Kyrkomötet Kyrkostyrelsens skrivelse 2009:4
Nyöversättning av trosbekännelser

Kyrkostyrelsen överlämnar denna skrivelse till kyrkomötet.

Uppsala den 14 maj 2009

Anders Wejryd

                                                              Lars Friedner

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Kyrkomötet 2008 beslutade att uppdra till Kyrkostyrelsen att lägga fram förslag till nyöversättning av trosbekännelserna. Kyrkostyrelsen redovisar i denna skri­velse principiella och praktiska svårigheter med det givna uppdraget. Bland annat framhålls att såväl den ekumeniska processen som det inomkyrkliga för­ankrings­arbetet behöver göras om på grundval av ett förnyat arbete med över­sättnings­frågorna. Förutsättningar saknas därför för Kyrkostyrelsen att inom överskådlig tid lägga fram förslag i fråga om trosbekännelserna i enlighet med vad kyrkomötet begärt. Kyrkostyrelsen föreslår kyrkomötet att uppdraget åter­kallas.

Innehåll

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Kyrkostyrelsens förslag till kyrkomötets beslut

Bakgrund

Kort historik

Översättningsdiskussion under senare år

Det nu aktuella översättningsuppdraget

Närmare om 1996 års av SKR antagna förslag

Remissomgången i Svenska kyrkan på 1996 års förslag

De ekumeniska översättningarna i andra kyrkor i SKR

Teologiska kommitténs bedömningar

Kyrkostyrelsens överväganden

Kyrkostyrelsens förslag

Utdrag ur Kyrkostyrelsens protokoll

Kyrkostyrelsens förslag till kyrkomötets beslut

Kyrkomötet beslutar att återkalla det vid 2008 års kyrkomöte givna uppdraget om nyöversättning av trosbekännelserna.

Bakgrund

Kyrkomötet 2008 beslutade att uppdra till Kyrkostyrelsen att lägga fram förslag till nyöversättning av trosbekännelserna (Mot 2008:20, G 2008:6, KmSkr 2008:1). Uppdraget avser den apostoliska och den nicenska trosbekännelsen, som båda i anslutning till allmänkyrklig tradition har en fast plats i Svenska kyrkans gudstjänst. Kyrkostyrelsens kommande förslag skulle enligt uppdraget ta sin utgångspunkt i av Sveriges Kristna Råd (SKR) 1996 framlagda förslag.

Kort historik

Trosbekännelserna växte fram inom fornkyrkan och var ett uttryck för den tidiga kyrkans fortgående reflektion över den kristna trons innehåll, särskilt dess centrala begrepp. De återspeglar de insikter och övertygelser som växte fram när de tidiga generationerna kristna systematiserade sina tankar kring det bud­skap man tagit emot från de första kristna och genom de bibliska skrifterna. Här finns också preciseringar som är ett resultat av mötet med de filosofiska uppfatt­ningar och trosföreställningar som fanns i omvärlden. Man gjorde avgräns­ningar mot andra trosuppfattningar. Trosbekännelserna har dessutom sin bak­grund i att de skulle läras in av dopkandidaterna innan de skulle döpas.

Den apostoliska trosbekännelsen har sitt ursprung i den typ av dop­bekän­nelse som fanns i Rom redan före år 200 e.Kr. Texten, som är på latin, fick sin utformning i Gallien (nuvarande Frankrike) under 500-talet. Efter smärre änd­ringar förelåg sedan den slutliga latinska versionen av trosbekännel­sen omkring år 800.

Den nicenska trosbekännelsen (egentligen den nicensk-konstantinopoli­tanska) växte fram i den östliga delen av kyrkan och avfattades ursprungligen på grekiska. Den har sin grund i en trosbekännelse som formulerades av konciliet i Nicea år 325. Texten fick sedan sin slutgiltiga grekiska utformning vid konciliet i Konstantinopel år 381. Denna version fick sedan stor spriding även i västkyr­kan, men då i latinsk översättning. I den latinska versionen finns tillägget i tredje artikeln att Anden även utgår av Sonen, filioque. Genom sin användning i såväl öst- som västkyrkan har denna trosbekännelse en stor ekumenisk bety­delse.

