I avsnitt 8 sid. 36 av regeringsskrivelse 1995:1 till kyrkomötet behandlas frågorna om statlig ersättning för kyrkans vård av kulturhistoriskt värdefull egendom.
Regeringen anger som sin mening att statlig ersättning bör utgå som "ett led i ett ömsesidigt åtagande av staten och kyrkan för att bevara kyrkobyggnadernas kulturvärden". Ersättningen "bör bygga på en överenskommelse mellan staten och Svenska kyrkan". Grundhållningen är tydlig. Det är ett gemensamt ansvar att vårda nationens kulturarv -- inte bara ett ansvar för medlemmarna i Svenska kyrkan.
Regeringen menar vidare att en utgångspunkt skall vara "att uttaget av kyrkoavgift skall minskas i samma omfattning som den statliga ersättningen". Detta är inte en rimlig utgångspunkt. Resultatet kan i somliga församlingar bli en sådan minskning men det kan också finnas församlingar som gör nysatsningar när de t.ex. ensamma slipper ansvaret för ett kostsamt byggnadsunderhåll. Den friheten ska församlingarna ha. Utgångspunkten är nämligen den att alla, också invandrade muslimska trosbekännare, har ansvar för kulturvården av kristna kyrkor.
Skulle regeringens utgångspunkt accepteras ter sig talet om kyrkans självständighet genom den nya reformen tveksamt. Huruvida något annat trossamfund skulle ställas inför ett krav som detta kan med skäl diskuteras. Praktiskt drabbar ett sådant krav församlingarnas hela verksamhet. Staten har ett intresse att bevaka, nämligen att statsbidraget i varje enskilt fall används korrekt. För detta finns en revisionsorganisation. För ansvaret att församlingarna inte tar ut oskäliga medlemsavgifter finns också i demokratisk ordning tillsatta organ.
Nu ska ersättningsfrågorna ytterligare utredas. Regeringen tänker sig att denna beredning lämpligen anförtros Kulturarvsutredningen (Ku 1994:09), dvs. en redan tillsatt utredning ska få tilläggsdirektiv. En överenskommelse mellan två parter kan självfallet inte ensidigt beredas och utformas av den ena parten. Det tycks mig alldeles självfallet att ett partssammansatt beredningsorgan tillsätts -- med möjlighet för detta organ att samråda med Kulturarvsutredningen, om sådana behov eller önskemål uppkommer.
Med anledning av RegSkr 1995:1 och vad jag ovan anfört hemställer jag
1. att kyrkomötet angående ersättning till kyrkan för bevarande av kyrkobyggnaders kulturvård som sin mening ger regeringen till känna att en sådan ersättning inte ska vara knuten till ett krav att kyrkoavgiften skall minskas i samma omfattning som statlig ersättning utgår,
2. att kyrkomötet som sin mening ger regeringen till känna att en arbetsgrupp sammansatt av företrädare för staten och för kyrkan bör utreda frågorna rörande sådan ersättning.
Kalmar den 21 juli 1995
Dag Sandahl