När kyrkomötet antog 1986 års handbok trodde man att psaltaren skulle användas i huvudgudstjänsten som sjungen psaltarpsalm. Så har endast i begränsad omfattning blivit fallet. Psaltaren, Jesu egen bönbok, har kommit i skymundan i vårt gudstjänstliv. Endast vid två tillfällen kommer psaltaren till användning vid textläsningar under kyrkoåret.
Dessutom visar det sig att ganska många människor uppfattar tre textläsningar som rätt svårtillgängliga. De förutsätter mycket djupa kunskaper i bibelns värld och dessutom behöver man besitta mycket väl inövade associationsbanor för att kunna hitta samband mellan olika texter.
Psaltaren är inte tänkt som textläsning i vanlig mening. De olika avsnitten är ju lovsånger som kan läsas av enskild eller som växelläsning. De kan också sjungas som körsång, församlingssång eller som växelsång. På detta sätt ger de uttryck för församlingens tro, lovsång, sökande, glädje och smärta vilket också bekräftar den tendens till subjektiv trosformulering, som kännetecknar vår tid.
Mycket talar för att psaltaren åter borde få komma till större användning i vårt söndagliga gudstjänstliv, särskilt med tanke på att den delen av bibeln nyöversätts i år.
Det vore enligt min uppfattning önskvärt av flera skäl att lämpligt stycke ur psaltaren kan ersätta läsning av GT-text eller epistel och att GT-text/epistel i så fall läses efter psaltartext.
Sålunda föreslås,
att kyrkomötet beslutar att i kungörelse lämna föreskrifter i enlighet med intentionerna i denna motion om användningen av psaltaren i gudstjänsten.
Anders Åkerlund