De första översättningarna till svenska av trosbekännelserna gjordes under 1300- och 1400-talen. Nya översättningar gjordes sedan under reformationen för att ingå i de gudstjänstordningar på svenska språket som bl.a. Olaus Petri utformade. Efter reformationen har ingen egentlig nyöversättning fastställts inom Svenska kyrkan. Det har dock skett viss språklig översyn på enskilda punkter i samband med att nya gudstjänstböcker tagits fram.

Översättningsdiskussion under senare år

I samband med bibelöversättningsarbetet och framläggandet av den nya översätt­ningen av Nya testamentet, NT 81, aktualiserades frågan om en ekumenisk version av Herrens bön och i detta sammanhang även nyöversättningar av tros­bekännelser som kan användas ekumeniskt. Även inom ramen för kyrko­hand­boksarbetet fram till antagandet av den nuvarande kyrkohandboken 1986 diskuterades behovet av en språklig bearbetning av trosbekännelserna men saken lades åt sidan då översättningsarbetet inte kommit tillräckligt långt.

Svenska kyrkan medverkade aktivt i tillkomstprocessen bakom förslag som tagits fram till ekumeniskt förankrade nyöversättningar. Arbetet har sedan skett inom ramen för Svenska Ekumeniska Nämnden och senare Sveriges Kristna Råd. Ett förslag till översättningar togs fram av Birger Gerhardsson och Per Erik Persson 1993. Förslaget sändes ut på remiss. De synpunkter som lämnades till Sveriges Kristna Råd föranledde rådet att låta en expertgrupp göra en överarbet­ning av det tidigare förslaget och att utarbeta en kommentar till nyöver­sättning­arna. Resultatet publicerades i Låt oss be och bekänna med kom­men­tar av Anders Ekenberg (Libris 1996). År 1996 beslutade Sveriges Kristna Råd att rekommendera sina medlemskyrkor att använda dessa ekumeniska nyöversätt­ningar av trosbekännelserna och Herrens bön.

Det inom ramen för SKR framtagna förslaget till översättningar sändes 1996 ut på en bred remiss inom Svenska kyrkan. kyrkomötet medgav att översättning­arna fick användas på prov i församlingarna under remisstiden. Flertalet av domkapitlen framhöll att det är väsentligt med ekumenisk samsyn på förslagen till nyöversättning av trosbekännelserna. Trots att det fanns invänd­ningar på enskilda punkter ansåg de flesta domkapitel att översättningarna skulle godtas. (Mer om 1996 års förslag kommer i det följande.)

Efter remissomgång och provperiod beslutade den dåvarande Centralstyrelsen att avstå från att inkomma med särskild skrivelse för beslut i kyrkomötet. Som skäl anfördes bl.a. att receptionsprocessen i SKR:s medlemskyrkor inte avslutats och att kyrkornas beslutsorgan ännu inte tagit ställning. Beträffande trosbekän­nelserna hänvisade Centralstyrelsen dessutom till det 1997 påbörjade översyns­arbetet med kyrkohandboken. Frågan om Herrens bön fick däremot sin nu gäl­lande lösning genom beslut i 1998 års kyrkomöte.

1997 års kyrkohandboksgrupp föreslog i sitt betänkande (SKU 2000:1) att de av SKR framtagna versionerna skulle införas i Svenska kyrkans gudstjänst som enda alternativ. I remissomgången framkom i enskildheterna synpunkter motsvarande dem som i det följande redovisas från 1996 års remissomgång på de ekumeniska förslagen. Remissinstansernas grundhållning var att det bör råda återhållsamhet med förändringar i trosbekännelsernas lydelse särskilt som ekumenisk samstämmighet inte förelåg.

