Vid 1994 års kyrkomöte förelåg tre motioner om villkor för prästvigning i Svenska kyrkan. En motion, 1994:41 krävde att den lagtekniskt avskaffade "samvetsklausulen" moraliskt fortfarande skall anses gälla, samt att det tredje prästlöftet skall kunna avges för den som ställer sig avvisande till kvinnliga präster utan att bli beskylld för löftesbrott. En annan motion, 1994:11 hemställde att kyrkomötet ansluter sig till Biskopsmötets uttalande i frågan. En tredje motion, 1994:57 krävde att kyrkomötet som sin mening uttalar att till prästutbildning får endast antas och till präst i Svenska kyrkan endast vigas den som accepterar gudstjänstgemenskap och nattvardsgemenskap med alla som prästvigs och har prästvigts i Svenska kyrkan.
Läronämnden finner i sitt yttrande 1994:13 över motionerna sammanfattningsvis att Svenska kyrkan har "endast en ordning och prästlöftet innebär att följa denna ordning. Samtidigt kan enskild prästkandidat anse (markerat här) att den inte är den rätta men likväl lova att följa den; olika uppfattningar om ordningen ryms således inom vår kyrka. Däremot kan Svenska kyrkan inte acceptera två motsatta uppfattningar om ett och samma sakraments giltighet. Vår kyrkas linje är här klar: sakramentens giltighet är inte beroende av prästens kön. Den enskilde prästkandidaten som avlägger prästlöftena har därmed att följa ordningen och att inte förneka vad Svenska kyrkan lär om sakramentens giltighet".
Vidare hänvisar Läronämnden till det uttalande som biskoparna tillsammans gjort den 6 oktober 1993: "Som biskopar har vi ansvar för enheten i kyrkan och för att alla skall kunna känna absolut trygghet i kyrkans själavård. Det innebär att vi kommer att prästviga endast dem som inte underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar i vår kyrka. Varje präst är kallad att i sitt liv och arbete söka fördjupad och synlig enhet i bekännelse och gudstjänst." Läronämnden finner att det finns starka skäl för att dra de konsekvenser beträffande prästvigningen som biskoparna gjort.
I ett särskilt yttrande fogat till Läronämndens yttrande säger Cristina Grenholm och Carl Reinhold Bråkenhielm att Läronämndens yttrande visserligen innebär ett steg i rätt riktning, men också uppvisar tydliga brister. Frågeställningen måste vidgas till att gälla kvinnan över huvud taget och delvis andra slutsatser måste dras beträffande vilka som kan vigas till präst i Svenska kyrkan. Reservanterna anser att alla de argument som motståndarna till kvinnor i prästämbetet anför mynnar ut i att kvinnan är underordnad mannen.
Sammanfattningsvis säger reservanterna följande: "Den ordning som Svenska kyrkan har, som viger kvinnor och män till präster, förutsätter att ämbetsinnehavarna accepterar jämställdhet mellan könen. De som vigs måste fullt ut bejaka kvinnors värde. Kyrkan kan inte fortsätta att viga personer till präster som aktivt motarbetar kvinnor. Även om dessa säger sig inte underkänna deras sakramentsförvaltning, kan de fortsätta att propagera för att kvinnor inte skall vara präster och på olika sätt särbehandla kvinnor, så att kyrkans budskap om befrielse och upprättelse för alla grumlas.
Villkoret för prästvigning beträffande ämbetssynen bör därför i fortsättningen inte formuleras negativt, som i biskoparnas uttalande den 6 oktober 1993. Hädanefter bör endast de personer prästvigas i Svenska kyrkan som bejakar (markerat här) den gällande ordningen med kvinnor som präster."
