I motion 1995:12 av Karl-Johan Nilsson hemställes
att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen vidtar åtgärder för att stärka församlingens/kyrkorådets befogenheter att påverka inriktningen och utformningen av gudstjänstlivet.
I motion 1995:20 av Martin Wihlborg hemställes
att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen ser över nattvardsbönerna, så att de klart uttrycker Nya testamentets nattvardslära.
I motion 1995:36 av Rune Entelius hemställes
att kyrkomötet beslutar om en sådan ändring i kyrkohandboken, som föreslås i motionen om benämningarna på huvudgudstjänsterna.
I motion 1995:38 av Tomas Forsner hemställes
att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen vidtar åtgärder så att ett förslag till ordning för huvudgudstjänst för alla åldrar enligt vad motionen anför kommer till stånd och prövas i församlingarna för ett eventuellt antagande som kompletterande huvudgudstjänstform.
Läronämnden har yttrat sig över motionerna 1995:12, 20 och 38. Dessa yttranden bifogas utskottets betänkande, bilaga 1-3.
BAKGRUND
I motion 1995:12 konstaterar Karl-Johan Nilsson att det under en lång följd av år har varit regel med söndagliga gudstjänster utan nattvard och att det på sina håll lika regelmässigt blivit huvudgudstjänster i form av högmässor-nattvardsgudstjänster. Motionären riktar kritik mot att pastor mot församlingens uttalade önskan låter detta "pastorala program" diktera församlingens gudstjänstliv. Ett allsidigt gudstjänstliv, bör enligt motionären, vara en självklarhet i vår kyrka och utformas i förtroendefull samplanering mellan pastor och församling.
Nuvarande reglering beträffande gudstjänstlivets planering förutsätter en sådan samverkan. Ingen av parterna kan agera självständigt utan måste samverka för att gudstjänstlivet skall fungera. Enligt kyrkolagen har kyrkorådet som en av sina främsta uppgifter att främja gudstjänstlivet (11 kap., 1 Kyrkolagen). Pastor är ansvarig inför domkapitlet för att församlingen har ett fungerande gudstjänstliv.
I den av Församlingsnämnden publicerade "Gudstjänst i Svenska kyrkan. En praktisk handledning." (Mitt i församlingen 1994:8) finns en utförlig redogörelse för nuvarande reglering av församlingens gudstjänstliv, samt förslag på hur en församling kan förnya gudstjänstlivet i en förtroendefull samverkan mellan präster, kyrkomusiker och kyrkoråd av det slag som motionären frågar efter. Den så kallade dubbla ansvarslinjen i Svenska kyrkan innebär att präster och lekfolk gemensamt påverkar det som sker i kyrkan.
Vid flera kyrkomöten och ombudsmöten har i olika sammanhang församlingens gudstjänstliv berörts. Kyrkomötet 1986 betonade "vikten av samverkan mellan präst, kyrkomusiker och lekmän i gudstjänstens förberedelse och genomförande". I sitt yttrande över förslaget till ny kyrkohandbok underströk även Läronämnden vid 1986 års kyrkomöte "vikten av att församlingens lekmän i så stor utsträckning som möjligt medverkar i gudstjänsten i enlighet med anvisningarna i gudstjänstordningen" (Ln 1986:2).
Evangelisationsutskottet vid 1988 års kyrkomöte behandlade i ett betänkande frågor om bruket av Den svenska kyrkohandboken. Där framhöll utskottet, i linje med vad som tidigare beslutats, att variationer i en församlings gudstjänstliv skapas genom att använda de olika ordningarna för huvudgudstjänst i en långsiktig gudstjänstplanering (KE 1988:6).
Vid 1991 års ombudsmöte förelåg en motion av biskop Gunnar Weman m.fl., OMot 1991:504. I motionen föreslogs ett yttrande riktat till församlingarnas kyrkoråd med syfte att främja delaktigheten i församlingarnas gudstjänstliv. I motionen understryks särskilt de möjligheter som den nya kyrkohandboken ger kyrkoråden, kyrkvärdarna, kyrkokörerna och aktiva lekmän att vara med i arbetet med gudstjänstens förberedelse och utformning och på detta sätt öka delaktigheten i gudstjänsten och göra den lokalt förankrad och till ett centrum i församlingslivet. I sitt betänkande, OG 1991:504, fann utskottet motionärernas förslag till uttalande från ombudsmötet helt i linje med den utveckling som skett i Svenska kyrkan. Efter gjorda kompletteringar av motionärernas förslag framlade utskottet ett eget uttalande vilket även antogs av ombudsmötet.