Det nu aktuella översättningsuppdraget

I kyrkomötet 2008 behandlades en motion (2008:20) där det föreslogs att kyrkomötet skulle uppdra till Kyrkostyrelsen att till 2009 års kyrkomöte fram­lägga förslag till nyöversättningar av trosbekännelserna att användas i Svenska kyrkans gudstjänster från och med första söndagen i advent 2009.

I Läronämndens yttrande över motionen heter det bl.a. att nämnden ”ser det som angeläget att få fram ekumeniskt förankrade svenska versioner av tros­bekännelserna, som kan finnas med i den handbok för Svenska kyrkans guds­tjänster som nu är under utarbetande” (Ln 2008:3y).

Efter att det i kyrkomötesdebatten uppmärksammats en rad teologiska, språkliga och pedagogiska svårigheter när det gäller att utföra uppdraget beslöt kyrkomötet att ta bort den tidsgräns som fanns i motionen. Kyrkomötet beslöt således att utan särskild tidsangivelse uppdra till Kyrkostyrelsen att framlägga förslag till nyöversättningar av trosbekännelserna.

Kyrkostyrelsen vill dock vid 2009 års kyrkomöte genom denna skrivelse redovisa sin bedömning av uppdraget.

Närmare om 1996 års av SKR antagna förslag

Enligt kyrkomötets beslut ska Kyrkostyrelsen ta sin utgångspunkt i de ekume­niska översättningsförslag som SKR lade fram 1996. Det finns därför anledning att se närmare på dessa förslag.

Den föreslagna lydelsen av den apostoliska trosbekännelsen är:

Jag tror på Gud,

den allsmäktige Fadern,

himlens och jordens skapare.

Jag tror på Jesus Kristus,

hans ende Son, vår Herre,

som blev till som människa

genom den heliga Anden,

föddes av jungfrun Maria,

led under Pontius Pilatus,

korsfästes, dog och begravdes,

steg ner till dödsriket,

uppstod från de döda på tredje dagen,

steg upp till himlen,

sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida

och skall komma därifrån

för att döma levande och döda.

Jag tror på den heliga Anden,

den heliga universella / katolska kyrkan,

de heligas gemenskap,

syndernas förlåtelse,

kroppens uppståndelse

och det eviga livet.

Amen.

Den föreslagna lydelsen av den nicenska trosbekännelsen är:

Vi tror på en enda Gud,

allsmäktig Fader,

skapare av himmel och jord,

av allt synligt och osynligt.

Vi tror på en enda Herre, Jesus Kristus,

Guds ende Son,

född av Fadern före all tid,

ljus av ljus,

sann Gud av sann Gud,

född, inte skapad,

av samma väsen som Fadern,

på honom genom vilken allt blev till;

som för oss människor och vår frälsning

steg ner från himlen,

blev människa av kött och blod

genom den heliga Anden och jungfrun Maria,

korsfästes för vår skull under Pontius Pilatus,

led döden och begravdes,

uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna,

steg upp till himlen,

sitter på Faderns högra sida

och skall återvända i härlighet

för att döma levande och döda,

och vars välde aldrig skall ta slut.

Vi tror på den heliga Anden,

som är Herre och ger liv,

som utgår från Fadern,

som tillbeds och äras med Fadern och Sonen

och som talade genom profeterna.

Vi tror på en enda, helig,

universell / katolsk och apostolisk kyrka.

Vi erkänner ett enda dop,

till syndernas förlåtelse.

Vi väntar på de dödas uppståndelse

och den kommande världens liv.

Amen.

En kommentar till nyöversättningarna finns i den ovan nämnda SKR-skriften Låt oss be och bekänna. Kyrkostyrelsen inskränker sig här till följande två påpekan­den.

I båda trosbekännelserna föreslogs som framgår att nuvarande ”allmännelig” skulle ersättas alternativt av ”universell” eller ”katolsk” enligt fritt val från kyr­kor­nas sida. Det noteras också att nuvarande lydelse i den nicenska trosbekän­nelsen tredje artikel ”som utgår av Fadern och Sonen” föreslogs ersatt av ”som utgår från Fadern”. Det innebär att det s.k. filioque (”och Sonen”) med avvikelse från de västerländska kyrkornas tradition anpassats till den ortodoxa traditionen där detta tillägg saknas. Detta är en läromässig förändring som går utöver en språklig nydaning.

