I skrivelse 1995:1 lägger regeringen fram ett principförslag om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan baserat på Kyrkoberedningens av kyrkans församlingar hårt kritiserade förslag.
Principförslaget som skall följas av ett flertal utredningar innebär bl.a. att församlingarna förlorar sin kommunstatus och beskattningsrätt samt att lagregleringen gällande Svenska kyrkan begränsas till ett minimum.
I denna motion avvisar vi regeringens principförslag på grund av att vi anser att nuvarande relationer mellan staten och kyrkan ger de bästa förutsättningar för att kyrkan även i framtiden skall vara en demokratiskt uppbyggd folkkyrka med rikstäckande verksamhet. Vi kan inte acceptera att man upphäver ett väl fungerande system, som ger kyrkan en säker ekonomi, en folklig förankring med ca 90 % av Sveriges folk som kyrkotillhöriga och goda möjligheter att fullgöra sin viktigaste uppgift över hela vårt land, nämligen att sprida evangeliet.
Endast ett förslag i regeringens skrivelse anser vi bör utgöra grund för fortsatt utredning, nämligen avskaffandet av församlingsskatten för icke-kyrkotillhöriga.
Församlingarna klart emot
Kyrkoberedningens förslag utsändes av civildepartementet på remiss bl.a. till samtliga församlingar och pastorat. För att underlätta besvarandet och sammanställandet av svaren utformades en svarsblankett.
Den för remissinstanserna avgörande frågan att besvara borde ha varit att uttala sig för eller emot beredningens förslag om avsevärda förändringar av relationerna mellan staten och Svenska kyrkan. Tyvärr var svarsformuläret utformat så att denna direkta fråga inte ställdes.
För att få klarhet om församlingarnas och pastoratens åsikter i denna kärnfråga sände Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund ut en enkät med en klar fråga om nuvarande grundläggande förhållanden "bör bibehållas" eller "kan upphöra". På denna direkta fråga valde 1 164 det första alternativet och endast 273 det senare.
Det är alltså ingen tvekan om att en bred majoritet av kyrkans företrädare på lokal nivå motsätter sig genomförande av Kyrkoberedningens förslag.
Vi anser att det är väsentligt att i denna för Svenska kyrkans ställning avgörande fråga stor hänsyn tas till åsikterna bland dem som genom demokratiska val representerar kyrkan runt om i vårt land.
Ofullständigt förslag
Regeringens förslag är ett principförslag, som avses följas av ett stort antal utredningar. Det läggs fram trots de allvarliga erinringar mot Kyrkoberedningens både principiella och lagtekniska lösningar som framförts under remissomgången även av remissinstanser med stor juridisk erfarenhet. Regeringen synes inte fästa stor vikt vid kritiken utan hänvisar till fortsatt utredningsarbete och ytterligare analyser. För regeringen synes det vara en huvuduppgift att genomföra relationsändringen i stället för att pröva om det är lämpligt och positivt för Svenska kyrkan och dess verksamhet.
Vi finner det otillfredsställande att kyrkomötet föreslås ställa sig bakom avgörande principer för kyrkans framtida ställning utan att kunna känna till varken lösningarna i stort eller detaljutformningen. Att först fatta ett principbeslut om genomgripande förändringar av relationerna mellan staten och kyrkan och därefter utreda konsekvenserna är enligt vår mening oacceptabelt.
Församlingarnas ställning försvagas
Församlingarna är grunden för Svenska kyrkan. Deras offentligrättsliga ställning med kommunstatus och beskattningsrätt har varit garantier såväl för demokrati som för en säker ekonomi. Det är en viktig del av den månghundraåriga lokala självstyrelsen i vårt land och ger lokalt såväl ansvarstagande som engagemang.
Genom avskaffandet av beskattningsrätten riskeras efter hand en avsevärd försvagning av församlingarna och därmed kyrkans ekonomi. Möjligheterna att ha en bred och rikstäckande verksamhet minskar därmed.
Beskattningsrätten har gett församlingarna god kreditvärdighet liksom goda förutsättningar att fullgöra sitt arbetsgivaransvar. En förlorad beskattningsrätt kan avsevärt försämra församlingarnas situation även i dessa båda avseenden.
