En officiell begäran om att Svenska kyrkan skall vara behjälplig med att avlöva och avveckla sig själv!
-- En provokation mot den kyrkliga demokratin och därmed kyrkans egen åsikt!
-- En konstitutionell katastrof!
-- En de vackra ordens makt över (den medvetna) tanken!
I direkt strid med de kyrkliga kommunernas ståndpunkt, dvs. Svenska kyrkans demokratiskt förankrade åsikt, vill regeringen driva igenom drastiska förändringar av de historiska relationerna mellan kyrkan och staten. Församlingarnas kommunstatus föreslås upphöra, beskattningsrätten tas ifrån kyrkan och ersättas med en s.k. kyrkoavgift, vars genomförande i praktiken få eller ingen närmare i dag torde kunna redogöra närmare för. En rad andra förändringar följer också i spåren av det radikala och brutala avklippandet av banden mellan kyrkan och staten som regeringsskrivelsen aviserar och alltså tillika begär hjälp av och legitimering från kyrkomötet i genomförandet.
Kyrkomötets svar på den begäran bör endast bli ett, samt klart och otvetydigt formulerat: Nej! På den sidan borde det inte heller vara särskilt svårt för dem, som annars principiellt vill lossa banden mellan kyrkan och staten att ställa sig. Regeringsskrivelsens innehåll bär nämligen prägeln av ett hafs- och hastverk, som långt ifrån betjänar den sistnämnda minoritetsgruppen i Svenska kyrkan, den som nu bakom vackra ord och trist trixande med remissmatematiken kring Kyrkoberedningens föregående förslag och Svenska kyrkans centralstyrelses övervärderade majoritetstillstyrkan utnyttjas av regeringen. Ty, hur kan annars konstaterandet göras "att det finns ett starkt stöd för en förändring i relationerna mellan staten och Svenska kyrkan" (sid. 11)? Uttalat mot bakgrund av att nära tre fjärdedelar av kyrkokommunerna är motståndare till upphävandet av kyrklig kommunstatus och borttagandet av beskattningsrätten!
Konstitutionell irrfärd
Den juridiska kritiken mot Kyrkoberedningens förslag -- vilket i avgörande delar ligger till grund för regeringsskrivelsen -- har varit förödande på flera avsnitt, trots att beredningen letts av en erfaren jurist, hovrättspresidenten Carl Axel Petri, känd skilsmässoanhängare. Även om regeringen uppenbarligen har noterat och visat viss respekt för detta allvarliga faktum genom att förutskicka och föreslå vidare utredningar på en rad punkter i förslaget, är naturligtvis ordningen med att först besluta klippa av sambandet mellan kyrkan och staten och sedan tillsätta sex, sju, åtta eller tio utredningar för att se om och hur den nya radikala ordningen kommer att fungera bakvänd. Vad som begärs är varken mer eller mindre än kyrkomötets godkännande av drastiska förändringar i ett framtida mörker, ett slags kyrkligt in-blancoförfarande, som därmed legitimerar en Svenska kyrkans avlövning och framtida avveckling.
Ordens makt över tanken
Regeringsskrivelsen innehåller många vackra ord om en heltäckande folkkyrka, levande och lokala församlingar och en kyrklig självstyrelse som påstås vara helt avgörande. Den föreslagna avgiften måste kompensera skattebortfallet, heter det vidare i aktstycket, där Svenska kyrkans folkliga och demokratiska karaktär prisas med all den verbala tyngd som karaktären är värd. Men som bekant är det handlingarna som räknas och känns, inte orden. Vad blir följden för Svenska kyrkans ekonomi, när beskattningsrätten försvinner?
Vad blir det av folkligheten och den lokala demokratin, om församlingarna inte får vara herrar i eget hus? Vem önskar en centralstyrd kyrka utom möjligen en och annan som i organisatorisk position konsekvent satt sig över församlingarnas åsikter, vilka i kyrka--statfrågan är väl dokumenterade genom åren?
Regeringens konstaterande att denna fråga länge har varit föremål för utreedningar är i sig ingalunda en bekräftelse på att det är tid att genomföra en brytning av det historiska sambandet. Om motståndet mot brytningen är orubbat och det ligger allvar bakom den ofta uttalade åsikten att hänsyn skall tas till kyrkans egen åsikt spelar det ingen roll om frågan utretts en, tio eller hundra gånger!
Kyrkomötet har rätt att kräva fullständiga utredningar, ett fylligt och heltäckande material att ta ställning till, särskilt som det handlar om principiellt avgörande frågor för Svenska kyrkan. Tillspetsat kan faktiskt sägas att regeringen behandlar kyrkomötet nonchalant genom att presentera ett så svagt och undermåligt material som skrivelsen är ett belägg för. Det är inte rimligt att kyrkomötet skall ge ett godkännande av ett förslag, vilket i sig kräver ett stort antal nya utredningar och gällande allvarliga och även de viktiga principfrågor för Svenska kyrkan.
Kyrkomötet har alltså ingen anledning att teckna borgen för en framtida skuldförbindelse för Svenska kyrkan vars omfattning av allt att döma blir gigantisk.
Mot bakgrund av ovanstående hemställs därför
att kyrkomötet avslår regeringens förslag om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan.
Bengt Olof Dike