Remissomgången i Svenska kyrkan på 1996 års förslag

Av den sammanställning som gjordes av 1996 års remiss framgick att de flesta av domkapitlen framhöll att det är väsentligt med ekumenisk samsyn om förslagen till nyöversättning av trosbekännelserna (liksom av Herrens bön som fanns med i samma remiss). Biskopsmötet och tio domkapitel tillstyrkte de nya översätt­ningarna av den apostoliska och den nicenska trosbekännelsen. Två domkapitel ansåg att översättningarna inte skulle antas. Det fanns dock ett flertal synpunk­ter på enskilda formuleringar i de båda översättningarna.

Flera remissinstanser hade synpunkter på uttrycket ”den allsmäktige Fadern” i den apostoliska trosbekännelsen. Enligt domkapitlet i Uppsala kunde detta uppfattas som ”en omotiverat stor betoning av den nakna allmakten i maskulin form”. Domkapitlet i Linköping frågade sig varför den bestämda formen finns här och inte i den nicenska trosbekännelsen som också i den grekiska texten har obestämd form. Domkapitlet i Luleå menade dock att det vore en fördel, att den tidigare formuleringen ”Gud Fader allsmäktig” ersatts med ”den allsmäktige Fadern”.

När det gäller uttrycket ”universell / katolsk” om kyrkan skrev ärkebiskopen att ordet ”katolsk” i det svenska sammanhanget för många har en negativ klang, vilket gör det omöjligt att välja. Ärkebiskopen menade att ordet ”universell” snarast ger bilden av att det är en internationell organisation som beskrivs. Han förordade därför att ordet ”allmännelig” skulle bibehållas. Domkapitlet i Upp­sala ansåg att ordet ”universell” inte täcker innebörden i ”katolsk”. Detsamma gäller ”världsvid”, ett alternativ som flitigt diskuterades i anslutning till remis­sen. Domkapitlet bedömde vidare att ”katolsk” inte kan få genomslag i den kyrkliga opinionen och förordade därför ett bibehållande av ”allmännelig”. Detta gjorde också flera andra domkapitel. Domkapitlet i Skara föreslog där­emot formu­leringen ”den heliga kyrkan över hela jorden”.

Sammanfattningsvis på denna punkt avvisades införandet av ordet ”katolsk” medan remissopinionen var delad mellan att övergå till ”universell” och att behålla ”allmännelig”.

När det gäller ”kroppens uppståndelse” skrev ärkebiskopen att detta ordval leder tankarna fel, dvs. inte i riktning mot en härlighetskropp utan istället till en ”falsk förståelse av uppståndelsen”. Han förordade därför den översättning som nu finns i den nicenska trosbekännelsen, d.v.s. de dödas uppståndelse. Dom­kapitlet i Västerås skriver att nyöversättningen blir så konkret och tydlig att budskapet kan missförstås. Kommer den jordiska kroppen att uppstå i samma skick som den var i dödsögonblicket? Därför förordade man i likhet med flera andra remissinstanser uttrycket ”de dödas uppståndelse”. Några remissinstanser tillstyrkte dock den nya översättningen. Så menade t.ex. Domkapitlet i Stock­holm att det är viktigt att betona att också kroppen är indragen i uppståndelsens mysterium.

Ärkebiskopen konstaterade vidare att i förslaget till nyöversättning av den nicenska trosbekännelsen uttrycks inkarnationen med orden ”blev människa av kött och blod” och menade liksom flera andra remissinstanser att det i stället bör heta ”blev människa”. Domkapitlet i Karlstad skrev att förslaget är en tolk­ning som är alltför handfast ”slakteribetonad”. I stället förordas ”blev männi­ska”. Lunds domkapitel uppskattade däremot formuleringen ”blev människa av kött och blod” som en naturlig översättning av grundtexten.