I sitt yttrande över motionen, Ln 1995:6, framhåller Läronämnden att beslut om frekvensen av mässor och andra gudstjänster fattas först efter lyhört samråd inom församlingen.
I motion 1995:20 önskar Martin Wihlborg en utredning över nattvardsbönerna så att de klart uttrycker Nya testamentets nattvardslära.
Motionären önskar en översyn av nattvardsbönerna så att offertoriemomentet i bönen tonas ned. I denna del av nattvardsbönerna nämns församlingen som frambärande gåvor till Gud. I motionen åberopas Luthers stora katekes. Motionären menar att nattvardens karaktär av en Guds gåva till människorna fördunklas genom att nattvardsbönerna talar om att vi till Gud bär fram bröd och vin i mässan. Det bör tydliggöras att vi inte har något att ge Gud, enligt motionären. Det är Gud som i nattvarden ger sin gåva.
Det bekännelsedokument som utförligast behandlar frågeställningen om sacramentum och sacrificium är den Augsburgska bekännelsens apologi. Den XXIV artikeln om mässan innehåller ett avsnitt om vad offer är och vilka slag av offer det finns. Apologins författare hävdar att det finns två slags offer och inte flera. Det ena slaget är försoningsoffer, det vill säga ett offer som försonar Gud och blidkar hans vrede. Det andra slaget är tackoffer, vilket inte förtjänar syndernas förlåtelse eller försoning, "utan fullgöres av dem, som äro försonade med Gud, för att tacka och prisa Gud för den mottagna syndaförlåtelsen och andra Guds välgärningar." (SKB s. 269).
Offertoriets frambärande av olika gåvor till Gud, som omnämns i nattvardsbönerna, är inte avsett som ett försoningsoffer. Det är ett verkligt tackoffer. Församlingen tackar i offertoriet Gud för syndernas förlåtelse och alla Guds goda verk genom att bära fram sina gåvor. Dessa gåvor är kollekten, bröd och vin, men framför allt att församlingen överlämnar sig själv till Gud som ett tackoffer för att Gud skall taga församlingen och alla goda gåvor i sitt rikes tjänst. Församlingens tacksägelse fortsätter sedan i Lovsägelsen och Nattvardsbönen där Gud tar brödet och vinet i tjänst vid sitt bord och lämnar det till församlingen som bärare av himmelrikets gåva. Församlingen som överlämnat sig med kropp och själ till Gud tas också i tjänst och sänds ut i gudstjänstens sändningsmoment för att tjäna Guds rike i världen.
Apologins uppdelning av offer i försoningsoffer och tackoffer är viktigt för en rätt förståelse av det som sker i nattvarden. Utan att församlingen tar fram bröd och vin kan inte Gud ge nattvardens gåva till församlingen. Människan har av Gud fått sitt liv och hela skapelsen att förvalta. I offertoriet kan hon som ett tackoffer överlämna det hon har och frukterna av sitt arbete till Gud som ger henne allt. Detta lämnas till Gud som uttryck för vår tacksamhet, ett lovoffer till Frälsningens Gud.
Vikten av att nattvarden inte skall förlora sin dimension av tackoffer har många visat på genom Svenska kyrkans historia. Här skall exempelvis nämnas Strängnäs-biskopen U.L. Ullman som var verksam i arbetet med 1894 års kyrkohandbok. I sin Liturgik, senare delen, 1:a häftet, tredje avdelningen behandlar han mässans offermotiv. Han kritiserar där att den katolska kyrkan överflyttat offertanken från det ursprungliga frambärandet av brödet och vinet inför nattvardens firande, som han håller för riktigt, till att gälla frambärandet av det konsekrerade brödet och vinet till Gud (sid. 122). I den eucharistiska bönen, som han betecknar som en måltidsbön, vill Ullman se främst något sakramentalt, "ett ord af Herren, nämligen just själva stiftelseorden till nattvarden", men också något sakrificiellt, en vigningsbön som vänder sig till Gud och tackar för allt Gud har givit och att Gud "i och med brödet och vinet" skall "meddela de himmelska gudomliga gåfvorna Kristi kropp och blod" (sid. 123). Ullman visar här hur tanken på att Gud i nattvarden ger en sakramental gåva inte behöver stå i motsättning till att vi bär fram bröd och vin som ett tackoffer, där vi tackar Gud för skapelsens gåvor.
