Förslaget om att ersätta kyrkans beskattningsrätt med en obligatorisk kyrkoavgift utgör den logiska slutledningen i en diskussion, som börjar i ERK-utredningen (SOU 1992:9) s.140 med orden "Beskattningsrätten är av avgörande betydelse för Svenska kyrkans ekonomi. Kyrkans verksamhet finansieras nämligen till stor del genom församlingsskatten." och som slutar på s. 78-79 i Kyrkoberedningens slutbetänkande (SOU 1994:42). I ERK-utredningen följer sedan en del definitioner av skatter och avgifter, skatter som "tvångsbidrag" och avgifter som "ersättning för utförda prestationer", "allmänna och speciella skatter"; till de senare hör t.ex. vägtrafikskatten.
Längre fram i ERK-utredningen, s. 431 skisseras så modeller för den framtida förvaltningen av kyrkan. Jag citerar: "Grundfrågan gäller själva finansieringen eftersom organiserandet av förvaltningen beror på hur finansieringen läggs upp." I den s.k. modell 1 sker då finansieringen så att kyrkan får behålla sin rätt att ta ut skatt. Kyrkan får fortsätta att vara organiserad som kommuner. Härav förstås, att det finns en koppling mellan beskattningsrätt och kommunstatus. Om inte kyrkan är organiserad som kommuner, har hon inte beskattningsrätt. Det är just den saken jag vill ifrågasätta.
På s. 311 kan man läsa: "Enligt utredningen talar således sammanfattningsvis starka principiella skäl för att skattskyldigheten för icke-medlemmar i Svenska kyrkan bör upphöra." Mot detta finns ingenting att invända.
Men att utgå från det självklara i att inte beskatta icke-medlemmar till att föreslå, att beskattningsrätten skall upphöra helt och hållet är en logisk kullerbytta.
På s. 331 läggs synpunkter på offentligrättsliga och privaträttsliga juridiska personer. Utredningen antyder, att "en längre gående relationsförändring mellan staten och kyrkan innebär att den nuvarande offentligrättsliga regleringen av kyrkans organisation och verksamhet i princip kommer att upphöra...".
Vi får veta, att korporationer, anstalter och stiftelser är offentligrättsliga; exempel på sådana är handelskammare, Svenska röda korset och Stockholms fondbörs. Sådana juridiska personer har en organisation, som på olika sätt är statligt reglerad. Privaträttsliga subjekt är t.ex. bolag, föreningar och stiftelser.
Av resonemangen på s. 335 drar åtminstone jag den slutsatsen att med den mjuka förändring av relationerna mellan stat och kyrka, som föreslås är det inte fråga om "en längre gående relationsförändring" och på grund härav kan Svenska kyrkan fortsätta att leva i kommunstatus. Då kan enligt min uppfattning beskattningsrätten i nuvarande form vara kvar.
På s. 78 i Kyrkoberedningens slutbetänkande påpekas, att skatt endast kan beslutas av riksdagen eller en kommunal beslutande församling. Om min slutsats om fortsatt kommunstatus är fel kan det nya rättssubjektbegreppet "trossamfund" (SOU 1994:42, s. 53) i stället komma väl till pass. Detta begrepp skall då inrangeras under rubriken offentligrättsliga juridiska personer, där organisationen i princip blir statligt reglerad. Jag ser detta rättsbegrepp, "trossamfund" som ett tomt kärl, som skall fyllas med innehåll och juridiskt oskolad som jag är kan jag då tänka mig att det är möjligt, att föreslå en grundlagsändring, som medger att vid sidan av riksdag och kommunala beslutande församlingar även trossamfund får rätt att uppbära skatt.
Mot bakgrund av det anförda hemställs
att kyrkomötet som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppfattningen
a. att kyrkan i första hand bibehåller sin nuvarande beskattningsrätt och sin offentligrättsliga ställning som kommun,
b. att riksdagen i andra hand bör besluta om en grundlagsändring med syfte att ge trossamfunden samma beskattningsrätt som riksdagen och de kommunala beslutande församlingarna och att kyrkan genom ett sådant beslut kan bibehålla sin nuvarande beskattningsrätt i sin offentligrättsliga ställning som trossamfund.
Kristinehamn den 18 maj 1995
Rune Entelius