I den nicenska trosbekännelsens tredje artikel används verbet ”erkänna” om dopet. Ärkebiskopen framhöll att ordet ”erkänna” i svenskan kan ha ett drag av underkastelse snarare än en positiv bekännelse, varför han och många dom­kapitel förordade ordet ”bekänna”.

Frågan om filioque kommenterades endast av ett fåtal remissinstanser. Ärke­biskopen, sex domkapitel och Teologiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet bejakade med hänvisning till att översättarna följt den grekiska grundtexten, som saknar filioque, att den nicenska trosbekännelsen i nyöver­sättning inte längre innehåller detta tillägg.

Dåvarande Centralstyrelsen fann inte att det fanns tillräckligt underlag för att lägga fram förslag om de nya översättningarna för kyrkomötet.

De ekumeniska översättningarna i andra kyrkor i SKR

Som nämnts ovan beslutade SKR 1996 att rekommendera sina medlemskyrkor att använda de ekumeniska nyöversättningarna av trosbekännelserna. Inom Svenska Missionskyrkan har de nya översättningarna kommit i bruk i många församlingar. Beslut om vilken trosbekännelse som skall användas tas av den enskilda församlingen. I den kyrkohandbok för Missionskyrkan som fastställ­des 2003 ingår såväl den apostoliska som nicenska trosbekännelsen enligt den ekumeniska nyöversättningen, dock med en förändring. I första artikeln i den apostoliska trosbekännelsen har ”den allsmäktige Fadern” ändrats till ”allsmäktig Fader”.

I Gudstjänstboken, som är en handbok för församlingarna i Evangeliska fri­kyrkan, Pingströrelsen, Svenska Alliansmissonen och Svenska Baptistsamfundet, ingår nyöversättningen av den apostoliska trosbekännelsen med samma ändring i första artikeln som hos Svenska Missionskyrkan. Det är dock skiftande i vilken utsträckning trosbekännelsen regelbundet läses i församlingarna som en fast del av gudstjänstordningen.

Den Romersk-katolska kyrkan i Sverige använder i mässan den nicenska trosbekännelsen i en språkdräkt som ligger mycket nära Svenska kyrkans nuvarande. Förutom att ordet ”katolsk” används i stället för ”allmännelig” används uttrycket ”antagit kött” i stället för ”tagit mandom”. Den apostoliska trosbekännelsen används som dopbekännelse och i den enskilda andakten och då i Svenska kyrkans version med undantag av katolsk – allmännelig. Det katolska stiftet torde inte självständigt kunna ansluta sig till ekumeniska nyöver­sättningar.

I den mån de ortodoxa kyrkorna i Sverige firar liturgin på svenska används traditionell svensk lydelse, dock utan filioque.

Teologiska kommitténs bedömningar

Som ett led i ärendets beredning har Kyrkostyrelsen bett Svenska kyrkans teolo­giska kommitté om en bedömning av översättningsuppdraget.

En viktig utgångspunkt för en översättning av trosbekännelser är enligt kommittén att det rör sig om för kristendomen normerande texter som måste översättas troget i förhållande till vad de uttryckt när de formulerades. Det gäller att både tolka vad som uttrycktes på grundspråket – i en annan föreställnings­värld – och att begripliggöra detta på ett nutida språk. 

Det är viktigt att skilja mellan att översätta en trosbekännelse och att förklara deras innehåll. Innehållet är koncentrerat skrivet och utgörs till stor del av olika attribut för personerna i treenigheten. Att förstå dessa kräver längre utläggningar av den kristna trons innehåll där de olika attributen sätts in i ett övergripande trossammanhang. Vad menas t.ex. med allmakt, Fader och himmelsfärd? Herme­neutiken har lärt oss att en språklig utsaga endast kan förstås i ett sammanhang av andra utsagor. Det räcker därför inte med en översättning för att innebörden ska bli begriplig. Det bör framhållas att trosbekännelserna är kyrkans gemen­samma och officiella trosformulering, och kräver undervisning och fördjupning för att kunna göras till personlig bekännelse av individer.