Även ärkebiskop Y. Brilioth har behandlat frågan om mässans offermotiv. I "Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv", andra upplagen, Stockholm 1951 tar han upp offret i mässan på sidorna 79-87 och påminner om hur Irenaeus betecknade brödet och vinet som offergåvor. "Guds eget verk är inte ovärdigt att frambäras som ett offer inför honom." "Vi frambära nämligen åt honom vad som är hans." (Sid. 83). Brilioth avslutar sin framställning om mässans offermotiv med att hävda, att det skulle "innebära en väsentlig förlust, en minskning i nattvardstankarnas religiösa spännkraft" om nattvarden lösgjordes från varje samband med offerföreställningar. "Vägen till bevarandet av nattvardsinnehållets evangeliska fullhet är icke den puritanska reduktionens väg." (Sid 87).
Ullman och Brilioth är två viktiga teologer på vägen till vår nuvarande kyrkohandbok och dess försiktiga omnämnande i nattvardsbönerna att vi bär fram bröd och vin till Gud och med detta vill visa vår tacksamhet. Offertoriemomentet som ett tackoffer framhölls särskilt av 1968 års kyrkohandbokskommitté när man utvärderade den liturgiska försöksverksamheten. Man önskade åt offertoriet tydligare framhäva "den teologiskt symboliska innebörden av offertoriet som församlingens samfällda lovoffer" (SOU 1974:66 sid. 155).
Vid 1986 års kyrkomöte tog man ställning till om offertoriet i den kyrkohandbok som kyrkomötet skulle besluta om skulle kallas "Frambärandet" eller "Tillredelsen". Med hänvisning till att man i kyrkomötets evangelisationsutskott inte trodde "att tiden än är mogen" för att använda benämningen "Frambärandet" (KE 1986:7 sid. 18) beslutade kyrkomötet om benämningen "Tillredelsen". Av resonemanget i kyrkomötet att döma finns det således en pågående utveckling, som kan medföra att tiden så småningom mognar för att ge offertoriet det av Centralstyrelsen föreslagna namnet.
Läronämnden betonar i sitt yttrande, Ln 1995:13, att en enhetligt framställd nattvardslära inte återfinns i Nya testamentet. Läronämnden kan inte se att de kritiserade formuleringarna i kyrkohandbokens nattvardsböner innehåller något som strider mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
I motion 1995:36 önskar Rune Entelius en ändring av benämningen "högmässogudstjänst", som han finner ologisk och svårbegriplig, till benämningen "höggudstjänst".
Diskussionen om kyrkohandbokens benämning av en av huvudgudstjänsterna med "högmässogudstjänst" har förts vid flera kyrkomöten. Beteckningen "högmässogudstjänst" infördes i Den svenska kyrkohandboken vid 1986 års kyrkomöte. Vid 1992 års kyrkomöte föreslogs i en motion, KMot 1992:43, att beteckningen "högmässogudstjänst" skulle utgå och ersättas av benämningen "söndagsgudstjänst" för två olika former av huvudgudstjänst. Förslaget avsåg således att beteckningen "söndagsgudstjänst" skulle omfatta båda de nuvarande ordningarna för högmässogudstjänst och söndagsgudstjänst. Gudstjänstutskottet gav i sitt betänkande, KG 1992:2, en bakgrund till frågan om högmässogudstjänstens benämning. Utskottet önskade i betänkandet inte riskera en sammanblandning av de båda gudstjänstordningarna "högmässogudstjänst" och "söndagsgudstjänst". Utskottets motivering var att utskottet ansåg att ordningen för "söndagsgudstjänst" i längden är ett bättre och livskraftigare alternativ än den nuvarande högmässogudstjänsten. Utskottet hemställde med anledning av detta om avslag på motionen, vilket blev kyrkomötets beslut.
Vid 1994 års kyrkomöte förelåg en motion av Tor Frylmark m.fl., KMot 1994:30, om ändrade benämningar på ordningar för huvudgudstjänster. Motionärerna menade att beteckningen "högmässogudstjänst" i kyrkohandboken är missvisande. Den innehåller ordet "mässo" som för tankarna till mässa, trots att denna gudstjänstform ej innehåller nattvard. Motionärerna föreslog därför att denna beteckning ersätts med namnet "gudstjänst". Läronämnden fann i sitt yttrande, Ln 1994:17, att nuvarande benämningar på kyrkohandbokens gudstjänstordningar är oklara och hade från lärosynpunkt inga invändningar mot det förslag som framfördes i motionen.