Genomförandet av kyrkofullmäktigevalen, som hittills varit en samhällelig uppgift, torde bli en stor kostnad för kyrkan om de skall organiseras liksom hittills med goda möjligheter för alla att delta bl.a. genom poströstning. Det kan bli både ett ekonomiskt och demokratiskt problem.
Försämrad ekonomi
Som en form av kompensation för avskaffandet av beskattningsrätten föreslog Kyrkoberedningen att kyrkan skulle få ett statligt stöd dels motsvarande verksamhetsbidraget till övriga trossamfund, dels för vård av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Det senare uppskattades till drygt 400 miljoner per år. De som yttrat sig över beredningens förslag torde ha förutsatt att dessa statliga stöd skulle utgå även efter en relationsändring.
I regeringens skrivelse utlovas inte verksamhetsbidrag. I stället utlovas en kostnadsfri uppbördshjälp. Vad gäller stöd till kulturhistoriskt värdefull egendom uttrycks det sammanfattningsvis i skrivelsen med att "Svenska kyrkan bör kunna få viss ersättning". Det är ett uttryckssätt som inte ter sig särskilt positivt för kyrkans möjligheter till statligt stöd i framtiden. Vi ser i regeringens skrivelse exempel på hur osäkert det blir för kyrkan att grunda en del av sin ekonomi på statliga bidrag, som blir beroende av det statsfinansiella läget och riksdagsmajoritetens välvilja.
Samhällsförändringar kräver ej relationsändringar
I den under flera decennier pågående debatten om kyrkans ställning har samhällsförändringarna tagits som motiv för behovet av att upplösa banden mellan staten och Svenska kyrkan. Även Kyrkoberedningen och nu regeringen framför samhällsförändringar som värdepluralism, internationalisering och ändrad samfundsbild som motiv för relationsändringar.
Vi kan inte finna att varken värdepluralism eller det genom invandringen stora antalet icke kristna trosbekännare eller vissa samfund eller andliga rörelser skulle motivera att upphäva Svenska kyrkans hittillsvarande ställning.
Det är helt frivilligt att tillhöra Svenska kyrkan och samhällsförändringarna kan enligt vår mening inte tas som intäkt för relationsförändringar.
Nuvarande relationer hindrar ej kyrkans arbete
Det nuvarande kyrkosystemet i vårt land har gett Svenska kyrkan en stabil organisation och ekonomi, som möjliggjort trygghet för de anställda och -- vilket är det viktigaste -- en bred verksamhet över hela vårt land.
Kyrkans primära uppgift är att sprida evangeliet, alltså Guds ord. Hela den kyrkliga organisationen skall syfta till att ge bästa möjliga förutsättningar att fullgöra denna kyrkans uppgift.
Den fråga alla nu bör ställa sig är om en relationsändring ökar kyrkans förutsättningar att fullgöra sin huvuduppgift. Vårt svar är ett obetingat nej.
Vi har ett väl fungerande system med en demokratisk rikstäckande folkkyrka. En övervägande del av svenska medborgare tillhör Svenska kyrkan. Ingen av dem som ivrat för ett "skiljande" har kunnat visa att Svenska kyrkan hindrats att fullgöra sin huvuduppgift -- att predika Guds ord.
Kyrkomötet bör enligt vår mening därför avvisa regeringens principförslag om ändrade relationer.
På en punkt tillstyrker vi regeringens förslag, nämligen vad gäller Svenska kyrkans fortsatta huvudmannaskap för begravningsverksamheten med lokalt förankrad finansiering. Den reform vi i detta sammanhang vill stödja är en förändring av finansieringen så att församlingsskatten för icke-kyrkotillhöriga kan avskaffas. Hur detta skall lösas bör utredas och regeringen därefter återkomma med förslag.
Med hänvisning till det anförda hemställes
1. att kyrkomötet avvisar regeringens principförslag i skrivelsen 1995:1 om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan,
2. att kyrkomötet som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffandet av församlingsskatten för icke-kyrkotillhöriga.
Stugun, Örnsköldsvik, Sundsvall, Ytterhogdal, Arnäsvall, Hemse, Östersund, Tingstäde, Kvissleby, Alnö och Sörberge den 17 juli 1995
Stina Eliasson
Lars Andersson Lennart Dahlin
Leif Nilsson Lennart Raswill
Bengt Risberg Per Ronquist
Herbert Sjödin Bo-Gustaf Sorby
Birgith Wiklund Molberg Christina Åkerlund
Lars Öhlén