Betänkandet Staten och trossamfunden (SOU 1994:42) har remissbehandlats av bl.a. församlingar och kyrkliga samfälligheter. I samband med denna remissomgång har Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund genomfört en enkät.
Såväl Civildepartementets remiss som pastoratsförbundets enkät ger ett tydligt utslag i frågan om församlingsviljan när det gäller ställning som kyrkliga kommuner och ett bibehållande av den därmed sammanhängande beskattningsrätten. I pastoratsförbundets enkätsammanställning redovisas att inte mindre än 71 % (1 549) av samtliga svarande (2 170) kyrkokommuner och 76 % (528) av samtliga svarande pastorat (695) önskar bibehålla ställningen som kyrkliga kommuner och beskattningsrätten.
Inom samtliga stift är procenttalen, bland pastoraten, för de som önskar ett bibehållande över 50 %. Stockholms stift är lägst med 51 %. I Västerås stift är förhållandet att samtliga svarande pastorat (46) utom två anslutit sig till denna uppfattning. Procenttalet är i detta stift således 96 %.
Det är emellertid uppenbart att det finns starka önskemål om att förändra relationerna mellan staten och Svenska kyrkan. Detta bör då ske på ett sådant sätt att statens styrsystem i fråga om interna kyrkliga angelägenheter minskas. Ett sådant önskemål står inte i något motsatsförhållande till bibehållandet av den nuvarande beskattningsrätten och ställningen som kyrkliga kommuner. Det nu förestående utredningsarbetet bör därför ta en något annorlunda utgångspunkt än vad regeringen nu föreslår.
Vi vill först erinra om att Svenska kyrkans nuvarande rikskyrkliga organisation har hämtat sin organisatoriska struktur från svensk statsförvaltning. Således framstår kyrkomötet i många avseenden -- såväl formellt som reellt -- som parallell till riksdagen, vilket har sin historiska förklaring. Vidare är centralstyrelsen -- liksom för övrigt ärkebiskopen och övriga biskopar -- att betrakta som statliga myndigheter. Det nuvarande statskyrkosystemet kan sägas ha sin grund främst i detta förhållande.
Det kan finnas skäl att erinra om att det vid kyrkomötesreformen 1983 inte fanns de nuvarande demokratiskt uppbyggda stiftssamfälligheterna. Hade så varit fallet kanske kyrkomötesorganisationen fått en delvis annan utformning.
Svenska kyrkan kan i dag sägas vara uppbyggd med tre organisatoriska nivåer, lokal-, stifts- och riksnivåerna. Detta är rent principiellt en nivå för mycket om en effektiv och samordnad verksamhet skall bedrivas. Eftersom inte någon av de tre nivåerna är ifrågasatt måste en betydligt mera kraftfull samordning mellan stiftsnivån och riksnivån eftersträvas. Detta kan ske endast genom en reformering av kyrkomötesorganisationen. Vi menar att en sådan reform nu bör genomföras på följande sätt, vilket också skulle ge möjlighet till en acceptabel kompromiss i kyrka--stat-frågan.
Kyrkomötet väljs i dag av tillfälliga elektorsförsamlingar utan någon tydlig koppling bakåt mot avnämarna som i första hand måste anses vara stiftssamfälligheterna och dessas episkopala ledning.
Vår skiss till en förändrad organisation är följande:
Den rikskyrkliga organisationen bör byggas upp med stiften som bas!
Svenska kyrkan är och skall vara en episkopal kyrka, vilket utgör en förutsättning för samverkan mellan prästerlig ämbetsförvaltning och den demokratiskt uppbyggda, folkligt förankrade självstyrelsen.
Församlingarna är grunden för den kyrkliga verksamheten. Den samverkan mellan församlingar som sker i form av pastorat, samfälligheter och stiftsamfälligheter förändrar inte detta synsätt. Stiftsamfälligheterna har således församlingarna som sin egentliga grundval. Om man nu ger stiftsamfälligheterna uppgifter att bygga upp kyrkans riksplan innebär detta ett logiskt fullföljande av en både etablerad och självklar princip.
