1989 års reform på kyrkans regional- och lokalplan föregicks av ett flertal utredningar såsom "Församlingar i samverkan" och "Framtid i samverkan". Församlingen som Svenska kyrkans grundläggande enhet betonades. Och för att kunna behålla församlingen som lokal enhet överfördes tyngre ekonomiska kostnadsslag såsom personal- och byggnadskostnader på pastoratet. Utredningen hade i sina skrivningar berört både de lokala enheternas struktur, befolkningstal och gränsdragningar i förhållande till det borgerliga samhällets gränser i kommuner och län. Befolkningsmässigt angavs lägsta och högsta tal utifrån ekonomiska och sociologiska aspekter ävensom valtekniska och möjligheten att i församlingen välja kyrkofullmäktige/kyrkoråd resp. hålla gudstjänst. Utredningen ledde emellertid inte till några strikta rekommendationer, men förväntades frivilliga åtgärder med en utvärdering cirka tio år efter riksdagens beslut om reformen. Riksdagen fattade sitt beslut under vårriksdagen 1988.
I en tid då statsmakterna pressar kyrkokommunerna med ändrade regler för beräkning av slutligt skatteunderlag, krav på rationaliseringar, sänkt utdebitering på grund av folkbokföringsreformen samtidigt som samarbete önskas på lokal nivå mellan kommun och kyrka, kyrkan tillförs ökade uppgifter för kyrklig beredskap, måste kyrkan själv se över sin struktur och få större och mer ekonomiskt bärkraftiga enheter. Både stad och land har sina ekonomiska problem, men av olika slag -- men det kan inte bara vara så att enheter som har hög skattekraft skall se över sina organisationsformer.
Vissa stift har varit mer aktiva än andra i strävan att inom stiftet skapa mer ekonomiskt bärkraftiga lokala enheter. Detta har varit lovvärt, men tyvärr i flera fall inte kunnat genomföras på grund av lokala uppvaktningar hos Centralstyrelsen, som i yttrande till Kammarkollegiet stött ett status quo-läge. Detta kan i framtiden eventuellt leda till en förlamning av stiftens arbete med strukturfrågorna, som är än mer viktiga i dag inför de förväntade relationsändringarna mellan Svenska kyrkan och staten.
Det är viktigt att stiften fortsättningsvis får instrument och förtroende att driva strukturfrågorna. Eftersom Centralstyrelsen frångått de båda ovan nämnda utredningarna bör Centralstyrelsen utfärda riktlinjer till såväl stift som församlingar vad gäller såväl nedre som övre gräns för kyrkans lokala enheter. Olika modeller kan vara motiverade utifrån glesbygd, landsbygd, tätort och storstad. För att riktlinjerna skall få dignitet bör de förslagsvis antas av nästa års kyrkomöte. Centralstyrelsen bör därvid även pröva om dessa riktlinjer skall vara tvingande eller frivilliga och det rimliga i ett angivande av årtal för när strukturomvandlingen bör ha fullföljts. Förslaget bör åtföljas av en redovisning av vad som skett på frivillig väg sedan 1989 års reform beslutades.
Ur SOU 1986:17 Församlingar i samverkan citeras:
Av remissvaren på "Församlingen i framtiden" framgår att det finns en beredskap för och villighet till förändringar som innebär uppenbara fördelar. En strukturförändring som bygger på frivillighet och som litar till den förändringsberedskap, som församlingarna har uttalat, behöver utvärderas. Denna utvärdering bör ske tio år efter det att riksdagen har fattat beslut med anledning av de nu framlagda förslagen.
Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer undertecknad
att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen till 1996 års kyrkomöte framlägger dels den utvärdering som nämns i SOU 1986:17 s. 116, dels riktlinjer som vägledning för strukturfrågor på kyrkans lokalplan.
Huddinge den 12 juni 1995
Åke Blomqvist