Eftersom trosbekännelserna är normerande för den kristna trons innehåll är det av yttersta vikt att en översättning är trogen mot den ursprungliga innebör­den. Det bör här också beaktas att trosbekännelserna ger förutsättningar för en läromässig kontinuitet inom den kristna kyrkan. I den ovan nämnda SKR-skriften Låt oss be och bekänna framhålls bland annat:

De klassiska trosbekännelserna vidmakthåller sambandet med den tidiga kristendomen. Det sambandet är viktigt om kristendomen skall förbli i grunden densamma även under nya förhållanden. Kanske bör man också akta sig för att alltför snabbt avfärda de gamla bekännelsernas ordalydelse som förlegad. De används även i nuet som viktiga uttryck för tron, i både gudstjänst och undervis­ning. De kan fungera som en utmaning mot alla – i och för sig nöd­vändiga – försök att nytolka den kristna tron. Att hålla fast vid dem utgör ett viktigt sätt att värna om kristendomens integritet, och de är ovärderliga enhetsband mellan olika kristna kyrkor och samfund (Låt oss be och bekänna, sid. 13).

Det kan därför hävdas att ett överordnat krav på översättningar av trosbekän­nelserna är att de så troget som möjligt ger uttryck åt den betydelse som finns i grundtexten.

Kyrkostyrelsens överväganden

En första reflektion rör vad översättningsuppdraget syftar till. Är det fråga om en moderniserad språkdräkt där man söker ekvivalenter till ålderdomliga uttryck? Eller är uppdraget, måhända outtalat, präglat av behovet av att göra den kristna trons innehåll mer tillgängligt och trosbekännelserna mer begripliga, d.v.s. det handlar snarast om att göra en uttolkning i nuet av de nedärvda for­muleringarna?

Kyrkostyrelsen fäster på denna punkt vikt vid vad Teologiska kommittén anfört om skillnaden mellan att översätta och att förklara innehållet. Det senare kan inte uppnås genom att ge trosbekännelserna en ny språkdräkt. Svårigheterna att förstå dessa gammalkyrkliga bekännelsetexter ligger inte främst på det språkliga planet. En nyöversättning skulle kunna innebära att det blir ännu svårare att förstå kristen tro. Avsikten har historiskt sett aldrig varit att tros­bekännelserna skulle vara lättförståeliga uttryck för kristen tro och det torde inte vara möjligt att genom nyöversättningar bringa dem dithän.

Det i varje tid nödvändiga arbetet med att tolka den kristna tron och göra dess innehåll tillgängligt kräver något annat. Det kan handla om exempelvis katekeser för vår tid, böcker där inkarnationens och uppståndelsens mysterier belyses på olika sätt, studiematerial m.m.

En nyöversättning måste vara den ursprungliga innebörden trogen. Eftersom ett tolkningsbehov alltid kommer att finnas, även vid en ny språkdräkt, bör man vara återhållsam med förändringar och överväga såväl de teologiska aspek­terna som de praktisk-församlingsmässiga aspekterna när det gäller att i kyrkans liv etablera nya lydelser och vinna den gudstjänstfirande församlingens gehör för dessa.

En andra reflektion rör i vad mån 1996 års material kan tjäna som utgångs­punkt på det sätt som kyrkomötet önskat.

Såväl överläggningar inom Kyrkostyrelsen som debatten vid 2008 års kyrko­möte visar att de formuleringar och ställningstaganden som vållade diskussion 1996 fortfarande orsakar meningsmotsättningar av såväl teologisk-läromässig som praktisk-språklig art. Det går inte att för Svenska kyrkans del bygga på det i dag 13 år gamla remissutfallet. Förankringsarbetet inom Svenska kyrkan måste göras om.