Församlingarna, samfälligheterna och stiftsamfälligheterna behåller sin ställning som kyrkliga kommuner med beskattningsrätt. Detta torde vara nödvändigt även av det skälet att den av Kyrkoberedningen föreslagna kyrkoavgiften i själva verket torde vara en skatt. Beskattningsrätt har, enligt regeringsformen, endast riksdagen och beslutande kommunal församling. Om församlingarna och samfälligheterna behåller ställningen som kommun eller, mer korrekt, som menighet undanröjs också den oklarhet som råder i frågan om regeringens förslag när det gäller om församlingar och samfälligheter kan vara egna juridiska personer eller om de kommer att ingå som delar av den juridiska personen Svenska kyrkan.
Sammantaget innebär detta således att, med ett bibehållande av det nuvarande kommunala systemet, undanröjs två mycket allvarliga oklarheter i regeringens förslag. Det föreligger således, för att anknyta till regeringsskrivelsens uttryckssätt (sid. 19) tillräckliga skäl att även i fortsättningen utsträcka regeringsformens bestämmelser om kommuner till att omfatta även församlingarna.
Stiftsamfälligheterna behåller sina nuvarande arbetsuppgifter. Valförfarandet bör däremot ändras så att stiftsfullmäktige väljs direkt av de röstberättigade på valdagen. Det kan då bli som mest tre val som sker samtidigt (församling/pastoratssamfällighet/stiftsamfällighet) dvs. samma antal val som vid de allmänna valen i september. Några tekniska problem med en sådan förändring behöver det därför inte bli.
Den centrala rikskyrkliga organisationen organiseras som en sammanslutning/förbund av de tretton stiftsamfälligheterna vars fullmäktige väljer ledamöterna/delegaterna i det nya kyrkomötet. Kyrkomötet väljer ett verkställande och förvaltande organ som förslagsvis kan benämnas Kyrkostyrelsen.
Församlingar och kyrkliga samfälligheter, således även stiftsamfälligheterna, omfattas som nu av lagstiftning i fråga om kompetens och organisatorisk struktur genom en lag om Svenska kyrkan som i huvudsak endast behöver innehålla bestämmelser i nuvarande 4--6 avd. i kyrkolagen. Innehållet i dessa bestämmelser är vad staten rimligen, vid en jämförelse med annan associationsrättslig lagstiftning bör tillhandahålla för en offentlig verksamhet som omsluter ca 10 miljarder kronor av offentliga medel.
Lagstiftningen skall således även förutsätta bildandet av den centrala rikskyrkliga organisationen som skall företräda trossamfundet Svenska kyrkan.
Kyrkostyrelsen övertar regeringens nuvarande uppgifter beträffande biskoparna. Biskoparna skall som för närvarande vara förmän för prästerna i respektive stift.
Domkapitlet -- i dag en statlig myndighet under regeringen -- kan ersättas med ett motsvarande organ inom stiftsamfällighetens ram som väljs med liknande valsätt som i dag.
Genom den föreslagna ordningen kan kyrkomötets nuvarande normgivningskompetens i Regeringsformens övergångsbestämmelser bringas att upphöra eftersom dessa bestämmelser i allt väsentligt riktar sig direkt eller indirekt mot Svenska kyrkans lära och den prästerliga verksamheten.
Kyrkostyrelsen och kyrkomötet företräder Svenska kyrkan som trossamfund.
Verksamhetsansvar och finansiering läggs således ytterst på stiftsamfälligheterna genom av dessa valda ledamöter/delegater. Finansieringen ordnas genom skatteväxling mellan den allmänna kyrkoavgiften, som nu finansierar centralkyrkans verksamhet, och stiftsamfälligheternas utdebitering.
Resultatet av denna reform blir att statskyrkan avskaffas genom att kyrkomöte, centralstyrelse, domkapitel och biskopar upphör som statliga organ.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att kyrkomötet som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om den fortsatta inriktningen i fråga om utredningsarbetet i kyrka--stat-frågan.
Västerås den 18 juli 1995
Claes-Bertil Ytterberg
Biskop
Britas Lennart Eriksson Anders Åkerlund
Karl Henrik Eriksson Gudrun Larsén
Else-Maj Silvernagel Kerstin Björk
Ulla Nyström