Gudstjänstutskottet fann i sitt betänkande, KG 1994:3, att frågan om gudstjänsternas benämningar inte har en sådan angelägenhetsgrad att den erfordrar ett omedelbart beslut om nya namn i kyrkohandboken. Utskottet konstaterade vidare att full frihet finns att i predikoturer och i annonsering söka finna nya benämningar som kan förstås lokalt. Utskottet hemställde med anledning av detta om avslag på motionen i väntan på en kommande handboksöversyn då namnfrågan kan tas upp till förnyad prövning. Kyrkomötet beslutade bifalla utskottets hemställan.
I motion 1995:38 önskar Tomas Forsner åtgärder för att ett förslag till ordning för huvudgudstjänst för alla åldrar skall komma till stånd och prövas i församlingarna för ett eventuellt antagande som kompletterande huvudgudstjänstform.
Frågan om huvudgudstjänst för alla åldrar har tidigare ej varit föremål för behandling i ombudsmötet.
Kyrkohandbokens sex olika huvudgudstjänster utgör grundstrukturer som församlingarna kan arbeta med för att få fram lokalt anpassade och tillämpliga gudstjänster. Alla kyrkohandbokens huvudgudstjänster visar därför ett stort mått av flexibilitet. Ingen av huvudgudstjänsterna kan beskrivas som en ordning. För att få fram det som lokalt skall användas måste först många överväganden göras om gudstjänstens konkreta utformning. Det är en omöjlighet att säga, att i dag använder vi kyrkohandbokens ordning för högmässa och därefter slå upp kyrkohandboken för att finna ordningen. Huvudgudstjänsterna innehåller ett näst intill oändligt antal variationsmöjligheter för att varje församling själv skall ta ställning till hur gudstjänsten lokalt skall utformas.
Den gudstjänst som beskrivs av motionären, och som använts under benämningen "Tillsammansgudstjänst" påminner i sin enkla grundstruktur om kyrkohandbokens familjegudstjänst och familjemässa. Det är endast Lovsången och Kyrkans förbön som här saknas. Kyrkohandbokens huvudgudstjänster syftar till just den lokala anpassning av gudstjänstlivet som motionären beskriver från sin egen församling.
Förslag på hur man kan bygga upp gudstjänster för alla åldrar i en församling sprids idag på olika sätt. I vissa stift sker det genom stiftspublikationer. Sedan flera år tillbaka pågår på uppdrag av kyrkomötet att arbete med tilläggsmaterial till kyrkohandboken. Detta material är avsett att användas i församlingarnas gudstjänstarbete. Arbetet med detta tilläggsmaterial utförs av arbetsgruppen för gudstjänstliv inom Församlingsnämnden. Fyra samlingar har utgivits, samlade i tre band med material för veckans bönegudstjänster, kyrkoårets gudstjänster, temamässor och temagudstjänster, samt övriga gudstjänster. Församlingsnämnden sprider även genom tidskriften "Barn och familj" regelbundet idéer och uppslag till församlingarnas gudstjänstliv. Det är värdefullt om sådana gudstjänstförslag som motionären lämnar även i fortsättningen kan spridas mellan församlingarna på detta sätt och att ett fortsatt arbete kan äga rum i församlingarna med gudstjänstlivets utveckling. Kyrkohandboken är inget hinder för ett fortsatt arbete, utan bör snarast uppfattas om en inspirationskälla till ett utvecklingsarbete av det slag som motionären beskriver.
Läronämnden framhåller i sitt yttrande, Ln 1995:16, att ingen huvudgudstjänst är begränsad till någon särskild ålderskategori och att det är angeläget att huvudgudstjänsten också utformas så, att den blir en mötesplats för hela församlingen.
UTSKOTTET
Utskottet behandlar motionernas förslag var för sig.
I motion 12 till kyrkomötet föreslås åtgärder för att stärka kyrkorådets befogenheter att påverka inriktningen och utformningen av gudstjänstlivet.
