya ordningar och lärosatser, som på senare tid vunnit terräng i Svenska kyrkan. De uppfattar att det har blivit viktigare att acceptera vissa nya dogmer för att vara fullvärdig medlem i Svenska kyrkan än att hålla sig till "den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga".

Min oro gäller inte heller i första hand dessa rörelser. De kommer att klara sig bra som fristående trossamfund, och som sådana bidra med sina färger till det totala spektrat, för att hänvisa till citatet av Sven Lidman. En del av dessa rörelser är dessutom starkt växande och skulle kunna ge åtskilligt gott till kyrkans framtida arbete, som mer än nu kommer att baseras på ideellt arbete. Inom flera av dem förbereder man sig emellertid nu på att utan större svårighet kunna fortsätta som fria samfund, om det blir nödvändigt, eftersom man uppfattat signalen om "utvisning". Min oro gäller faktiskt mer Svenska kyrkan, som jag anser kommer att utarmas, om man stampar ut dessa människor ur sin gemenskap. I varje fall kan man fråga sig vad det är för medlemsvård Svenska kyrkan bedriver.

Ska det verkligen vara omöjligt att även i framtiden leva tillsammans i en öppen folkkyrka, där man kan acceptera varandras olikheter? Ska det vara omöjligt att kunna se varandra i ögonen och säga: "Vi har olika uppfattning om detta och detta. Jag kan inte finna att det här stämmer med Guds Ord, men du tycker att du finner det. OK. Vi får väl acceptera att vi tror olika i vissa frågor och arbeta vidare båda två och överlåta åt den store Domaren själv att döma när den dagen kommer." Det finns sannerligen arbetsuppgifter så att det räcker för alla. Det är ju ungefär så vår Svenska kyrka har arbetat hittills, varför skulle det inte gå i fortsättningen också? Naturligtvis ställer en sådan samlevnad även krav på människor i de olika grupperna att visa respekt för dem som har andra uppfattningar än en själv och för deras rätt att verka i Svenska kyrkan.

Eller måste det bli så som Sven Lidman skriver i fortsättningen av det citat jag började med:

"Därför äro de lyfta ut ur alla folk och kyrkor: För att stå inför Guds tron och tjäna Honom dag och natt i Hans tempel. Men deras vandring genom världen var en vandring i Andens fördolda liv, i ödmjukhet och trohet; deras närmaste förföljde dem, samfunden förföljde dem, världen förföljde dem. . ."

Med hänvisning till det ovan anförda hemställer jag

  att kyrkomötet som sin mening ger Centralstyrelsen till känna att Svenska kyrkan i arbetet med strategi för framtida medlemsanslutning och medlemsvård även bör diskutera och behandla frågan om att finna former, som gör det möjligt för människor i olika inomkyrkliga väckelserörelser och bekännelsetrogna grupper att leva kvar och verka som medlemmar i Svenska kyrkan med bevarad identitet och särart.

Luleå den 17 juni 1996

Birger Palo