Centralstyrelsens skrivelse om kyrkofullmäktigevalen (CsSkr 1995:4) behandlar bl.a. frågan om fortsatt utredning om införande av en ordning med "en kyrkans valdag med direkta val inte endast till kyrkofullmäktige utan även till stiftsfullmäktige och kyrkomötet". Ett motiv för en sådan ändring anges vara att den skulle ge möjlighet till ökat valdeltagande och utgöra en vidgning av den kyrkliga demokratin.
Då församlingarna otvivelaktigt utgör den egentliga grundvalen för den kyrkliga organisationen är det viktigt att det förhållandet beaktas i den fortsatta utredningen om kyrkans valordning.
De nuvarande kyrkliga valen till stifts- och rikskyrkoorganen är indirekta och bygger ytterst på församlingarna och församlingarnas representation. Det finns goda skäl för det. Den som är röstberättigad i Svenska kyrkan får sin identitet i den församling hon/han tillhör. Församlingarna utgör den verkliga grunden för kyrkans liv, verksamhet och organisation. Det är där som kyrkans organisation, kyrkans gudstjänstliv och andliga liv i övrigt hör samman som en organisk enhet.
Denna viktiga identitet och samhörighet blir obeaktad i en direktvalsordning till de samverkansfunktioner som vi kallar stift och rikskyrka.
En ordning med direktval till stiftsplanet och rikskyrkoplanet innebär ett förbigående av församlingen som grundvalen. Som vi ser det måste stiftens och rikskyrkans förtroendevalda organ bygga på församlingarna och deras vilja och behov.
Förutom denna grundläggande tveksamhet till direkta val till stifts- och rikskyrkoplan finns det andra skäl mot dessa. Ändringarna skulle medföra en påtaglig vidgning av det partipolitiska inflytandet över kyrkans verksamhet, just därför att de direktvalda stifts- och rikskyrkoorganens sammansättning och verksamhet då inte längre blir beroende av församlingarnas vilja och påverkan.
Vi är varma anhängare av den kyrkliga demokratin men är därför inte blinda för de risker Centralstyrelsens mening om att införa "en kyrkans valdag med direkta val inte endast till kyrkofullmäktige utan även till stiftsfullmäktige och kyrkomötet" kan rymma, i detta fall risken att det genom detta -- liksom redan skett i allmänpolitiken -- etableras en särskild kyrkopolitisk klass på riksplanet som lever sitt eget liv i symbios med massmedia, opåverkad av församlingarnas önskemål -- annat än möjligtvis vart tredje år. Den risken blir uppenbart större med direktvalda organ som frikopplats från beroendet av församlingarnas gudstjänstliv.
Med hänvisning till det anförda hemställes
att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen vid den fortsatta utredningen om kyrkans valordning beaktar förhållandet att församlingarna utgör grunden för den kyrkliga organisationen.
Stugun och Östersund den 10 juli 1995
Stina Eliasson Herbert Sjödin