Andra kyrkolagsutskottet citerar med instämmande de grundläggande avsnitten i Läronämndens yttrande. Utskottet anför vidare att "det är ytterst angeläget att de slutsatser som utskottet dragit av Läronämndens yttrande omsätts i den lämplighetsprövning som sker när prästkandidater antas till vigning och tjänst. Lämplighetsprövningen är knuten till stiften, men avser en prövning för tjänst i hela kyrkan och måste därför ske på likartat vis och med beaktande av kyrkans fattade beslut. ... Enligt utskottets mening är det angeläget att det utskottet nu uttalat blir känt för alla som är involverade i antagningsarbetet av blivande präster. Det får ankomma på Centralstyrelsen att sörja för att så sker".
Andra kyrkolagsutskottet föreslog kyrkomötet besluta att motion 41 skulle avslås och med anledning av de två andra motionerna besluta att ge Centralstyrelsen till känna vad utskottet anfört. En reservant anförde att han önskade att kyrkomötet fattade det motsatta beslutet, att bifalla motion 41 och avslå de två andra.
Under kyrkomötets behandling av ärendet yrkar Inger Krantz att kyrkomötet utöver vad utskottet anfört, som sin mening ger Centralstyrelsen till känna att Centralstyrelsen -- till alla som är involverade i antagningsarbetet av blivande präster -- framför att endast de personer som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltningen bör få prästvigas i Svenska kyrkan.
Kyrkomötet beslöt att avslå motion 41. När utskottets hemställan i huvudvoteringen om det andra momentet (behandlingen av de två övriga motionerna) ställdes mot Inger Krantz yrkande vann Krantz voteringen med 111 röster mot 103. 30 ledamöter avstod från att rösta och 7 var icke närvarande.
Kyrkomötet hade således beslutat enligt utskottets hemställan med det av Krantz gjorda tillägget.
Den viktiga skillnaden är att Krantz liksom reservanterna i Läronämnden formulerar avgränsningen av de som ej får prästvigas positivt -- endast de personer som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltning bör få prästvigas. Utskottet är mer bred i sin sammanfattning, man skriver att kyrkan inte kan acceptera två motsatta uppfattningar om ett och samma sakraments giltighet. Men man uttrycker sig samtidigt som biskoparna -- en prästkandidat eller präst får inte förneka vad Svenska kyrkan lär, respektive (biskoparna) "vi kommer att prästviga endast dem som inte underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar".
I en tolkning av detta kyrkomötets beslut vid Centralstyrelsens sammanträde 1994-09-28--29 beslöts att distribuera kyrkomötets och Läronämndens uttalande. I Centralstyrelsens beslut klargjordes att kyrkomötets beslut var ett uttalande och ej ett beslut om en kyrkorättslig reglering.
I samband med årets prästvigningar har det i pressen gjorts uttalanden från vissa kandidater som gör klart att dessa inte förstått innebörden i kyrkomötets uttalande. Dessa personer anser att man kan tolka rättsläget så att de inte bara, vilket naturligtvis är helt möjligt, kan ha en annan åsikt än den som företräds av de som delar Svenska kyrkans mening i ämbetsfrågan, utan att också i praktiken kunna underkänna kvinnas vigning och sakramentala handlingar. Två citat ur DN 8/6 -95: "Jag underkänner inte kvinnliga präster -- men jag erkänner dem inte heller" (kandidat som prästvigs i vår); "För mig är det solklart att säga nej till kvinnliga präster" (citat i DN från GP av prästkandidat som börjar på pastoralinstitut i höst).
Vi anser det nödvändigt att vad kyrkomötet som Svenska kyrkans högsta läroauktoritet har beslutat i denna fråga 1994 måste göras helt tydligt för de som antar prästkandidater, för de som utbildar dem och för kandidaterna själva.
Eftersom rättsläget av ett uttalande från kyrkomötet är oklart bör 1994 års kyrkomötets beslut på denna punkt klargöras i form av en kyrklig kungörelse.
Vi föreslår därför
att kyrkomötet beslutar om kyrklig kungörelse, av vilken framgår att endast de personer som bejakar giltigheten i såväl kvinnors som mäns vigning och sakramentsförvaltningen får prästvigas i Svenska kyrkan.
Åke Blomqvist
Susann Torgerson Vivianne Wetterling
Urban Gibson Margarethe Isberg
Ann Berg