Utskottet vill hänvisa till att samråd mellan pastor och församling vad gäller gudstjänstlivet regleras i kungörelsen om 1986 års kyrkohandbok (SKFS 1986:3). Det ankommer sedan 1992 på domkapitlet att meddela föreskrifter om det minsta antal huvudgudstjänster med nattvard som under ett kyrkoår skall firas i en församling (SKFS 1992:7). Denna ändring ökar, enligt utskottet, församlingens möjlighet att använda kyrkohandbokens tre former för huvudgudstjänst med nattvard. Kyrkorådet får, efter samråd med i församlingen tjänstgörande präster och kyrkomusiker, meddela föreskrifter om vilka övriga huvudgudstjänster som skall firas i församlingen. Utskottet konstaterar att regleringen mellan pastor och kyrkoråd därmed är väl beskriven och inte kräver någon ytterligare författningsenlig reglering. Med anledning av vad som anförts ovan yrkar utskottet avslag på motionen.
I motion 20 till kyrkomötet önskar motionären en utredning över nattvardsbönerna så att de klart uttrycker Nya testamentets nattvardslära.
Utskottet konstaterar att Svenska kyrkans nattvardsböner har influerats av den allmänkyrkliga traditionen. Fornkyrkliga motiv har aktualiserats. Möjligheterna att fira temamässa och de nya nattvardsbönerna har, enligt utskottets bedömning, varit av stor betydelse för nattvardsväckelsen inom Svenska kyrkan. Utskottet vill understryka att kyrkohandboken innehåller nattvardsböner för olika fromhetsriktningar och med olika teologiska motiv.
Utskottet instämmer i Läronämndens bedömning att de kritiserade formuleringarna i kyrkohandbokens nattvardsböner inte innehåller något som strider mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Med anledning av vad som ovan anförts yrkar utskottet avslag på motionen.
I motion 36 till kyrkomötet önskar motionären en ändring av benämningen "högmässogudstjänst" till "höggudstjänst". Utskottet är väl medvetet om den diskussion vid 1986 års kyrkomöte som ligger bakom valet av beteckningen "högmässogudstjänst". I valet bland flera förslag till beteckning var dock den nu gällande lättast att acceptera. Utskottet menar, med hänvisning till sitt betänkande KG 1994:3, att frågan om gudstjänsternas benämningar inte har en sådan angelägenhetsgrad att den erfordrar ett omedelbart beslut om nya namn i kyrkohandboken. Full frihet finns att i predikoturer och annonsering söka finna nya benämningar som kan förstås lokalt. Utskottet vill vidare understryka vikten av att Församlingsnämnden har beredskap för en kommande handboksrevision. Utskottet hemställer med detta om avslag på motionen i väntan på en kommande handboksrevision då namnfrågan kan tas upp till förnyad prövning.
I motion 38 till kyrkomötet önskar motionären att ett förslag till ordning för huvudgudstjänst för alla åldrar skall komma till stånd och prövas i församlingarna för ett eventuellt antagande som kompletterande huvudgudstjänstform.
Utskottet delar Läronämndens mening att det är angeläget att huvudgudstjänsten också utformas så, att den blir en mötesplats för hela församlingen. Utskottet konstaterar att möjligheter redan finns att fira huvudgudstjänst för alla åldrar med hjälp av kyrkohandbokens olika ordningar. Utskottet är därför ej berett att förorda en särskild ordning för huvudgudstjänst för alla åldrar. Enligt utskottet tecknar motionären en modell för att arbeta vidare med det liturgiska förnyelsearbetet. Dessa intentioner vill utskottet föra fram till Församlingsnämndens arbetsgrupp för gudstjänstliv inför en kommande handboksrevision. I motionärens förslag till gudstjänstordning ser utskottet momentet växelläsning som en möjlighet att lyfta fram Psaltaren i gudstjänsten. Utskottet inser att barn och vuxna inte till alla delar har samma behov i en gudstjänst och vill framhålla betydelsen av den av motionären föreslagna uppdelningen av gudstjänsten i två delar: En del där barn deltar tillsammans med vuxna och en del där barn samlas för sig samtidigt som det finns utrymme för ytterligare fördjupning för vuxna genom textläsning och predikan. Utskottet betonar vidare behovet av rörelse i gudstjänstrummet och en gudstjänstutveckling där de medverkande återspeglar församlingens ambition av mångfald och delaktighet. Med anledning av vad som ovan anförts yrkar utskottet avslag på motionen.