Kyrkostyrelsen delar med andra ord inte Gudstjänstutskottets bedömning att det i dag endast är filioque samt frågan om ett annat ord för ”allmännelig” som är kvarstående problem. Förslagens formuleringar om ”den allsmäktige Fadern”, ”blev till som människa” respektive ”blev människa av kött och blod” samt ”kroppens uppståndelse” hör bland annat till det som också behö­ver övervägas på nytt, både innehållsligt och i fråga om församlingarnas bered­skap att anamma de nya versionerna.

Slutligen vill Kyrkostyrelsen framhålla att den anser att ambitionen att alla kyrkor inom ett språkområde använder samma versioner av de grundläggande texterna är riktig och i princip bör vidhållas. Det är denna ambition som låg bakom det ekumeniska arbete som ledde fram till 1996 års förslag. De rekom­mendationer som SKR gav 1996 i samband med nyöversättningarnas publice­ring har dock inte vunnit allmänt gehör och det går inte att obearbetat bygga på vad som gjordes då. Överläggningarna i SKR:s styrelse i samband med 2008 års kyrkomötesuppdrag presenterades för övriga medlemskyrkor bekräftar detta. Även den ekumeniska förankringsprocessen behöver således göras om.

Sammantaget innebär detta att nya, ekumeniskt förankrade versioner av tros­bekännelserna inte är något som kan lösas inom ramen för det i Svenska kyrkan pågående kyrkohandboksarbetet. Ännu mindre finns förutsättningar att innan kyrkohandbokskommittén lägger fram sitt handboksförslag fastlägga ekume­niskt accepterade versioner som sedan kan lyftas in i en ny kyrkohandbok.

I fråga om filioque menar Kyrkostyrelsen att det är orealistiskt att överhuvud­taget finna en gemensam lydelse i svensk kristenhet. Den romersk-katolska kyrkan kommer inte att släppa filioque och den ortodoxa traditionen kommer aldrig att lägga till det. Detta eftersom det handlar om en lärofråga av historiska dimensioner. Det finns heller ingen anledning till att Svenska kyrkan ensam skulle lämna den västerländska traditionen på denna punkt. 1996 års förslag bör därför avvisas i detta avseende.

Enligt Kyrkostyrelsens mening är föreskriften i 18 kap. 7 § kyrkoordningen tillfyllest även för framtiden:

Vid en gudstjänst tillsammans med en ortodox församling får den präst inom Svenska kyrkan som ansvarar för gudstjänsten besluta att använda den nicenska trosbekännelsen med uteslutande av orden ”och Sonen” (filioque) om samstämmighet om detta finns med andra medverkande församlingar och gudstjänsten har utlysts som ekumenisk.

Kyrkostyrelsens förslag

Kyrkostyrelsen har ovan redovisat de principiella och praktiska svårigheterna med det av kyrkomötet givna uppdraget. Kyrkostyrelsen har också framhållit att såväl den ekumeniska processen som det inomkyrkliga förankringsarbetet behö­ver göras om på grundval av ett förnyat arbete med översättningsfrågorna.

Förutsättningar saknas således för Kyrkostyrelsen att inom överskådlig tid lägga fram förslag i fråga om trosbekännelserna i enlighet med vad kyrkomötet begärt. Kyrkostyrelsen föreslår därför kyrkomötet att återkalla sitt uppdrag.

Utdrag ur Kyrkostyrelsens protokoll

Utdrag ur protokoll fört vid Kyrkostyrelsens sammanträde den 14 maj 2009.

Närvarande: ärkebiskop Anders Wejryd, ordförande, ledamöterna Levi Bergström, Margarethe Isberg, Anna Lundblad Mårtensson, Irene Pierazzi, Staffan Holmgren, Nils Gårder, Anna-Maria Björkman, Kristina Töyrä, Ingrid Smittsarve och Annette Lundquist Larsson samt tjänstgörande ersättarna Daniel Tisell, Olle Burell, Lars Arvidsson och Mats Hagelin.

Föredragande: direktorn Anders Lindberg

Kyrkostyrelsen beslöt

att     till kyrkomötet lämna skrivelsen Nyöversättning av trosbekännelserna.