I december 1994 utgav biskoparna en förbön, som kan användas, då sådan bön efterfrågas av dem som med stöd av lagen om partnerskap registrerat sitt partnerskap.
Denna förbön är en omöjlighet ur kristen synpunkt. Man ber Gud att på olika sätt stödja något som han själv uttryckligen fördömt som synd i sitt ord (bl.a. i 1 Mos. 18--19, Rom. 1, 1 Kor. 6 och 1 Tim. 1). Förbönen blir därmed ett Guds namns missbruk eller synd mot andra budet. Man tröstar sig med Guds löften mitt under uppsåtlig synd mot Guds bud. Jesu namn får garantera, att Gud skall handla tvärt emot sitt eget ord. Man ber om Guds närhet, fast Gud i sitt ord sagt, att rådande synder skiljer människorna från honom. Man räknar med förlåtelsens möjlighet, fast förlåtelse aldrig ges, där synden inte först bekänts som synd och människan är villig att sluta med den. Hur kan man hoppas på glädje och kraft från Gud utan ett förlåtet, gott och glatt samvete? Eller önska Guds frid över ett förhållande, som är uppror mot Gud? Biskoparna gör genom sin förbön själva uppror mot Gud och förför både de homosexuella och de präster de lyckas få att begagna sig av denna förbön.
Till ovannämnda förbön har biskoparna fogat s.k. pastorala råd för prästerna. I råden sägs, att varje präst själv bedömer sin eventuella medverkan. Dock skall varje prästs kontakt med de homosexuella vara sådan, att den kan förmedla trygghet åt dessa. Förbönen skall utformas som enskild akt, inte som officiell. Den kan ske även i kapell och kyrkorum, men kyrkorådets medgivande behövs inte för denna ceremoni, som räknas till den enskilda själavården.
Varje kristen präst må betacka sig för dylika pastorala råd. Visst noterar man med tacksamhet, att biskoparna (ännu) inte kräver av sina präster att de skall använda den föreslagna förbönen. Men hur skall homosexuella par kunna känna trygghet i mötet med prästen, när denne ärligt säger, vad Gud säger i sitt ord om homosexuell utlevnad? Hur kan biskoparna kalla det för själavård, som är att förföra själar till olydnad mot Gud? Vad hjälper det att akten sker enskilt? Synd är synd vare sig den bedrivs enskilt eller offentligt. Dölja synden för människor kan man väl ibland, men aldrig för allseende Gud.
Biskoparnas förbön liksom de pastorala råden är en provokation mot Gud. Många människor, kristna och icke kristna, unga och gamla, tar spontant avstånd från saken och kan inte förstå, att landets biskopar agerar som de gör. Som bekant har det i åtskilliga fall varit omöjligt att få borgerliga vigselförrättare att medverka kring detta. Men det allt avgörande är, att Herren själv i sitt ord fördömer saken.
Man frågar sig med skäl: hur ser biskoparna på Guds ord i Bibeln? Är det synd att utöva homosexuella handlingar eller är det inte synd? Om det är synd, hur kan biskoparna då komma med ett sådant förslag till förbön? Om det inte är synd, varför föranstaltar då biskoparna inte om en officiell kyrklig välsignelseakt? Varför detta smusslande?
När nu biskoparna visar prov på en sådan andlig omdömeslöshet och olydnad mot Gud, bör likväl inte kyrkomötet göra sig delaktigt däri genom att tiga stilla utan ta avstånd från biskoparnas agerande och klart bekänna sig till Herrens klara ord.
Med anledning av ovanstående hemställer jag
1. att kyrkomötet på Skriftens grund tar avstånd från biskoparnas förslag till förbön för dem som registrerat partnerskap och
2. att kyrkomötet på Skriftens grund tar avstånd från de pastorala råd som biskoparna gett ut i anslutning till ovannämnda förbön.
Pekka Heikkinen