HEMSTÄLLAN
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
1. beträffande ett rikare gudstjänstliv
att kyrkomötet avslår motion 1995:12,
2. beträffande nattvardsbönerna
att kyrkomötet avslår motion 1995:20,
3. beträffande begreppet högmässogudstjänst
att kyrkomötet avslår motion 1995:36,
4. beträffande huvudgudstjänst för alla åldrar
att kyrkomötet avslår motion 1995:38.
Sigtuna den 22 augusti 1995
Glenn Håkansson
Gustaf H. Forsmark
Närvarande: Glenn Håkansson, ordförande, Rune Entelius, Asta Karlsson, Bengt Ivar Peterson, Ulla Fransson, Karl-Henrik Eriksson, Anders Åkerlund, Sven G Månsson,
Martin Cruce, Elsa Spännar, Per-Göran Rosén, Birgitta Ågebrant, Bengt Linvall, Pekka Heikkinen, Einar Malmström.
Biskop Biörn Fjärstedt har deltagit i utskottets överläggningar.
KG 1995:3
Reservation
Pekka Heikkinen anser
dels att det stycke som börjar "Utskottet konstaterar att Svenska kyrkans nattvardsböner har influerats.." och slutar "..yrkar utskottet avslag på motionen." i stället bort ha följande lydelse:
Trots vad ovan anförts om den liturgiska utvecklingen anser utskottet det vara befogat "se över nattvardsbönerna så att de klart uttrycker Nya testamentets nattvardslära".
I flera av nattvardsbönerna talas det om brödet och vinet som "våra gåvor" och som något "vi bär fram". Går vi till de nytestamentliga texterna, som behandlar nattvarden, är det omöjligt att finna stöd där för detta tal och dess riktning "nerifrån och upp". Där är i stället fråga om riktningen "uppifrån och ner", och den enda gåva Jesus uttryckligen nämner vid nattvardens instiftelse är Guds gåva till oss: syndernas förlåtelse.
Inte heller i vår evangelisk lutherska kyrkas bekännelseskrifter återfinnes tanken på vårt frambärande av bröd och vin som våra gåvor som något väsentligt. Vad Martin Luther tar fasta på t.ex. i Lilla katekesen är det samma som Jesus talar om i nattvardens s.k. instiftelseord, nämligen syndernas förlåtelse. Och han tillägger: "där syndernas förlåtelse är där är ock liv och salighet" det vill säga där är Guds rikes fullhet.
Det i vår tid ofta förekommande talet om "våra gåvor", som "vi bär fram", anser utskottet vara främmande för Nya testamentet och vår evangelisk lutherska bekännelse. Det har införts i ekumeniskt intresse. Senaste handboken utformades så, att liturgin skulle så långt som möjligt likna de stora kyrkornas i världen. I den romersk katolska kyrkan finns ännu idag den s.k. mässoffersläran, som av Luther betecknades som påvedömets allra grövsta villfarelse, moder till en lång rad andra. När den katolske prästen förrättar mässa, tänkes han i kraft av sin vigning bära fram ett offer till Gud, som förtjänar frälsning för levande och döda. När det i vår kyrkas nattvardsböner talas om "våra gåvor", som "vi bär fram", uppfattar utskottet detta som ett närmande till den romersk katolska kyrkans nattvardsteologi. Men även om det inte är så, är allt tal om "våra gåvor", som "vi bär fram", främmande för Nya testamentet och vår evangelisk lutherska tradition och fördunklar evangeliet, Guds gåva till oss.
dels att utskottets hemställan, moment 2, bort ha följande lydelse:
att kyrkomötet, med bifall till motion 1995:20, begär att Centralstyrelsen ser över nattvardsbönerna så att de klart uttrycker Nya testamentets nattvardslära.
Läronämndens yttrande Kyrkomötet
1995:6
med anledning av motion om ett rikare gudstjänstliv Ln
1995:6
______________________________________________________________________
Till läronämnden har för yttrande överlämnats KMot 1995:12.
Församlingens kyrkoherde bär inför biskop och domkapitel det yttersta ansvaret för en undervisning om nattvardens ställning i församlingslivet och en utformning av gudstjänstlivet i enlighet med Svenska kyrkans lära och ordning. Till det ansvaret hör att beslut om frekvensen av mässor och andra gudstjänster fattas först efter lyhört samråd inom församlingen.
