Tar de anställda över kyrkan?
Situationen är prekär. De anställda och förtroendevalda riskerar ta över Svenska kyrkan.
Svenska folkets historia är dess konungars hävdade Erik Gustaf Geijer. Så kunde det uppfattas för något hundratal år sedan då kungen ensam bestämde. Den typen av enmansvälde kallas numera diktatur och förekommer fortfarande men mest i länder som ligger långt bort från Sverige. Här i Västeuropa har den politiska demokratin inneburit att vanliga människor tagit över ansvar och tillåtits växa.
Utvecklingen har varit likartad inom Svenska kyrkan. Men först under de allra senaste decennierna har kyrkan demokratiserats hela vägen från lokal till central nivå. Men hur utvecklas demokratin inom kyrkan?
Det finns orosmoln. En stor andel av beslutsfattarna inom kyrkan utgörs numera av de anställda. Det förhållandet kan omöjligt gagna besluten och utvecklingen inom kyrkan. En dominans av kyrkligt anställda bäddar för "fikonspråk", expertvälde och utanförskap. En sådan utveckling blir också lätt självgenererande. Om de anställda dominerar debatten blir det svårare och mindre intressant för "utomstående" att förstå och delta i diskussioner och beslut. Lekmännen kanske till och med tröttnar och tappar intresset att låta sig väljas och att engagera sig i kyrkan.
Är det så illa? Ett exempel: Jag är själv sedan något halvår ledamot av en kyrklig utredning, den s.k. stiftsorganisationsutredningen. I den är jag enda person -- av nio -- som har ett förvärvsarbete utanför kyrkan. Alla de övriga är antingen anställda eller förtroendevalda på heltid inom kyrkan. Det är en grupp alldeles förträffliga, kunniga och trevliga människor med kunskaper om kyrkan i alla dess förgreningar. Men kyrkan är ju till för allla människor, även de 99 % som inte arbetar inom dess egen organisation. Den skall fungera som förkunnare för oss som inte finns i kyrkans skyddade sfär alla vardagar. Ingen i "min" utredning -- och jag vågar tro att det inte är så unikt -- har sin dagliga gärning i det "vanliga" civila samhället. Ingen arbetar inom svenskt näringsliv med dess strukturproblem och glädjeämnen. Ingen jobbar skift inom sjuk- eller socialvård eller känner till de dagliga samtalsämnena och diskussionerna i den stora organisations- och tjänstesektorn med hundratusentals kyrkomedlemmar i sina led. Vilket perspektiv på omvärlden har en sådan utredning? Vilka representerar man? Hur representeras den vanliga kyrkomedlemmen i den utredningen? Det är många frågor som inte har något självklart svar.
Min (korta) erfarenhet av stiftsuppdrag är likartad. De som dominerar och har mest kunskaper att kunna göra det är ofta kyrkans egna anställda.
Även om vi kan vara ense om problemet är det inte självklart vad man skall göra för att vända utvecklingen. Antagligen är problemet likartat inom andra delar av den representativa demokratin utan att jag har reagerat mot det då jag inte känt mig berörd själv.
Jag vågar ändå utmanande påstå att vi måste göra något åt detta. Snabbt. Innan kyrkan förlamas av andtäppa och blir obegriplig för alla utanför den inre kretsen. Först gäller det att kartlägga verkligheten. Det bör kunna ske ganska enkelt genom en stickprovsundersökning av sammansättningen av beslutande och beredande kyrkliga organ på olika nivåer. Därefter kan man välja mellan olika åtgärder. Förhållandet måste bli känt och diskuterat. Framför allt är detta en sak för de nominerande organen. Hur lätt är det inte när en kyrkofullmäktigelista skall komponeras att övertala den unge komministern eller den nya församlingsassistenten att ställa upp. Sedan är det ofta för sent att bromsa en kyrklig "karriär". Det är så svårt att säga nej. Men lika litet som man bör sätta rektorn för ortens gymnasieskola i kommunens skolstyrelse, lika litet bör man ens överväga något likartat med en anställd i församlingens kyrkofullmäktige.
Kvinnorörelsen har arbetat under ett sekel innan man nått fram till en någorlunda rättvis politisk representation. I den politiska världen har rekommendationer om att gynna underrepresenterat kön, s.k. kvotering, gjort viss nytta. Observera att jag inte rekommenderat någon kvotering av icke-kyrkligt anställda till kyrkans egna organ. Jag vill bara peka på att de kan vara en sista utväg om inget annat hjälper.
Man kan också fortsätta på den väg man valt beträffande kyrkoherdes status visavi kyrkofullmäktige; icke valbar. Detta skulle kunna utvidgas till flera kyrkliga personalkategorier än kyrkofullmäktige t.ex. kyrkoråd, stiftsfullmäktige och kyrkomöte.
Låt oss enas om att göra något åt missförhållandet. Rättvisa åt de utomkyrkligt anställda. Men först en rejäl utredning!
Med hänvisning till ovanstående hemställer jag
att kyrkomötet beslutar begära att Centralstyrelsen tillsätter en utredning för att kartlägga andelen kyrkligt anställda inom beredande och beslutande kyrkliga organ och lämna förslag till åtgärder för att försöka lösa en eventuell kartlagd snedfördelning mellan kyrkligt anställda och övriga.
Susann Torgerson