I regeringens principförslag om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan anges att utgångspunkten skall vara att Svenska kyrkan skall kvarstå som en öppen, demokratisk och rikstäckande folkkyrka. Vidare anges att detta skall framgå av en särskild lag.
Ordet demokratisk är ett av de begrepp som det anges att det råder i det närmaste total enighet om. (Och konstigt vore det väl annars, för vem vill vara odemokratisk i dagens samhälle?) Denna motion vill belysa den problematiska och långt ifrån entydiga tolkningen av innebörden av detta ord för Svenska kyrkans vidkommande.
Det är glädjande att skrivelsen betonar betydelsen av att värna om en fortsatt och fördjupad demokrati i Svenska kyrkan. Samtidigt visar dock skrivelsen prov på en troskyldig inställning då man i den förutsätter att demokratifrågorna är lösta för Svenska kyrkans del.
Ofta brukar ju också vår Svenska kyrkas folkkyrkokaraktär betonas, varvid den demokratiska uppbyggnaden framhäves. I praktiken tvingas man dock som kyrkopolitiker ofta konstatera att demokratin bara är uppfylld formellt och kvantitativt (genom antalet förtroendevalda) men tyvärr inte i praktiken. Och än värre, att det från såväl kyrkoledning som övriga anställda -- uttalat eller outtalat-- uttrycks att det inte heller är önskvärt med en demokratisk utveckling så att folket och ej endast "kyrkfolket" (de trogna gudstjänstbesökarna) har en reell möjlighet till påverkan.
Ofta kan man i vårt samhälle konstatera att vi har demokrati i princip även om den inte fungerar i praktiken. De förtroendevaldas huvudsakliga uppgift brukar dock vara formellt klart formulerad genom att de skall ange mål och huvudsaklig inriktning för verksamheten. Inom Svenska kyrkan, och så även i regeringens skrivelse (sid. 10), brukar "den dubbla ansvarslinjen" åberopas som den av hävd tydliga gränsdragningen mellan prästmakt och folkmakt. Hur denna bör se ut är dock i realiteten fullständigt ouppklarat. Vid föregående års kyrkomöte ställdes i en motion önskemål om förtydligande av innebörden av den dubbla ansvarslinjen. Något sådant har ej kunnat ges utan Centralstyrelsen åberopar i sin sammanställning över skrivelser till styrelsen under år 1994 endast att frågan bearbetas i pågående arbete rörande kyrkoherdens övergripande chefsansvar. Med andra ord är innebörden av den dubbla ansvarslinjen fortfarande oklar.
Om man tittar på den viktigaste nivån, församlingsplanet, är det nog ingen som ifrågasätter att prästen bör ha ett självständigt ansvar för förkunnelse och undervisning. Men när det gäller inriktningen av församlingsverksamheten, vem har där ansvaret? Vem har ansvaret för organisationen av församlingsverksamheten? Och formen för gudstjänstfirande? Och formen för undervisning av konfirmander? Har prästen någon särskild kompetens som de förtroendevalda inte har? En del präster hävdar säkert att så är fallet, andra inte. Hur som helst är saken principiellt helt ouppklarad.
De ovan ställda frågorna åskådliggör oklarheter i de grundläggande och konstitutionellt avgörande frågor som måste klargöras i det förslag till särskild lag om Svenska kyrkan som föreslås i regeringens skrivelse. Vidare är det nödvändigt att den särskilda lagen reglerar hur de kyrkliga valen skall gå till, vilka som är valbara m.fl. liknande frågor. Om inte, är risken överhängande att Svenska kyrkan i framtiden långt ifrån blir den öppna, demokratiska och evangelisk-lutherska folkkyrka som regeringen i sin skrivelse vill värna om.
Mot bakgrund av det anförda hemställs
att kyrkomötet beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen angående demokratifrågorna i Svenska kyrkan.
Stockholm i juli 1995
Marianne Upmark
Bengt Ivar Peterson Per Olof Fristorp