Svenska kyrkan har tvenne slag av församlingar. Hela riket är indelat geografiskt i territoriella församlingar, en indelning som till mycket stor del har ägt bestånd sedan medeltiden. Vidare har svenska kyrkan ett antal icke-territoriella församlingar med olika ursprung.
Enligt nu gällande regel tillhör de kyrkomedlemmar, vilka icke tillhör någon av de icke-territoriella församlingarna, sålunda majoriteten av svenska kyrkans medlemmar, den församling inom vars gränser de är folkbokförda. Man tillhör alltså den församling på vars område den folkbokföringsfastighet är belägen, där man enligt folkbokföringsreglerna är folkbokförd genom folkbokföringsmyndighetens försorg. De icke-territoriella församlingarna har alla ett större, om än begränsat, upptagningsområde.
Den regel som nu gäller angående tillhörighet till territoriell församling har sitt ursprung i och passade väl in i en gången tids samhälle med avsevärt mindre rörlighet vad gäller byte av bostadsort och med helt andra kommunikationer. Denna gällande regel torde trots detta också förbli huvudregel inom överskådlig framtid.
Den strikta geografiska principen vad gäller tillhörigheten till territoriell församling medför emellertid i dagens samhälle vissa olägenheter, varför möjligheten till undantag enligt undertecknads och mångas mening bör införas. Olägenheterna kan sägas vara av både principiell och praktisk art.
För en kristen står gudstjänsten i centrum och gudstjänstgemenskapen är omistlig. Kännetecknet på en kristen församling är ju just, att den är en gudstjänstfirande församling. Det står en kyrkotillhörig fritt att välja den gudstjänstgemenskap där man känner sig hemma, oberoende av folkbokföringsfastighet. Då borde det också stå fritt att även formellt få tillhöra den församling där man firar gudstjänst, oberoende av folkbokföringsadress.
Många åtager sig uppdrag såsom förtroendevalda i den församling där man firar gudstjänst och där man känner sig hemma. Detta är möjligt endast om man är bosatt och folkbokförd inom den territoriella församlingens gränser. Detta medför i många fall oönskade konsekvenser, om man av olika skäl byter folkbokföringsfastighet. I synnerhet i städer medför detta problem, vilka skulle kunna undvikas om möjlighet till undantag infördes i lagstiftningen.
Även på landsbygden medför nu gällande huvudregel angående församlingstillhörighet onödiga konsekvenser. Det kan gälla människor, som under hela sin mannagärnings sommar varit bosatta och verksamma på sin gård, men när ålderns höst närmar sig flyttar till en lägenhet i ett närbeläget samhälle. De fortsätter och vill fortsätta att ha sin gudstjänstgemenskap där de är vana och känner sig hemma, men får på grund av gällande bestämmelser inte längre formellt tillhöra sin gamla församling. De skall kanske också vila på sin gamla församlings kyrkogård, vilket i regel låter sig göras, men med diverse ekonomiska konsekvenser beroende på vad som gäller därstädes.
I en tid då såväl folkbokföring som kyrkobokföring skötes med hjälp av datorer borde det inte rimligen kunna innebära problem, vare sig då det gäller att registrera medlemskap i en församling utanför huvudregeln eller då det gäller utdebitering av kyrkoskatt till ifrågavarande församling. Inte heller är detta något revolutionerande nytt, enär undantag har funnits, om än på andra grunder, så länge de icke-territoriella församlingarna har funnits.
Av nämnda skäl hemställes därför
att kyrkomötet beslutar vidtaga de åtgärder som erfordras för att söka åstadkomma erforderlig ändring i lagen i syfte att göra det möjligt för kyrkomedlemmar att formellt få tillhöra den församling man finner gott oberoende av folkbokföringsadress samt att man i konsekvens härmed kan erlägga sin kyrkoskatt till denna församling.
S:t Olof den 13 juni 1995
Sten-Arne Persson