Uppsala den 8 augusti 1995
På läronämndens vägnar
GUNNAR WEMAN
Ragnar Persenius
Närvarande: Ärkebiskop Gunnar Weman, ordförande, biskop Tord Harlin, biskop Martin Lind, biskop Jonas Jonson, biskop Claes-Bertil Ytterberg, biskop KG Hammar, biskop Lars Eckerdal, biskop Bengt Wadensjö, biskop Karl-Johan Tyrberg, biskop Rune Backlund, biskop Biörn Fjärstedt, Göran Bexell, vice ordförande, Birger Olsson, Carl-Axel Axelsson, Anita Franzén, Björn Skogar, Cristina Grenholm, Carl Reinhold Bråkenhielm.
Läronämndens yttrande Kyrkomötet
1995:13
med anledning av motion om nattvardsbönerna Ln
1995:13
_____________________________________________________________________
Till läronämnden har för yttrande överlämnats KMot 1995:20.
I motionen efterlyses en anpassning av nattvardsbönerna inom Svenska kyrkan till "Nya testamentets nattvardslära". Läronämnden vill betona att en sådan, enhetligt framställd nattvardslära inte återfinns i Nya testamentet. I de nytestamentliga texterna återspeglas i stället åtskilliga nattvardsmotiv. Även de gammaltestamentliga förebilderna är betydelsefulla.
Under de senaste årtiondena har inom Svenska kyrkan flera fornkyrkliga och ekumeniska nattvardsmotiv aktualiserats. Detta återspeglas i kyrkohandbokens nattvardsböner och det är en rikedom att på detta sätt olika aspekter på nattvarden får komma till uttryck i församlingens gudstjänstfirande.
Den lutherska reformationen vände sig mot den senmedeltida förståelsen av mässofferstanken, sådan denna kom till uttryck i teologi och kyrklig praxis. Luthers betonande av nattvarden som en Guds gåva till syndernas förlåtelse betyder dock inte att andra nattvardsmotiv skall lämnas åt sidan.
Det pågår ett fortlöpande arbete med gudstjänsten och även med att utforma alternativa nattvardsböner. Läronämnden kan inte se att de kritiserade formuleringarna i kyrkohandbokens nattvardsböner innehåller något som strider mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
Sigtuna den 14 augusti 1995
På läronämndens vägnar
GUNNAR WEMAN
Ragnar Persenius
Närvarande: Ärkebiskop Gunnar Weman, ordförande, biskop Tord Harlin, biskop Martin Lind, biskop Lars-Göran Lönnermark, biskop Jonas Jonson, biskop Claes-Bertil Ytterberg, biskop KG Hammar, biskop Lars Eckerdal, biskop Bengt Wadensjö, biskop Karl-Johan Tyrberg, biskop Rune Backlund, biskop Biörn Fjärstedt, biskop Henrik Svenungsson, Göran Bexell, vice ordförande, Birger Olsson, Carl-Axel Axelsson, Anita Franzén, Björn Skogar, Cristina Grenholm, Carl Reinhold Bråkenhielm.
Läronämndens yttrande Kyrkomötet
1995:16
med anledning av motion om huvudgudstjänst Ln
för alla åldrar 1995:16
______________________________________________________________________
Till läronämnden har för yttrande överlämnats KMot 1995:38.
Kyrkohandboken innehåller flera alternativ till huvudgudstjänst med eller utan nattvard. Ingen huvudgudstjänst är begränsad till någon särskild ålderskategori. Det är angeläget att huvudgudstjänsten också utformas så, att den blir en mötesplats för hela församlingen.
Sigtuna den 14 augusti 1995
På läronämndens vägnar
GUNNAR WEMAN
Ragnar Persenius
Närvarande: Ärkebiskop Gunnar Weman, ordförande, biskop Tord Harlin, biskop Martin Lind, biskop Lars-Göran Lönnermark, biskop Jonas Jonson, biskop Claes-Bertil Ytterberg, biskop KG Hammar, biskop Lars Eckerdal, biskop Bengt Wadensjö, biskop Karl-Johan Tyrberg, biskop Rune Backlund, biskop Biörn Fjärstedt, biskop Henrik Svenungsson, Göran Bexell, vice ordförande, Birger Olsson, Carl-Axel Axelsson, Anita Franzén, Björn Skogar, Cristina Grenholm, Carl Reinhold Bråkenhielm.