Motion till kyrkomötet

1995:44

av Martin Wihlborg och Pekka Heikkinen

om överenskommelsen med Filippinska oberoende kyrkan


Svenska kyrkans centralstyrelse har till årets kyrkomöte överlämnat en skrivelse (CsSkr 1995:5) som innehåller en överenskommelse om kyrkogemenskap mellan Svenska kyrkan och Filippinska oberoende kyrkan (IFI). Centralstyrelsen föreslår kyrkomötet att anta överenskommelsen.

Under remissbehandlingen har ett tidigare förslag till överenskommelse avstyrkts av Göteborgs domkapitel med motiveringen att "Det kan inte vara en ekumeniskt ansvarig och trovärdig hållning, i vare sig detta eller något annat fall, att ingå en överenskommelse utan att de läromässiga förutsättningarna för en närmare gemenskap klarlagts och därtill blivit redovisade." Bl.a. som en följd av denna kritik beslutade Centralstyrelsen om ytterligare beredning. Vissa samtal fördes mellan representanter för IFI och Svenska kyrkan vilka ledde till ett bearbetat förslag till överenskommelse, kompletterat med gemensamma kommentarer till de 6 punkterna i överenskommelsen. Även denna överenskommelse måste betecknas som mycket otillfredsställande. Det har fortfarande inte klarlagts att det finns läromässiga förutsättningar för en närmare kyrkogemenskap.

I kommentarerna till punkterna 1--3 betygas den ömsesidiga respekten för varandra men några klarläggande läromässiga kommentarer innehåller de knappast.

Kommentaren till punkt 4 innehåller visserligen några läromässiga uttalanden. "Nattvarden är centrum i våra båda kyrkors liv och verk" och att dopet och nattvarden "är nödvändiga för frälsningen". Det bör för det första påpekas att nattvarden inte är absolut nödvändig för frälsningen enligt den lutherska bekännelsen. Dessutom får man leta förgäves efter vad undertecknarna lägger i ordet frälsning. Utan en sådan definition blir kommentaren närmast innehållslös.

I kommentaren till punkt 5 skrivs det svepande att vi delar "många" (tydligen inte alla) "av den kristna lärans grundläggande dogmer". Naturligtvis måste dessa dogmer specificeras i en överenskommelse av detta slag. Det räcker inte att säga att "båda våra kyrkor omfattar och använder den nicenska och den apostoliska trosbekännelsen".

Slutligen innehåller kommentaren till punkt 6 endast en välgångsönskan.

Det är inte en ekumeniskt ansvarig och trovärdig hållning att ansluta sig till denna överenskommelse.

Svenska kyrkan har anslutit sig till Augsburgska bekännelsen. I dess 7:e artikel står det att "och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt är lika". (Detta finns citerat i de ekumeniska riktlinjer som kyrkomötet antog 1993.) Det måste påpekas att detta citat innehåller två väsentliga uttalanden:

a) Enighet i lära och sakramentsförvaltning är nödvändig för kyrkogemenskap.

b) Likadana gudstjänstordningar är inte nödvändiga för kyrkogemenskap.

CsSkr 1995:5 har inte visat att punkt 1 ovan är uppfylld.

Med detta som bakgrund hemställs

1. att kyrkomötet avslår Centralstyrelsens förslag enligt CsSkr 1995:5,

2. att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen fortsätter lärosamtalen med Filippinska kyrkan för att undersöka om det finns läromässiga förutsättningar för kyrkogemenskap.

Mölndal och Harestad den 7 juli 1995

Martin Wihlborg Pekka Heikkinen